Min hustru Marie-Louise följer noga utbudet av filmer och TV-program. Antecknar vad som kan vara av intresse och ger varje dag kloka förslag till vad vi kan ägna någon eller några kvällstimmar åt framför teven. Till vår hjälp har vi en DVD-spelare och en dator ansluten till teven så att vi kan se programmen på SVT-Play och slipper passa sändningstider.
För ett tag sedan såg vi Roman Polanskis film The Pianist från 2002. En mycket välgjord film som noga följer det händelseförlopp som den polskjudiske pianisten Wladyslaw Szpilman berättar om i boken Pianisten. Utgiven på svenska i flera upplagor av förlaget Bra Böcker. Du kan hitta den på bibliotek eller på Bokbörsen.
Som så gott som alltid är det en starkare upplevelse att läsa den text en film baserar sig på än att se själva filmen. Szpilman skrev strax efter andra världskrigets slut år 1945 ner vad han gått igenom under kriget. Från att han den 23 september 1939 spelade piano i direktsändningen från polska radion i Warszawa tills han den 16 januari 1945 ser polska soldater utanför det hus där han sökt sin tillflykt i ett så gott som utbombat område av staden.
Vad han skrivit kom år 1946 ut som bok i Polen med titeln Smierc Miasta (En stad dör).
Men redan före utgivningen uppstod problem. Szpilman blev tvungen att byta nationalitet på den tyske officer han berättar om. Han får inte presenteras som tysk utan görs till österrikare. Och boken blev snart indragen av de polska myndigheterna. Sedan skulle det dröja till år 1998 innan boken gavs ut på nytt. Först i Tyskland i tysk översättning. Året därpå kom den både på engelska och svenska.
Vad är det då som gjorde boken så farlig. Jo helt enkelt det att Szpilman bara berättar rätt upp och ner vad han sett och varit med om. Där finns skildringarna av de oerhörda övergreppen på Warszawas judiska befolkning men också hur judiska svartabörshajar lever ett lyxliv i ghettot. Ögonblicksbilder av hur tyska soldater misshandlar och mördar judar men också skildringar av de judiska hjälppolisernas grymheter. Särskilt nämner han övergreppen från de litauiska och ukrainska nazistiska medlöpare som i hänsynslöshet överträffar tyskarna.
En annan sak som inte fick nå offentlighetens ljus var att det också fanns tyska officerare som tog avstånd från vad som skedde. Under slutstriden om Warszawa påträffar den tyske officeren Wilm Hosenfeld flyktingen Szpilman i det hus där han tagit sin tillflykt. Det blev dennes smala lycka för Hosenfeld hjälpte honom att hålla sig gömd. Gav honom mat, ett duntäcke och sin tyska officersrock så han kunde klara kylan.
Wilm Hosenfeld förde under kriget en dagbok där han öppet redovisar sin kritik mot den nazistiska politiken. Sista anteckningen är från den 11 augusti 1944 då han med vanlig fältpost skickar dagboken till sin familj i Tyskland. Något som skulle renderat honom en plågsam död om den hamnat i Gestapos händer. Utdrag ur Hosenfelds dagbok finns också i boken Pianisten liksom ett efterord av Wolf Biermann.
Biermanns efterord i boken är en genomgång av det tyska kriget i Polen både i ett vidare perspektiv och med skildring av Szpilman och människorna kring honom. Med många kloka reflektioner kring vad som skett och hur det kunde ske.
Efter kriget återgick Wladyslaw Szpilman genast till arbetet som pianist på Polska radion. Han inledde radiosändningen med samma stycke av Chopin som han hade spelat den sista dagen. Man skulle kunna säga att Chopins Nocturne i ciss-moll bara blev avbruten ett tag medan kriget pågick. Szpilman var sedan mycket aktiv som musiker. Komponerade symfoniska verk men också barnvisor och filmmusik. Gav över tvåtusen konserter över hela världen. I sanning ett märkligt människoöde.
Mycket bra. Jag rörs av att vi hjälper varandra – oavsett vem vi är. Vem som helst kan vara kriminell. Och krigshetsare. Och förrädare. Vem som helst kan vara laglydig, fredsaktivist och trogen. Det beror inte på nationaliteten, religionen, könet eller hudfärgen.
En fråga som inte rör detta, men jag vet inte om du kan hjälpa mig med detta: Vad menar Håkan Sundin i kommentaren till artikeln om ETC med AFA? Jag googlade – och det första som dök upp var AFA försäkringar. Men jag är ingen försäkringsagent, tänkte jag först. Sedan rullade jag ner. Där stod det Antifascistisk Aktion. Troligen menade han denna organisation. Men den organisationen är jag nog lite för gammal för. Jag var aktiv på 70- och 80-talet sedan höll jag uppe med all svensk politik, och koncentrerade mig på vad som hände på Irland.
Mycket intressant! Lägger till på listan över nödvändig läsning. Stort tack!
Jag blev undrande inför förklaringen att boken ansågs farlig därför att ”Szpilman bara berättar rätt upp och ner vad han sett och varit med om.” Och varför skulle den hjälpsamme tyske officeren göras till österrikare?
Men förklaringarna finns kanske lite längre ner: ”En annan sak som inte fick nå offentlighetens ljus var att det också fanns tyska officerare som tog avstånd från vad som skedde.” Var det inte just därför som tysken måste göras mer harmlös – om nu österrikare är ”snällare” än tyskar? Både Hitler och Eichmann var ju österrikare!
Om boken dessutom beskrev ”hur judiska svartabörshajar lever ett lyxliv i ghettot” och ”judiska hjälppolisernas grymheter” skulle detta inte 1946 välkomnas bland polska kommunister där det judiska inslaget var stort.
Efter misslyckandet 1948-49 att värva Israel till det kommunistiska lägret slog pendeln över åt andra hållet och boken betraktades nu som alltför pro-judisk.