Palme

Olof Palmen 1973 (Foto: Bertil Olofsson)

Olof Palmen 1973 (Foto: Bertil Olofsson)

Olof Palme var en, om inte hatad så i alla fall, djupt föraktad politiker bland många på vänsterkanten. Han hånades i den yttersta vänsterpressen som opålitlig överklass. Tydligt minns jag hur många skrattade åt bilderna i tidningen Proletären där Plame stoltserade i frack på Nobelfesten. Denna bild var lika föraktfullt menad som den där Transports ordförande Hasse Eriksson poserade i badbyxor på Mallorca, fotograferad i grodperspektiv med kraftigt diafragmaöverhäng, bakåtslickat hår och ett groggglas i handen. Så framställdes sossar i Proletären, men också i Gnistan. Skillnaden var den att Gnistan inte hade Palmebilden.

Jag vet för jag läste inte Proletären. Jag läste bara Gnistan och tittade ibland i Proletären. Jag minns att många i SKP tyckte att Proletären var bättre för dom vågade gå riktigt hårt åt Palme. Jag tyckte alltid att Proletären var en obehaglig tidning med skadligt proletärromantiska drag. Det fanns en broms i Gnistan.*

Men Palme var en person vi inom vänstern såg även som ohederlig. Jag uppfattade det lömska leendet som hånfullt och opålitligt. Vi såg dubbelheten i hans politik; å ena sidan beskyllningarna för att Vietnamdemonstranter var ”huleganer och våldsverkare” och å andra sidan svängningen efter bombningarna av Hanoi och marscherandet sida vid sida med Nordvietnams Stockholmsambassadör.

Inrikespolitiskt ansåg vi att han var närmast usel. MBL som av Palme beskrevs som ”den största reformen sedan den allmäna rösträttens införande” och löntagarfonder ansåg vi helt fel väg för en riktig vänster. Det var korporativism och statskapitalism. Jag tycker nog att vi fått ganska rätt i dessa frågor. Inte har arbetslivet demokratiserats och ansamling av ett jättelikt fondkapital under LO och andra hade säkert inte blivit annat än korruption, bonusskandaler och gigantiska förlustaffärer. Det senare är förstås en gissning, men så tänkte vi då i alla fall.

Den lilla goodwill Palme åtnjöt för sin USA-kritik i Vietnamfrågan vittrade helt under IB-affären och i hans sätt att driva fredsfrågan på 80-talet. Vi som då var fibbare (d v s arbetade med FiB/Kulturfront) såg Palme som eftergiven Sovjet. Han umgicks flitigt med sovjetiska höjdare och spelade med i Sovjets lydiga ”fredsrörelse”.

”Kärnvapenfria zoner” och ”gemensam säkerhet” var begrepp vi djupt misstrodde. Vi såg istället försvaret av små staters rättigheter som det viktigaste. Supermakternas manövrerande i det stora strategiska maktspelt skulle vi inte spela med i. Här tyckte vi att Palme svek. Och vad sysslade han med i Indien i sina kontaker med Rajiv Gandhi och andra? Var det mutor och vapenaffärer? Båda är nu mördade.

Palmehatet fanns ändå främst inom borgerligheten. Jag minns hur min styvfar ilsket väste mellan tänderna i någon valrörelse på 60-talet: ”Palme är ju för fan värre än Hitler”. Så gick alltså snacket till vardags. Affären runt paret Alf Enerström och Gio Petré och deras barn är något som spred en konstig stämning runt Olof Palme på 70- och 80-talen. Vad är sanningen egentligen? Begick maktklicken runt Olof Palme de påstådda övergreppen? Jag minns bara de underliga artiklarna på betald annonsplats av paret Enerström/Petré, för att inga tidningar längre ville ta i frågan.

Vi vet nu att Palme också var ett stöd för många, kanske särskilt för latinamerikaner som kom till Sverige efter Chilekuppen -73. I kampen mot apartheid i Sydafrika betydde han mycket. Men dessa saker kom i bakgrunden för oss. Dem har vi fått lyfta på hatten åt på senare tid.

Och, att Palme, vår statsminister sköts på öppen gata mitt i Stockholm blev en verklig chock också för mig. Det var som en iskall vindstöt genom hela landet. Något viktigt och ganska skört gick sönder då. Och vi har inte kunnat begripa eller förklara det än. Det har blivit svårt att lita på någon efter detta. Förvirring har gripit omkring sig i det sällsamma 20-åriga efterspelet. Varför dokumenterar inte polisen sina analyser t ex (framkom i Uppdrag granskning ikväll)? Vårt samhälle har på något sätt förlorat omdömet.

* För dem som inte var med för 25 år sedan ska förklaras att Gnistan och Proletären var två kommunisttidningar, båda maoistiska. Men Proletären var (och är) betydligt mer ”gammelkommunistisk” än den mer kulturradikala Gnistan. Gnistan var en journalistiskt dynamisk produkt, som fostrat stora delar av dagens mediemakthavare.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *