Hyllning till en spejare i främre frontlinjen

”Jag är inte sekterist utan tror på en mångfald i livet och litteraturen. Jag tror bland annat på känslan och förnuftet, på poesin och politiken och, varför inte, på konsten med stort K och litet k. På romanen men även på dramat, lyriken, essäistiken och det goda reportaget och i hög grad på såväl dikten som på dokumentären.”

Dessa ord tillhör en av Sveriges mest begåvade och älskvärda författare: lyrikern och prosaisten Folke Isaksson (1927-2013), en gång fostrad intill den glimmande Kalixälven, senare i decennier bosatt på Stjärnkikarebacken i småstadsidyllen Vaxholm. Numera har drygt 65 år passerat sedan hans litterära förstlingsverk – diktsamlingen

Det går att säga något av värde om Isakssons ordgärning, föreställer jag mig, genom att servera den i tre delar med tiden som indelningsgrund.

Under de tolv åren 1951 – 63 var Folke I poet med i första hand Rainer Maria Rilke och Dylan Thomas som impuls- och riktningsgivare. Med sin utpräglat visuella talang skrev han finstämda dikter om den levande naturen, gryningen, solnedgången, lövträdstunnlarna, vårens lappkast och om ladusvalorna i Rom. Samtidigt letade man förgäves efter upplysningar om världens affärer i hans betraktelser. Högst sällan upptäckte man ”vanligt folk” utanför meditationsrummet eller en blick som hotade att spränga spegeln. Inte heller kände man några dunster från de fattigas och eländigas avskrädeshögar.

Konsekvenserna uteblev inte
Under perioden 1964-80 levde Isaksson i ett poetiskt tomrum och ägnade sig nästan uteslutande åt sitt andra författarskap – dokumentationen, reportaget och de politiska analyserna. Ett antal länder i främst Asien blev hans nya arbetsfält. Bara så nådde han fram till verklighetens magiska åder; endast så kunde han röra vid malmen och ”få den att lysa och ljuda”. Han började tvivla på sina språkliga 50-talsinstrument och riktade kritik också mot poesin som sådan. I dess värld fanns ofta en otvetydighet och slutenhet, ibland rent av en doft av sekt. Med poesin kunde man inte förändra de yttre villkoren. Den förblev en inre angelägenhet.

Men stjärnkikare Isaksson hade nog aldrig varit Folke, om han accepterat detta synsätt för all framtid. Under ett besök i det krigshärjade Vietnam, kom han att steg för steg modifiera sin uppfattning. Sakta men säkert insåg han, att lyriken fungerade som kraftkälla för både ministrar och kollektivbönder; den var en av de sändare ”som på låg frekvens kunde tillhandahålla förtröstan i svåra tider”.

Tack vare den insikten försonades Isaksson med sig själv. Med diktsviten Tecken och under (Bonniers, 1981) återkom han som poet efter nästan två decenniers ”lyrisk tystnad” och året därpå bröts vårisen definitivt med essäutgåvan Gnistor under himlavalvet: 25 kapitel om poesi (FiB:s Lyrikklubb). Därmed hade rapportören Folke Isaksson slutgiltigt accepterat romantikern Isakssons Folke. Efter cirka trettio års tvedräkt förenades samhällskritikern och mystikern under en och samma himmelskupa.

Ett tredje författarstadium
På så vis kunde ett tredje författarstadium inledas. Syntesen var fullbordad.

Varningsljusen blinkar allt intensivare vid synranden”, heter det i Tecken och under. Fältrapporterna är illavarslande och skickelsedigra. Om detta råder i den sönderslitande oenigheten en rörande enighet. Men alltjämt finns motvikter och krafter i det fördolda. Vi kan förlita oss på de slumrande energierna och livsprocesserna fjärran skeendets centrum: på fröet som ”med sin lilla lampa sakta genomtränger tjälen” och på alla blomsterstjälkar som i den svarta tjärnen ”håller stånd mot en bottenlös dy”.

För att klargöra sitt politiska hemvist och sin syn på ”det problematiska engagemanget” har Isaksson, i Gnistor under himlavalvet, mobiliserat ett par av sina mest ryktbara kolleger. Självdeklarationen kan läsas på sidan 144:

”…Av de yttre betingelserna, politikens förtryckande och någon gång befriande villkor, kan författare i sitt innersta dra mycket olika slutsatser. Mig förefaller det rimligare att komma till exempelvis Pablo Nerudas konklusion än till Baudelaires: att välja någon form av deltagande istället för utanförstående eller inkapsling. En sådan grundhållning av närvaro och ansvar kan man inta utan att det nödvändigtvis måste innebära en slavisk anpassning till någon partilinje. Man kan rentav välja denna ståndpunkt i vetskapen att också poesin är hotad till livet i dagens värld / … /.”

Det här tycks mig vara ett klokt och respektabelt synsätt, låt vara att exemplet Neruda kanske är mer tidstypiskt än välvalt. Och jag är benägen att instämma: man ställer upp, deltar i de politiska sammanhangen och axlar sitt ansvar, i sista hand av det förträffliga skälet att även poesin är hotad till livet…

Till Kina: en sorts kärlek!” lyder första meningen i den innehållsdigra reportagebok, som Isaksson och fotografen Stig T Karlsson sände ut 1980 och betitlade Hemma i Kina (LT:s förlag).

Till Shanghai miste Folke I sitt hjärta, inte minst till följd av stadens icke-aggressiva väsen. Omgiven av miljoner kineser vandrade han runt på gator och torg och upplevde nära nog samma stoiska lugn som hemma vid den norrländska skogssjön ”med tre stånd vattenklöver framför sig”. Erfarenheten gjorde honom förstummad och omtumlad.

Troligen är det ingen slump att ljus är substantivet med högst frekvens i Isakssons diktsamlingar (så länge full poäng ges för avledningar som ljusflod, ljus-eko, ljussvall, jökelljus och silkesljus). Än mindre är det tillfälligt att sol belägger en hedrande andraplats (aftonsol, midnattssol, solstrimma, solstråk, solljus och solfläck). Också färgsättningen är talande – baldakinblå, polargrön, isgrön, pärlgrå, järngrå, kanelbrun, saffransgul, gravstenssvart – och lika slående är diverse naturfenomen: honungsgömmen, kvicksilverstänk, jasminkransar, kolsyresnö.

Såväl etnologer som antropologer, talpedagoger och språkvetare har fascinerats av Isakssons säregna tungrots-r. Till dags dato har ingen lyckats bringa klarhet i de märkliga r-ens ursprung, varken Kristina Kappelin eller ens det (fram till 2013) talande subjektet själv. ”Jag bildar ett språkligt isolat om inalles en person”, hette det i en intervju för 35 år sedan.

Själv misstänker jag att det fanns osynliga förbindelselänkar mellan Isakssons sätt att tala och samme mans sätt att skriva. Dessvärre kan jag inte göra reda för knutpunkterna, men jag anar deras existens: även som kommunikatör och ordsnickare utgjorde Folke I ett språkligt isolat om sammanlagt en enda aktör. Marmorfriser, höstvädersolar, molnskuggor, frömjölsskyar, granrisvingar, skymningshinnor och tår-regn.

Jag tror också på existensen av ett visst samband mellan Isakssons skrivsätt och hans valfrändskaper. Betecknande är att han saluterat De 72 dagarna och Pariskommunen 1871, men aldrig frestats av V I Lenin och bolsjevikernas 1917. Lika karakteristiskt är, inbillar jag mig, att han blev god vän med Jonas Love, men ställde sig mera kallsinnig till Johan August. ”Almqvist står mig oerhört nära – jag tänker så gott som dagligen på honom.” Det var ju också Almqvist som framhöll att en dikt värd namnet är som ”ett torrvedsbloss i människornas kakelugnar”.

Den upplysningen måste samt och synnerligen ha tilltalat hans norrländske bundsförvant, som f ö har gett ut en bok om den politiske Almqvist. Det går en åska genom tidevarvet (PAN/Norstedts, 1972) är dess titel.

Vår tids författare har i något sammanhang beskrivits som de enda riktiga ”spejarna vid fronten”. Att braständaren och stigfinnaren Folke Isaksson sonderade terrängen i sextio år får vi aldrig glömma.

Underverkens tid är inte förbi och vi ristar oavbrutet våra hemligaste förhoppningar i trädets bark.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *