Fiendens artilleri…

En enda gång förärades vi ett besök av en general och en divisionskommendör i främsta linjen i våra skyttegravar intill skogskanten vid vårt blockhus.

Våra telefonistkamrater hade låtit oss veta det i förväg, så vi var varnade: ”Se upp, idag kommer han…”

I virrvarret av löpgravar i skogen placerades kurirer ut som med ett par minuters mellanrum meddelade oss var generalen befann sig: Nu är svinet vid gamla fortet, nu där och nu där. I samma ögonblick som den höge gästen – det var förstås en mycket lugn dag som han sökt sig ut – dök upp i den främsta skyttegraven, kastade tio man en salva med tio handgranater över mot fiendens skyttegravar. Fienden trodde förstås genast att det var fråga om ett angrepp så de svarade omedelbart med en motsvarande handgranatsvärm tillbaka. Genast steg också kulörta lysraketer mot himlen och efter en några sekunder satte de in häftig artillerield mot vår skyttegrav.

Och det var precis vad man velat provocera fram: Generalen kröp ihop i närmaste lilla grop. Eldgivningen pågick sedan utan uppehåll i tjugoåtta timmar mot vårt överfulla skyddsvärn, utan vatten och mat och utan någon förbindelse med omvärlden. Så kan det bli när generaler dristar sig till besök i de främsta linjerna.

Vi frontsvin slapp därefter besök av höjdarsvin. Vi fortsatte efter detta att utföra våra så kallade plikter, krigade vidare, men av ”fienden” inne på regementena blev vi så att säga befriade. Vi var verkligen inga hjältar, men vi föredrog riskerna och närheten till döden framför närheten till preusseriet på regementet och den förnedring den innebar. Här vid fronten kunde de inte styra oss. När de skrek och domderade på oss via telefonen brast förstås telefonledningen och kunde inte repareras och fås att fungera på flera timmar. På så sätt fick vi i alla fall två timmars lugn och ro.

Vintern 1916/17 skulle vi få några veckor vila på en lugnare plats. Det innebar dock att vi ändå befann oss inom fiendeartillerieldens räckvidd, men det innebar även regementsförläggning, drill, obeskrivbart pedanteri, ständigt gormande befallningar och en obeskrivlig förnedring. Vi föredrog därför lugnet i främsta linjen framför det koleriskt skräniga preusseriet (och det Bayerska skränandet var inte mycket bättre).

Så vi anmälde oss frivilligt till den mest utsatta spaningsposten på hela vårt frontavsnitt. En sådan begäran beviljades omedelbart, eftersom ingen hittills hade önskat något liknande, spaningsposten ”Berta”. Där kunde vilken sekund som helst innebära slutet för oss, men som sagt, vi föredrog ändå det framför vår nuvarande ”viloplats”.

Denna farliga postering låg som en slags inbyggd säkring mellan byarna Labayville och Richecourt, mittemot byn Seichepray på fiendens flank. Det var här som de amerikanska kamraterna, som jag fortfarande minns mycket väl, blev insatta första gången på västfronten.

Vår skyttegrav låg i andra linjen, och genom en rad av sönderskjutna popplar längs en väg kunde vi skymta byn Beaumont på andra sidan. Där bakom stod fiendens artilleri. Endast tio meter av vår lilla del av skyttegraven var – tack vare träplankor i botten – någorlunda framkomlig. Vid sidan sjönk man ner i en obeskrivlig smet. I området framför oss och genom de båda ovan nämnda byarna flöt den lilla ån Rypte da Made.

Där bakom lutade det svagt uppåt, och på andra sidan, på samma höjd som vi befann oss, låg fiendens främsta linje, ungefär 400 meter bort. Där kunde man skymta fiendens skyttegravar. Byn Lahayville låg omedelbart framför oss och var totalt sönderskjuten. Bara ett skelett av kyrktornet stod ännu upprätt, och ibland träffade en infanterikula kyrkans stora bronzklocka, som då gav ifrån sig en märkligt gäll ton.

På eftermiddagen var vi tvungna att ta oss till denna sönderskjutna by för att hämta mat. Det var bara möjligt om man kröp på alla fyra i den sumpiga löpgraven. Man kunde egentligen knappast krypa, för marken var täckt med ett par decimeter djupt lervatten. Man bar dessutom en bleckburk i stålbygeln mellan tänderna, den burk som maten skulle hämtas i. Och man stödde sig på armbågar och knän mot sidoväggarna medan magen nästan nuddade det sumpiga lervattnet.

I en backe som måste passeras, som ofta var under fiendens uppsikt, kunde man inte vara helt osynlig, och den sista biten måste man lämna skyttegraven och åla eller springa över en öppen äng fram till byn.

När maskingevärskulorna slog ner i den skvättande leran framför näsan måste man tvunget ligga stilla på stället och spela död. Det var omöjligt att åla vidare, man var tvungen att blick stilla stanna på samma ställe tills kvällsmörkret sänkte sig. Man tog sedan med sig maten från fältköket tillbaka samma väg.

Maten bestod i alla fall av torkade rödbetor, kokade i vatten – denna dyrbara rätt kallade vi ”Drachverhau” – eller, när det skulle vara lite festligt kunde maten bestå av gryn och vatten eller bönor och vatten. I den sönderskjutna byn fanns trots allt ett par upprättstående murar och några källare.

I främsta linjen var det säkrare än i vår nuvarande ”andra linje”. Den låg som sagt fyrahundra meter från fienden och kunde alltså nås av deras artilleri, utan att de behövde riskera att träffa för nära skyttegravarna i den egna linjen.

Eftersom våra kullar låg i utkanten av våra ställningar och alltså vätte mot fienden, var byggandet av ett någorlunda säkert skydd knappast möjligt. Så vi började därför helt enkelt att gräva en tunnel bakåt, vars ingång ofrånkomligen måste ligga öppet i fiendens skjutriktning. En eventuell fullträff skulle obönhörligen träffa rakt in i tunnelöppningen.

Vårt blockhus ”Berta” vara bara en klen byggnad av tunna brädor med lite takpapp, nergrävd i marken och täckt av grästorv. Precis på samma sätt var vårt spaningsvärn intill byggt, och det skymdes för fienden endast av ett glest busksnår.

Även på denna plats fanns emellertid elektriskt ljus, som förstås måste skymmas från utsidan i båda rummen. Minsta lilla ljusglimt på natten betydde en säker död.


Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.

Föregående artikelÄr Malmö Sveriges framtid?
Nästa artikelVarför är man så trumpen mot Trump?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.