Palme och hans tid

Har för första gången i mitt liv närmat mig Olof Palme för att försöka förstå hans avtryck i historien. Hos mig var det tidigare bara den arrogante och falske proffspolitikern som fastnat. Alla översvallande lovord om internationell prestige, retorisk mästare och socialt engagemang var diffus bakgrund i min Palmebild.

Nu har jag umgåtts med honom och hans politiska tid, en tid som också är min tid, ganska länge eftersom Henrik Berggrens bok Underbara dagar framför oss är 700 sidor tjock.

Det har varit nyttig läsning. Förutom beskrivningen av Olof Palmes liv och gärning är boken en fyllig krönika över svensk politisk historia från 50-talet till skotten på Sveavägen 28 februari 1986. Man blir påmind om allt som hänt på denna dryga generation. Som sagt, en nyttig repetition av alla reformer, händelser och svåra strategiska och taktiska överväganden som Socialdemokratin ofta stod inför under dessa år.

Har tidigare inte heller brytt mig särskilt mycket om vem Palme var som människa. Förvisso är det fortfarande en underordnad fråga, hans gärningar är förstås viktigare. Men det är ändå intressant att se hur hans närmast aristokratiska, men borgerligt progressiva kulturbakgrund finns med genom hela hans liv och blev så passande för denne framgångsrike frontfigur för arbetarrörelsen. Han tillförde något som arbetarrörelsen led brist på, nämligen en respektlös intellektuell rörlighet. Han trodde på idéernas kraft och kunde förpacka och förmedla dem på ett entusiasmerande sätt.

Hans lite bohemiska och enkla levnadsvanor passade tiden som hand i handske. Sin slängiga och lite slarviga stil uppbar han med stort självförtroende och viss vällust. Han var antisnobb. Livet med familjen i villan i Vällingby och på Fårö var uppenbarligen viktigt för honom. Lisbeth och pojkarna var ankare i hans tillvaro. Jag tror inte ett ord av rykten om älskarinnor i amerikanska filmkretsar t ex.

Olof Palme var en borgerlig individualist, som ville ge människorna mera frihet via ”det starka samhället” (staten). Möjligen underskattade han statens och byråkratins inneboende ogräslika växtkraft. Samtidigt var han ändå ivrig förespråkare för marknadsekonomi, men trots allt mycket skeptisk mot idéer om införande av marknadsmekanismer i den offentliga sektorn. Han visade tydlig irritation då en framtidsrapport ”Framtiden i folkets händer” presenterades av Ingvar Carlsson på kongressen 1984. Där framfördes djärva idéer om ökad valfrihet i vård, skola och omsorg. Palme såg till att partiet inte gick ut med detta i 1995 års valrörelse, vilket säkert bidrog till ett bra valresultat.

Genom läsningen av boken tror jag mig förstå att det var efter Olof Palme som motståndet mot marknadskrafterna i Socialdemokratin brakade samman. Det ledde till att den offentliga sektorn tappade självförtroendet, status och sitt kvalitétsmedvetande. Det ledde också till att kommunpolitikern Göran Persson ett par år efter skotten på Sveavägen kunde avlossa sin bredsida mot skolan: Fritt skolval, kommunalisering och friskolor – pang, pang, pang! Det här sambandet har jag inte sett tidigare. Om Palme mäktat hålla emot de tunga nyliberala krafterna är ovisst, men partiet hade han han haft på sin sida. Det är säkert.

Palme var en resultatpolitiker med en sällsynt intellektuell kapacitet. När han valt väg körde han hårt och övertygande sin linje. Det gav honom många entusiastiska anhängare i partiet, men också bittra fiender. En var förresten den färgstarka riksdagsmannen Nancy Eriksson. Som ungdomlig förnyare på 50-talet efter de gamla lite försiktiga gubbarna Erlander, Sträng, Nilsson, Aspling m fl, drog han in en frisk vind i partiet. Senare blev det svårare och inte alls självklart vad som var radikal socialdemokratisk politik. Det var då han istället fördjupade sig i freds- och nedrustningsfrågor ute i världen.

Det här gav honom bittra fiender på min så kallade vänsterkant. Vi misstrodde djupt hans samarbete med Sovjetiska potentater inom den så kallade Palmekommissionen. Vi ansåg att de gick supermakten Sovjets ärenden med sina förslag om kärnvapenfria zoner i Europa. Vi ansåg på den tiden att Sovjetunionen var ett större hot mot världens folk än USA. Sovjetiska krav på gränsdragning i Östersjön utanför Gotland efter mittlinjesprincipen och U-båtsintrången var andra tydliga bevis för den saken. Inte minst den sovjetiska U-137 som irrade sig in i Gåsefjärden utanför Karlskrona och gick på grund där. Vi litade mer på den unge moderaten Carl Bildt än på Olof Palme de där åren.

Kanske var det också IB-affären (åtta år tidigare) som fortfarande spökade. Palmeregeringens lögnaktiga och lagvrängande agerande mot Folket I Bild och IB-avslöjarna Bratt och Guillou hade gjort oss djupt förbittrade mot Socialdemokraterna i allmänhet och Olof Palme i synnerhet. Att IB (Sverige) hjälpte USA spionera mot Kina, Vietnam, Finland … och att IB (Socialdemokraterna) spionerade, infiltrerade och åsiktsregistrerade FNL-are och radikala arbetare inom fackföreningsrörelsen var (är) oförlåtligt. Jag har fortfarande svårt att se förnuftet i deras ljugande då. Kanske var det det svenska spelet under täcket med USA (CIA) under hela kalla krigs-perioden, som fortfarande med alla till buds stående medel måste döljas. Så var det nog. Palme var ju – utåt sett – en varm försvarare av alla staters rätt till nationellt oberoende – inklusive Vietnam. Och det var före järnridåns fall, Natos expansion och EU:s utvidgning.

Henrik Berggren har gjort ett imponerande arbete med denna breda krönika med Olof Palme som nav. Det finns oändligt mycket att reflektera omkring i denna vår nutidshistoria. Välskrivet är det också och inte var det tråkigt att läsa en enda gång. Har inte läst Göran Greiders Palmebok, men jag har svårt att se någon aspekt som Henrik Berggren kan ha missat.

Enda nackdelen med boken är att den är för tung att hålla i händerna. Enhandsfattning är helt omöjligt. Kanske den vore en bok för iPad.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

  9 kommentarer for “Palme och hans tid

  1. Bror Kajsajuntti
    2011-05-17 kl. 18:34

    Tack Knut!
    Jag har tänkt i samma riktning. Inom vänstern har vi som jag ser det mest diskuterat våra egna erfarenheter, utan att förhålla oss till andra riktningar. Det har varit för mycket svart och vitt där vi inte lyssnat, utan att istället filat på motargumenten. Genom åren har jag mött många arbetare i Luleå, som uttalat sin uppskattning för Palme, medan jag försökt plocka fram motargumenten, som om jag alltid övermänskligt hade rätt.

    Jag har varit väldigt trött i det nya arbetet och inte orkat följa med på bloggar och annat, som när jag var arbetslös. Jag har inte heller haft så bra fjärranslutning till skoldatorn jag kan ta hem.

    Idag fortsatte jag med att läsa din blogg, efter att ha tittat på en del annat. Jag känner att jag måste komma fatt i mitt eget liv.

  2. Knut Lindelöf
    2011-05-17 kl. 21:47

    Tack själv för kommentar. Har inte heller haft så mycket tid att skriva. Har också saknat skrivlust och därmed uppslag. Att upprepa vad andra skriver känns meningslöst. Känner att jag vill ha något litet eget att tillägga. Tack för krattan, passar bra till odlingen på vårt torp.

  3. Kjell Martinsson
    2011-05-17 kl. 21:50

    Har du läst Kjell Östbergs biografi? I takt med tiden och När vinden vände heter de två delarna. Denna text verkar ha hamnat i skuggan tycks det mej.

  4. Knut Lindelöf
    2011-05-18 kl. 10:58

    Många texter hamnar i skuggan. Dina och mina t ex.

  5. 2011-05-18 kl. 11:23

    Både Östbergs och Greiders böcker innehåller aspekter som vidgar bilden av Olof Palme. Berggrens bok är bra framför allt i det avseendet, att den tydliggör hur Olof Palme blev den Olof Palme vi lärde känna som politiker.

    Jag har skrivit om de här böckerna och om andra palmeböcker på min blogg. Du hittar texterna under Kulturspegeln, Politik.

  6. 2011-05-18 kl. 11:44

    Det har alltid förundrat mig hur så många kunde gå på myten om det farliga Sovjet – denna rostiga gamla skorv som föll sönder bara några år efter att kretsarna runt FiB/K hade sett det som det stora hotet.

    Men beträffande Palme: Han insåg nästan ensam bland svenska politiker att en liten handfull nordatlantiska stater inte kunde fortsätta behärska världen i all evighet, så man måste försöka kila in sig hos andra. Tyvärr var han för mycket enmansteater, insikten spreds inte vidare brett och dog med honom. Var är Sverige nånstans, undrade Times of Indias chefredaktör Shastri Ramachandran i en artikelserie ca 2000. Förr kunde man ha respekt för det landet men nu är det bara ett rikt iland bland andra. Och Ramachandran är ingen radikal.

    Draget av enmansteater var väl vad som stötte mig mest när Palme var aktiv. Frisk uppkäftighet är bara skönt – men när det kommer från den som har makten blir det arrogant. Egentligen var det väl enmansföreställningen och arrogansen som gjorde att det blev en IB-affär också – han tålde inte att nån sa något annat än han. Det gör inget hos en privatperson, men hos en statsminister blir det destruktivt.

  7. Knut Lindelöf
    2011-05-18 kl. 14:26

    Tack Enn, det har jag missat.

  8. Knut Lindelöf
    2011-05-18 kl. 14:59

    Jan!
    Ja, man kan förundra sig över hur vi (FiB/K) kunde hålla fast vid myten om Sovjet som det största hotet. Faktum är ändå att ingen visste då, alla gissade på mer eller mindre goda grunder. Och, ”en sargad tiger” är oberäknelig och därmed extra farlig, som man brukar säga. Det är möjligen en förklaring.

  9. Dennis Zackrisson
    2011-05-20 kl. 19:57

    Det är en mycket intressant fråga du ställer, Jan! Förmodligen är den (i likhet med de flesta andra frågor) felformulerad, vilket gör att vi har väldigt svårt att besvara den. Jag tror det ligger till på följande sätt (och blir oerhört glad om någon kan säga emot, eller instämma … )

    Sovjetunionen var ”farligt” (för rådande maktförhållanden i världen) på två olika sätt. Dels fanns det konkreta hotet mot småstater i närheten. I stället för att fråga oss ”fega” svenskar kan vi ställa frågan till våra baltiska grannar om de också tycker att den sovjetiska farligheten enbart var en ”myt”? Eller fråga våra finska vänner, om vars politiska praktik den duktige thrillerförfattaren Desmond Bagley skrivit en hel roman med den kongeniala titeln ”Lindansarna”?

    Men sedan fanns också ett annat hot, vilket hos ledande makthavare runtom i världen (helt riktigt, enligt min mening) betraktades som mycket värre! Nämligen drömmen om en helt annan samhällsordning, med kollektivitet och samarbete som ledande principer. Så länge som denna dröm hade fast grund i den sovjetiska praktiken (eller i vart fall kunde framställas så) fanns hela tiden möjlighet att rekrytera nya proselyter i en antikapitalistisk kamp. Trots att de materiella förutsättningarna utgjordes av ”en rostig gammal skorv”, som du helt riktigt observerar.

    Socialimperialismen föll samman i Afghanistan, och därmed försvann i ett ögonblick alla möjligheter att låta sig förblindas. Och även om drömmen om ett samhälle utan den egoistiska kampen som främsta drivkraft givetvis finns kvar kan vi inte längre inbilla oss att det finns något ställe här i världen där detta alternativ utvecklas planmässigt.

    Eller … hur sker utvecklingen i Sydamerika i dag? Vad händer i Brasilien? Slutsatsen är nog snarare att vi måste lyfta oss över ”eländesreportage” och ”katastrofberättelser” och studera vad som egentligen händer i dessa samhällen runt om i världen som nu utvecklas i real senkapitalism. När sker det oundvikliga sammanbrottet i dagens judisk-amerikanska ekonomi?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *