Oviktigt vem som vinner valet om inte …

ros-vissen

Partisymbol på dekis

Göran Greider skrotar nu begreppet vänstersossar. Det gör han rätt i. Vänstersossebegreppet  – som blivit en identitet för en del – tjänar bara partiledningens behov av att framstå som vidsynt. Greiden utvecklar frågan i ett långt och tungt inlägg i tidskriften Tiden.

Jag är Socialdemokrat sedan ca 20 år. Men inte av tradition, utan av pragmatiska skäl. Efter att ha blivit väckt till politiskt intresse i vänstervågen vid decennieskiftet mellan 60- och 70-tal sökte jag min organisatoriska hemvist utanför partierna. Från den positionen har jag i nu snart ett halvt sekel betraktat politiken. Några år i slutet av 70-talet var jag med i det lilla SKP med en mycket beskedlig framtoning. Alla visioner om proletariatets diktatur och väpnad revolution var fullkomligt främmande för oss ute i byarna (Umeå och Östhammar för min del). Viss maoistisk romantik förekom däremot. Vi, liksom alla andra ungdomar i alla tider sökte efter en helhetsförklaring (-lösning) på världens stor gåtor inklusive ondskan.

”Vänstersossar” har jag genom åren känt mycket lite samhörighet med. Jag ser dem inte som riktig vänster, utan mera som vänsteropportunister eller som ”falsk vänster”. Vänstern i det socialdemokratiska partiet finns framför allt i fackföreningar och lokala S-föreningar.

Under hela 70-talet hade jag som mina värsta politiska motståndare ute på gatorna de andra socialistiska partigrupperingarna (utanför Socialdemokratin. S var ju regeringsparti, även om Fälldin tog över 1976). Jag lärde mig arbetarrörelsens och kommunismens historia under dessa år tack vare alla oändliga diskussioner om ”RÄTT och FEL” i dessa sammanhang. Alla hade sina versioner och heroiserade sin historiska vänsterikon; Marx, Engels, Lenin, Mao, Trotsky, Stalin, Dimitrov, Kropotkin, Branting, Palm, Wigforss, Hagberg … Listan kan göras mycket lång. Varken Erlander eller Palme samlade några ungdomsskaror då. Socialdemokraterna höll sig inomhus den där tiden. Vi såg dem som ideologiskt opålitliga, de försökte bara kapa kapitalismens skugga (som Jan Myrdal uttryckte det en gång).

I samband med kärnkraftsomröstningen 1980 lämnade jag SKP och återgick till partilösheten. Jag hade då konstaterat att de som kallade sig kommunister hade politiken som ”tro”, vilket gjorde dem religiösa enligt mitt sätt att se. De reducerade politiken till texttolkning – exegetik. Missionsförbundarna var mycket mera vidsynta och välkomnande. De krävde inga lojalitetsförklaringar.

Greider utgår från att splittringen i Socialdemokraterna i realiteten är total. Partiet håller endast ihop tack vare en mycket stark och mycket traditionell partilojalitet. Gruppen heltidsanställda vänstersossar får husera, skriva och tycka vad de vill, så länge de inte skriker högt och indignerat. Eller organiserar sig i fraktion, skulle jag vilja tillägga. Ledningen (liksom alla ledningar sedan Palme) har varit mycket välorganiserade fraktioner, som ibland kliver ner på besök bland fotfolket. För dem gäller det inte längre först och främst att reformera ett orättvist samhälle, utan bara att ta makten.

När jag efter 1980 även insett att äkta revolutioner mycket väl kan vara fredliga kom Socialdemokraterna mig närmare. Dess tradition av upprorisk (demokratisk) folkrörelse, inte minst en folkbildningsrörelse, var mig plötsligt lockande. Dess ”socialism” var mindre viktig. I det är jag inte överens med Göran Greider. Han ser socialismen som det avgörande. Han skriver:

”Min socialistiska övertygelse är långt viktigare för min identitet än medlemskapet i ett parti. Den som kallar sig socialist står fri att kritisera de icke-socialistiska inslagen – de är många?… – i den socialdemokratiska rörelsen.”

Det här är en tveksam hållning. Möjligen menar han det jag menar med att ”stå på folkets sida mot herrarna”. Men att kalla sig socialist är ganska poänglöst efter allt som kallats socialism de senaste 150 åren. Jag tror mer på en demokratisk folkfront som en möjlighet mot alla krishoten idag. Socialdemokraterna skulle kunna bli en sådan folkfront, bara den lämnade sin nuvarande nyliberala katastroflinje. Därför lämnar jag inte partiet.

Men, splittrat är det. Endast den starka organisationen, den starka ekonomin, traditionerna och namnet håller det samman. Dessa faktorer tar jag dock mycket lätt på. Så är det också med många andra gamla sosseväljare. De är missnöjda, går till andra partier eller lägger sig på soffan. Sverigedemokraterna lever på detta missnöje och ökar stadigt. I oktober förra året skrev jag om det här och kom fram till att:

”Jag kommer inte sluta vara socialdemokrat, men jag kommer inte med hedern i behåll att kunna propagera för S i nästa val om ledningen inte anpassar sig till gräsrötterna.”

Efter ytterligare ett kvartal vill jag tillägga att om S-ledningen inte lyssnar på medlemmarna när det gäller ”det fria skolvalet” och slutar ösa skattepengar över riskkapitalister, tror jag det är ganska egalt vem som vinner valet 2014. Jag kommer då inte ens att rösta på S, utan välja V istället. Skulle S trots allt vinna på samma politik som Reinfeldt och Borg – tack vare att Moderaterna med stödpartier får färre mandat än S, Mp och V tillsammans – är i praktiken inget vunnet. Alltså, valet förlorar sin betydelse och Sverigedemokraterna blir de enda som går stärkta ur den valstriden. Att det här ska vara så svårt att förstå.

Den 24 januari ska vi – några skolintresserade socialdemokrater i Uppsala – ha ett internt möte med Lena Sommestad. Då ska hon få berätta för oss om hur hon ser på Löfvengruppens skolpolitik. Jag ser fram mot att höra vad hon har för taktiska råd inför valet.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  3 kommentarer for “Oviktigt vem som vinner valet om inte …

  1. 2013-01-08 kl. 21:32

    Jag har en kompis som redan på 80-talet brukade säga: Egentligen är jag sosse. Synd bara att SAP inte är det. Han engagerade sig på många olika ställen, dock inte i SAP.

    Själv har jag aldrig förstått varför det ska vara så viktigt att vara med i partier, och – om man sköter sig – få det tvivelaktiga nöjet att som valt ombud vara med och skära ner på välfärden för att uppfylla sin plikt mot finanskapitalet. För den som känner ett politiskt engagemang finns det ju så många andra fora, som oftast lider brist på folk. Fackföreningar. Miljögrupper. Gemensam Välfärd skulle behöva lokalgrupper i hela landet. Etc etc.

    Den svenska politiken är topptung. För många är med i partier, för få är med i de sammanhang de politiska meningarna skapas som partierna måste ta hänsyn till. Det kanske kunde försvaras om partierna styrdes av fotfolket; det gör de inte, de styrs av kanslier och proffs. Vad gör då fotfolket där?

  2. Evert Larsson
    2013-01-11 kl. 21:22

    Den socialdemokratiska gossen Ruda har nu trätt fram och ger signal om att storma högkvarteret. Men under vilken fana? Socialist, säger han, men vad betyder det? Det låter mest som ett frustande på stället marsch. Inga förslag, mest en desperat avsaknad av förslag. Arbetslösheten berörs, han har åtminstone hamnat i rätt problemområde, men hans skalle är förgiftad av nyliberalt marknadstänkande så han kommer inge vart. Ska en riggad marknad, styrt av ett despotiskt finanskapital tillåtas sätta gränserna?

    Ett samhälle som inte har råd att ge sina unga män och kvinnor möjlighet till försörjning, möjlighet att skapa sig en framtid på grundval av sina händers och hjärnors arbete är inget samhälle, det är ett skämt.

    De nyliberala ekonomerna har etablerat en syn på ekonomi där det är kapitalet som är nyckeln till all välfärd. Det är bara deras skatter som skall sänkas och det tycker dagens styrande sossar tydligen också. Vad har då socialister att komma med, jo deras generaldrag är att höja skatten, deras största önskan är att få höja skatten! I internationalen sjunger vi ”vi under skatter digna ner …” att man bara är ett eko efter Sahlins skattehöjareufori generar inte.

    En rörelse som idag inte förstår att skatterna på arbete faktiskt är direkt förlamande är dömd att misslyckas. Skattekilen i Sverige idag ligger på 1/11. För att jag skall kunna köpa en produkt av en fri arbetare som ger honom netto hundra kronor i handen måste jag själv dra samman 1100 kr obeskattat. Räcker inte detta? Vad är socialisternas mål, 1/20?

    Dessutom är Sverige det land som beskattar låg inkomster hårdast. I nästan hela övriga Europa har man förståndet att inte beskatta inkomster under existensminimum, därför har de ett grundavdrag på storleksordningen 150 000 kr. Börja med att rätta till det här? Och svara de som frågar, vad pengarna skall tas: Vi kommer att driva kapitalet från penningskapandet och fixa våra egna krediter. De skall, äntligen få betalt för sin girighet.

    Problemet med det hela är kanske bara det, att jag som föreslår dessa fräckheter inte längre är socialist.

  3. Tommy Sjöberg
    2013-01-13 kl. 23:26

    Hej Jan!
    När jag läste din kommentar fick jag associationer till 1970-talets Trollhättan där vi som arbetade inom Fritidsförvaltningen på arbetstid i studiecirkelform studerade Folkrörelserna inspirerade av SSU:s kampanj. Vi gjorde ett studiebesök hos folkbildaren och folkhögskoleläraren
    Gunnar Arnborg på Wendelsbergs Folkhögskola och han varnade för att utan folkrörelser så riskerar vi att hamna i ett fascistiskt samhälle. Liknande tankegångar hade grundaren av Hasselarörelsen K-A Westerberg, senare i Pockettidningen R.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *