Pol Pots förädiska leende

Böcker om Kambodja/Kampuchea i min bokhylla.

2009 kom boken Pol Pots leende av den begåvade författaren Peter Fröberg Idling. Från ingenstans dök han upp och satte åter Kampuchea 1975-1979 på kulturdebattens dagordning.

Jag hade då med stort besvär lagt Kampucheafrågan bakom mig. Jag ogillade fortfarande att frågan kunde ses som en vattendelare mellan goda och onda människor på vänsterkanten. Jag ansåg inte att allt var klarlagt. Jag tvivlade fortfarande. Därför kunde jag inte säga att de Röda khmererna var det värsta som skådats sedan Nazisterna och Stalinisterna förintade sina motståndare med industriell effektivitet. Jag samtyckte med de mest utskällda om att en undersökning av det som skedde i Kampuchea 1975-1979 borde göras i ett större sammanhang som även inbegrep kolonialmakternas (främst USA:s) tidigare härjningar i landet. Men jag behöll mina frågor för mig själv. Att tvivla som jag gjorde kunde man inte längre göra öppet. Jag försökte helt enkelt förtränga problemet genom att undvika att tala om saken.

Därför läste jag inte Pol Pots leende 2009. Jag följde däremot debatten som kom upp om ”de fyras resa” 1978 som blossade upp efter att Myndighetens för Levande historia utställning Middag med Pol Pot i maj 2009. Den utställningen bidrog inte (ansåg jag) med något för att förstå vad som hände. Jag ansåg det däremot synnerligen osmakligt att peka ut två av resenärerna som mer eller mindre medskyldiga till folkmord. Utställningen var dessutom ett exempel på att svenska staten bedrev åsiktsförföljelse – en yttrandefrihetsfråga alltså.

Höromveckan satt Jan Myrdal i TV programmet Min Sanning och blev intervjuad om sitt 83-åriga liv. Pol Pot blev åter den stora frågan. Han lyckades enligt min mening inte förklara sina tvivel på att vi fått fram sanningen om vad som skedde i Kampuchea 1975-1979. Han fastnade på journalistens metkrokar varpå även mina tvivel i frågan kvarstår som närmast illegala.

Därför lånade äntligen jag Pol Pots leende av en god vän (den går inte att köpa, slut på förlaget). Nu har jag läst och följt med författaren i hans försök att förklara hur man kunde resa genom landet 1978 utan att se några spår av folkmordet. Boken är mycket inträngande. Han har läst allt och försökt träffa alla som varit inblandade eller besitter exceptionella kunskaper om Kambodja/Kampuchea. Han begränsar inte sina efterforskningar till de Röda khmerernas tid. Han sätter in dem i sitt historiska sammanhang.

Vad boken klargör är att Röda khmerernas revolution var mycket speciell. Den byggde på maoistiska idéer omformade i ett khmerkulturellt smmanhang. Efter segern 1975 krävde situationen att alla arbetade stenhårt för att få fram ris för att hålla svälten borta. Partiets ledning var en intellektuell elit som satt på hela makten. Enkla one-liners var vägledning för alla – utan undantag. Dessa skulle upprepas av alla som bevis på lojalitet och hängivenhet. Arbete och testuggande var metoden. Med detta trodde den isolerade eliten i Phnom Penh (eller i ett djungelläger) att de styrde.

Men eftersom bristande lojalitet (även ouppfyllda mål) straffades hårt – ofta med döden – uppstod ett rövslickarklimat av sällan skådat slag. Eftersom inget annat än uppfyllda mål och framgångar var tänkbart fick högsta ledningen endast sådana rapporter.

De lokala ledarna skötte sina revir och såg till att hålla ordning och rent från all obstruktion. Förhållandena i olika provinser var mycket olika. Endast retoriken var gemensam. Här och var kunde förmodligen den kommunistiska idyllen iscensättas och där kunde utländska gäster visas runt utan bekymmer. Sådan är min förklaring till att de fyra svenskarna tyckte att Kampuchea uppfyllde deras högt ställda förväntningar på en självförsörjande, antimperialistisk och nationellt oberoende kommunism.

Vi vet att det man ser också ligger i betraktarens öga. Det var säkert en del av förklaringen till att de fyra svenskarna och många andra Pol Pot-lojalister i Sverige och i världen mest såg vad de ville se. De (vi) såg främst den internationella konspirationen med USA i spetsen mot landet som kämpade för sin existens och sitt nationella oberoende. Blinda fläckar fanns alltså på liknande sätt som hos religiösa sekter som har svårt att ifrågasätta paradiset.

Trots att jag alltid varit vaksam mot auktoritära tendenser blev jag en del av detta. Jag minns en hängiven kvinnlig språklärare från Stockholm som kämpade tillsammans med mig i rörelsen ”För kunskap i skolan” samtidigt som hon var med och arrangerade Kampucheakonferensen i Stockholm november 1979. Hon gick senare in i Pingstkyrkan. Steget var inte långt för en del.

Nåväl, Pol Pots leende är en intressant bok, men den mystifierar i överkant. Och frågorna om folkmordet, dödstalen och imperialistiska makters skuld till den Kampucheanska katastrofen – Henry Kissingers till exempel – är ännu obesvarade. Jag kan inte inse att dessa frågor inte är viktigt att genomlysa. De har i högsta grad bäring på den internationella rätten och därmed frågan om krig och fred för världens folk.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

  26 kommentarer for “Pol Pots förädiska leende

  1. 2012-10-31 kl. 21:46

    Håller med dig. Det är snudd på skandal att epoken inte har utretts ordentligt. Det är inte tillräckligt att visa upp massgravar i ett land som bombades sönder och samman perioden före Pol Pot för att belägga skräckhistorierna om hans regim. Jag skulle också gärna vilja veta exakt vad som hände.

    När jag nu har sett propagandaspinnet mot Ghadafi och Assad, med alla de lögner som man spritt för att få acceptans i Väst för militära angrepp och terror mot befolkningarna i Libyen och Syrien, så börjar jag misstro det mesta jag fått lära mig om de kommunistiska regimer vi har sett. Numer tror jag inte på ett ord som sägs i media, för ljuger de hejdlöst nu, hur mycket ljög de tidigare?

  2. Kjell Martinsson
    2012-11-01 kl. 10:36

    I svåra lägen för makthavare kommer säkert både lögner och halvsanningar väl till pass. Det behöver man inte ha läst Macciavelli för att förstå. Det gäller att kunna se ”bakom orden” eller ”runt hörnet”, men det är som alla vet svårt, på gränsen till omöjligt …
    Min vän Einar Schlereth i Klavreström har en blogg. Han får många träffar på sina artiklar. Här en länk till en annan syn på just Kambodja; av Israel Shamir.

  3. Knut Lindelöf
    2012-11-01 kl. 11:24

    Jag har läst om Shamirs bok om hans senaste besök i Kambodja, minns inte var. Problemet med Einars blogg (för oss) är förstås tyskan.

  4. 2012-11-01 kl. 11:40

    En intressant maoistisk kritisk granskning av Pol Pots linje (den var inte maoistisk) finns här

  5. Henrik Linde
    2012-11-01 kl. 12:36

    Israel Shamirs artikel finns översatt till svenska på Stefan Lindgrens Nyhetsbanken.

  6. Lars Johansson
    2012-11-01 kl. 16:43

    Israel Shamirs text finns på svenska här.

  7. 2012-11-01 kl. 19:21

    Har läst vad Shamir skriver om saken, i counterpunch.org. Det han skrev gjorde mig mycket förvirrad. För sådant har vi aldrig hört tidigare. Men det var hans artikel som gjorde att jag började vilja se en riktig undersökning av situationen i Kambodja före, under och efter Pol Pots regim.

    Sen måste jag väl säga att jag inte har så alldeles stort förtroende för denne Shamir. Han har bott i Sverige flera år, varit gift med en svenska, och vad han hade att berätta i en annan artikel, om Assanges situtation, om hur männen i Sverige inte har något att säga till om i Sverige, var rena amsagan.

  8. Knut Lindelöf
    2012-11-02 kl. 9:20

    Fick denna länk från en vän på facebook The Valrus om de fasansfulla Kambodjabombningarana 1964-75.

  9. 2012-11-02 kl. 23:12

    Knut. Visst ska vi diskutera Kambodja, gå på substansen! Vad hände 1968-75,75-78, 78-95 och från 1995. Som Nuon Chea sa (JM tillskrev felaktigt citatet Khieu Samphan) i domstolen – man måste se hela krokodilen, inte bara bålen.

    Befolkningsförlusterna i Kambodja, som till överväldigande delen förorsakades av USA:s bombningar, är långtifrån ett avslutat kapitel. Skogsskövlingarna, den resistenta malarian, sexhandeln, Kinas sweatshops måste betraktas som en förlängning på en kris orsakad av imperialismen. Dagens Kambodja rymmer många av de problem som man idag inte vill tala om.

    Slutligen menar jag att en diskussion ska föras respektfullt. Om en gammal kamrat från Vietnamtiden gått med i Pingstkyrkan är väl ingen att peka finger åt! Människor utvecklas åt olika håll. Då som nu bör vi ena oss med de troende kristna i det antiimperialistiska arbetet. De besitter ofta ett starkare engagemang än materialistiskt inriktade agnostiker. Många får lära sig uthärda hån för sina övertygelser, en värdefull egenskap i Vår Stora Tid.

  10. 2012-11-03 kl. 3:06

    Visst, och med dessa intensiva bombningar torde det inte vara svårt att gräva ut massgravar ex. Så vad ska man tro?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *