Resebrev från Storvreta

I sitt sista resebrev berättar Anders Persson hur han återvänder från Moskva till sitt hemland med en känsla av att vara jagad av de svenska skattemyndigheterna.

Historien börjar i Moskva där min kollega och jag, efter att ha besett Tretjakovgalleriet, käkat middag på den sovjetnostalgiska Varenichnaja och besökt Gorkijparken, skulle ta oss tillbaka till den meteorologiska skolan i Zheleznodorozhnij. Planen var att vi skulle ta tunnelbanan från Oktoberstationen (Oktjabrskaja) till stationen Kuzminki, där en kollega skulle plocka upp oss i sin bil.

Utsikt från ingången till Oktoberstationen i Moskva.

När vi kom upp ur underjorden vid Kuzminki, öste regnet ner och vi såg fram emot vår kollegas torra och varma bil. Men den hade fastnat i en av Moskvas tusentals trafikstockningar och var inte att vänta på en halvtimma-tre kvart! Min kollega började spana efter en taxi och efter en stund lyckades vi fånga in en. Då ringde min mobil. Jag trodde att det var någon från skolan i Zheleznodorozhnij, som undrade vart vi tagit vägen, men det var från Stockholm:

—Hej, jag heter Vera och jobbar på skatteverket!

Jag lät kanske lite överraskad, så hon frågade om det passade att hon ringde? Jag svarade att egentligen inte, för just nu stod jag i hällande regn i trafikkaoset i Moskva och väntade på att hoppa in i en taxi. Men det lät på Vera som om det var en av de sämre undanflykter hon hört, så hon fortsatte frejdigt:

—Jo, det gäller din deklaration för 2015. De där föreläsningarna som du höll i Italien, var de betalda av statliga eller privata uppdragsgivare?

Jag upprepade, att i den situation jag befann mig nu, var det svårt att besvara frågan, men jag trodde de var statliga eller kommunala. Vad spelade det för roll? Jag hade redovisat mina arvoden och den skatt italienarna dragit.

Linjen Stockholm-Moskva var inte den bästa, men det intryck jag fick var att det nu gällde för mig att få fram dokument som visade att mina italienska uppdragsgivare dragit skatt och sedan betalat in den till italienska staten!

Vid det här laget undrade min ryska kollega, vad jag höll på med? Jag teaterviskade att det var The Swedish Tax Authorities. Min kollegas höjda ögonbryn visade att meddelandet förståtts. Är det något Sverige är känt för runt om i världen, så är det våra höga skatter och nitiska skattmasar.

Efter ytterligare några minuter släppte Vera mig mot löfte, att jag så fort som jag var tillbaka i Sverige, skulle komma in med dokumentation och sedan kontakta henne.

Italienarna ställde upp
Väl tillbaka i Zheleznodorozhnij skickade jag eposter till mina kollegor i Italien. Detta var en torsdag, närmare bestämt skärtorsdag, så jag hade inte mycket hopp om att få tag i någon. Men, det visade sig att i katolska Italien jobbar man både på skärtorsdag och långfredagen!

När de hörde, vilken obeskrivlig knipa jag befann mig i, mobiliserade de alla sina resurser och snart hade jag via eposten bildligt talat famnen full av dokument, som förklarade att deras institut var statliga eller kommunala, inte privata, att de hade betalat in skatten till myndigheterna och så vidare. Jag vidarebefordrade allt detta till Vera på skatteverket, som redan gått hem — det var ju skärtorsdag.

Tillbaka i Sverige
Veckan efter påsk, när jag var tillbaka i Sverige, kontaktade jag henne för att höra om hon var nöjd. Jo, det såg bra ut och nu fick jag veta vad saken egentligen gällde: det var för att hjälpa mig undgå skatt som hon kontaktat mig!

Jag hade i min deklaration bara angivit inkomst och italienskt skatteavdrag, inte vilken typ av arbetsgivare jag hade haft. Därför hade skatteverket först tänkt beskatta mig ytterligare, men vid närmare eftertanke kommit på, att jag borde ges en chans att specificera uppdragsgivarens natur. Ty var det en statlig eller kommunal arbetsgivare, utgick inte mer svensk skatt enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Italien.

När jag i flera eposter till mina ryska och italienska kollegor sedan berättade om svenska skatteverkets ömma omsorger om mig, trodde de att jag skämtade. Men jag stod på mig. Historien var sann och det är därför vi i Sverige tycker att ”det är häftigt att betala skatt”.

  1 kommentar for “Resebrev från Storvreta

  1. Hans O Sjöström
    2017-05-10 kl. 10:31

    Ja, en del av oss tycker ju fortfarande att det är häftigt att betala skatt men på den tiden när de flesta tyckte det gick ju skatteverkets omsorger ofta åt motsatta hållet i förhållande till Veras. Numera är det riktiga skurkar banditer och bedragare som skinnar en. Antagligen har det att göra med att vi betalar för litet skatt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *