Pippi Efraimsdotter Långstrump och evolutionen

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump

Det bör ha varit någon gång i mitten av 1940-talet, som blott nioåriga Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta med det charmfulla tillnamnet Efraimsdotter-Långstrump bosatte sig i Villa Villekulla i den lilla staden mitt på småländska slätten. Hon var sval som en vindpust en åsk-het sommarafton och jag blev omedelbart förälskad. Även herrskapet Settergrens bägge telningar, dygdemönstren Tommy och Annika, gillade henne oreserverat. De kvalade in som Pippis bästisar på nolltid, men deras tillgivenhet kan nog inte jämföras med min. För mig handlade det om djupaste passion.

Under uppväxten oroades jag ständigt av det öde som uppgavs ha drabbat Pippis välgödde far.

Att modern jobbade treskift som ärkeängel uppe bland de lättare fjädermolnen accepterade jag utan vidare, men i gengäld ifrågasatte jag Pippis uppgifter om sin avhållne far. Enligt vad hon påstod skulle kapten Långstrump ha blåst i vattnet under en seglats med Hoppetossa och sedan flutit i land på en ö någonstans mellan Australiska Bäckenet och Korall-havet. Torrskodd igen smordes han utan dröjsmål till ”Söderhavskung” – som numera är hans etablerade yrkesbenämning – av hängivna infödingar, allt enligt Pippis bedyranden. Jag ansåg att hennes utsagor brast i trovärdighet. Dessutom menade jag att hans majestät Efraim Långstrump borde ha valts till president och inte fått kungakronan till skänks.

Under mina tidigaste år var också Herr Nilssons apkonster en källa till ständiga bekymmer. Ärligt talat begrep jag aldrig varför en markatta fått en så betydelsefull roll och hamnat så långt fram i manegen.

I dag har jag kommit till insikt om att fröken Pippilotta inte for med osanning. Det stämmer nämligen att hennes korpulente far drev i land på en glest befolkad ö i Australiens närhet – Kurrekurreduttön – och därefter fick sin status uppgraderad från ”Havens skräck” till ”Söderhavskung”. Slutlig bekräftelse fick jag en solvarm augustikväll, när Tommy, Annika och Pippi i allsköns ro slagit sig ner på trappan till Villa Villekulla för att äta jordgubbar – och en rundnätt herre i blå kostym och med stubbad mustasch plötsligt visade sig i grinden. Det var den fryntlige envåldshärskaren över 126 kurredutter, majestätet Långstrump i egen trind person, som gjorde oväntad Villa Villekulla-entré. Far och dotter omfamnade varandra under skratt, skrål, skrän och oräkneliga tårar.

Från det ögonblicket tvivlar jag aldrig på sanningshalten i fröken Efraimsdotters uttalanden.

I desto högre grad misstror jag vårt lands tongivande litteraturhistoriker. De har nu i mer än sjuttio år beskrivit Pippi Långstrump som martyr, nutidshäxa, språklig nydanare, Frankensteinmonster och rent av som hovnarr. Till råga på allt har de, i tillkämpat djupsinne, anställt jämförelser mellan Pippi, Anne på Grönkulla, Mary Poppins och Alice i underlandet.

Sanningen råkar vara en helt annan: Astrid Lindgrens Pippi kan bara uppfattas som felande länk i den klassiska evolutionens teoretiska schema. Det är naturligtvis av just det skälet som markattan Nilsson har lyckats slå sig in i persongalleriet. Det går i själva verket en rät linje ifrån ras-hingsten på verandan (”Lilla gubben”) till de välartade solskensbarnen Tommy och Annika via Herr Nilsson och länken Pippi!

Denna länks kvinnliga intuition, som onekligen skiljer ut henne från Nilsson, är helt enkelt en rationell strategi i överlevnadens tjänst. Ty visst är Pippi en överlevare.

Till bilden hör att miss Delicatessa Windowshake Longstocking, som Pippilotta kallas i England, har en gediget praktisk begåvningsprofil. Däremot är hon ingen skolad teoretiker. Även den omständigheten bidrar till att meritera henne som just felande länk. T ex har Söderhavskungens enda dotter aldrig lärt sig räkna. Inte heller är hon medveten om att Karl XII redan är död.

Än mindre kan Pippi stava rätt till sjösjuk – skös-skuck – och hon känner inte till varför hästsläktet har begåvats med strecktecknade kindtänder. I gengäld är hon fantastisk på att reda till delikata måltider. Hon timrar också slott och kojor, reser tolvmannatält, fixar repstegar och tätar de gistnaste ekor med ackuratess. Vidare uppträder hon på cirkus, dansar schottis som en infödd och stickar alla sina kläder själv (i likhet med kvinnliga artister i gemen från Smålands lingonröda tuvor).

Att Pippi är länken som felar visar sig också på andra plan – framför allt i den omständigheten att hon är en i grunden mycket ensam varelse. Egentligen kommunicerar hon aldrig med sina gelikar, inte ens med Tommy, Annika, Herr Nilsson och Lilla gubben. Hon är från ottan till sent på kvällen den som styr och ställer, domderar och proklamerar, föreläser och förevisar. Ja, för henne är livet ett enda jättelikt teatergolv. Dessbättre lider hon inte på något sätt av sin ensamhet; den är helt och hållet självvald.

I vuxen ålder planerar Mademoiselle Brindacier – som är Pippis köks-franska namn – att dubbelarbeta som Söderhavsprinsessa på Kurrekurreduttön och sjörövardrottning i Svarta havet. Det torde vara ett näst intill perfekt yrkesval för en länk. Charles Darwin ler förtröstansfullt i sin himmel.

Den främsta orsaken till Astrid Anna Emilias exempellösa framgångar som barnboksförfattare är, törs jag nog påstå, hennes förmåga till närmast total identifikation med både glyttar och stumpor från alla sociala skikt och från majoriteten av jordens alla länder. I hela sitt långa liv hade fru Ericsson-LindgrenEfraimsdotter-Långstrump… – faktiskt oinskränkt tillträde till de ungas innersta. Ja, sina små läsares fullskaliga känsloregister hela vägen från skämt och glam till gråt, skrik och tandagnisslan bemästrade hon fullt ut på alla sina fem.

Detta i sin tur berodde till största delen på att Astrid själv hade förmånen att få vara barn, i synnerhet i unga år. Hon var begåvad med både kärleksfulla och helgjutna föräldrar – Samuel August och Hanna – och hon växte upp under idealiska och idylliska förhållanden på vischan i ljusaste Småland. Märkligt nog har vi i Svea rike bara haft en enda kvinnlig berättare med lika godhjärtade föräldrar som Astrids: den precis 100 år äldre Emilie Flygare-Carlén (1807 – 92). Också hon var ett äkta naturbarn, om än till skillnad från Astrid ett barn med saltstänk i håret, sillfjäll i nävarna och brännmaneter under fötterna.

Men livet var inte bara en dans på rovor för Samuel Augusts och Hannas jänta. Redan vid 18 års ålder ansattes hon av en styck o-önskad graviditet, och hennes liv växlades in på nya spår. I det närbelägna Vimmerby uppfattade man havandeskapet tämligen allmänt som en formlig katastrof, fullt jämförbar med Gustav Vasas beslut att upphäva stadsrättigheterna på 1500-talet.

Dessa Astrids barn- och ungdomsupplevelser har avsatt klart märkbara spår i hennes författarskap.

T ex är hon en medioker skildrare av svärmerier och tonårsförälskelser men lysande i alla sina vittnesbörd om klätterträd, sockerdricksträd och tordmuleträd. Av svenska trädfetischister i diktargenren är väl Karin Boye den enda som på allvar kan göra Astrid Lindgren äran stridig. Hennes många rollfigurer och personager är givetvis ett kapitel för sig, och de rör sig vid närmare betraktande mellan två skilda extremer. Den ena ytterligheten företräds av stillsamma och välartade naturer – som Tommy, Annika och Lisa i Bullerbyn – medan de icke-flegmatiska representeras av fullblodsanarkister och orosstiftare à la Pippi och Ronja Rövardotter. Det finns således en gråsosse- och en rebell-pol. En potentiell agrar-kapitalist som Emil i Lönneberga framstår, noggrant skärskådad, som krass opportunist och tvättäkta revolutionär på en och samma gång.

Astrid Lindgrens livsgärning är såväl vid som varaktig. Efter att hennes Pippilotta gjort sin 40-talsentré på den litterära scenen är de kuvade barngenerationerna här i landet mycket få.

Det säger kanske inte allt, men det säger väldigt mycket.

  1 kommentar for “Pippi Efraimsdotter Långstrump och evolutionen

  1. Mats Larsson
    2017-08-11 kl. 13:38

    Astrids mest älskade figur i Sovjetunionen var, som säkert många vet, Karlsson – en lagom tjock man i sina bästa år. Från vår balkong ser man (ok, ungefär) taket där Karlsson bodde. När vi har besök från vänner födda och uppväxta i Sovjetunionen, vilket är ganska ofta, är det obligatoriskt att peka ut Karlssons hemvist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *