Sagan om lillprins David, jättetrollet Goliat och den magiska slungan

Ibland måste man berätta sagor. Inte minst för att göra de verkligt djupa skeendena och konflikterna begripliga för alla barn och för alla som en gång varit barn. Här kommer nu den hemska sagan – med lyckligt slut – om hur världen räddades från jättetrollet Goliat av den modige lillprins David.

Kapitel I

Det var en gång en liten prins som hette David och ett jättetroll som hette Goliat. De hamnade en dag i ett långt och ovanligt blodigt slagsmål. Lillprins David hade hjälp av måna av sitt lands arbetare och bönder och Goliat var världens största krigartroll med världens farligaste vapen. Men ingen lyckades slå ihjäl den andra.

Till slut var de helt utmattade båda två och slutade slåss för att få lite vila och få tillfälle att slicka sina sår. Goliat hade i alla fall lyckats glufsa åt sig halva lillprins Davids rike och drog upp en gräns och sa:

– Längre än hit kommer du inte! Du är ju bara en som påstår att du är godheten själv, medan du i själva verket bara är en liten skit i maskopi med själva ondskan.

Lillprins David försökte å sin sida att övertala Goliat att gå med på att dela upp riket i två delar och att Goliat skulle få ena delen. Och i utbyte för det skulle han lova sluta hota och slåss.

Men Goliat vägrade. Istället rustade han sig till tänderna i sin erövrade del och dansade hotfulla krigsdanser varje år och sa till alla sina vänner:

– Eftersom Lillprins David är dum i huvudet och samarbetar med självaste ondskan, så måste alla i hela världen hjälpas åt att göra slut på honom, en gång för alla!

Men åren gick och det stora avgörande slagsmålet uteblev. Goliat var trots allt innerst inne rädd för lillprins David. Han lät sig av någon underlig anledning inte kuvas, trots Goliats enorma övermakt. Istället mopsade han sig gång på gång och vågade påstå att han hade rätt till sitt rike och att Goliat egentligen inte var något annat än ett stort och elakt troll som bara ville slå ihjäl alla som inte ville göra som Goliat bestämde.

Lillprins Davids folk blev allt fattigare och led svårt av att vara instängda. Till slut såg sig Lillprins David ingen annan råd än att i smyg och på hemliga vägar skaffa sig en magisk slunga, som skulle kunna träffa Goliat mitt mellan ögonen.

Det var mycket svårt att få tag i de nödvändiga delarna och de slungspecialister som skulle kunna snickra ihop allt på rätt sätt. Efter många års hårt arbete – när folket tvingades leva på vatten och bröd – var den i alla fall nästan klar, och lillprins David slängde iväg ett provkast och ropade ut till hela världen:

– Om du inte går med på att sluta hota mig och sedan ger mig rätt att finnas här i mitt lilla rike, så kan det hända dig något mycket smärtsamt!

Då blev Goliat fullkomligt rasande. Och för att visa lillprins David vad som eventuellt skulle kunna hända om han inte genast skrotade sin magiska slunga, så släppte han ”alla bombers moder” långt bort i ett helt annat rike, som slog ihjäl en massa helt oskyldiga stackare.

Men lillprins David visste att Goliat var nästan bankrutt, eftersom alla hans stora och dyra bomber redan slukat varenda cent i hans enorma skattkammare. Där ekade nu helt tomt. Där fanns nu bara en massa skuldbrev till den sovande Jätten i öster, hen som just vaknat ur sin långa vinterdvala och höll på att skaka av sig morgonstelheten. Jätten mumlade då något om att Goliat nog måste försöka reda ut sitt gamla bråk med lillprins David.

Jätten var dessutom lillprins Davids närmaste granne på andra sidan bergen, och Jätten ville nu äntligen ha slut på Goliats irriterande vapenskrammel, som faktiskt började störa både vintersömnen och deras fredliga uppbygge och framtida grannsamverkan.

Mot Jätten i öster var Goliat helt chanslös, det visste alla. Jätten var ju så stor att han skulle kunna sopa bort Goliat med ett endaste slag med vänsterlabben. Men eftersom Jätten inte var intresserad av slagsmål, så mumlade han bara lite om de där skuldbreven. Och det räckte för att få Goliat att rygga tillbaka.

Lillprins David hade nu Jätten och dessutom den stora Björnen på sin sida, vilket gjorde honom ganska säker på att Goliat inte skulle kasta till exempel ”alla bombers moder” på honom. Visserligen var Jätten och Björnen också lite oroade för att lillprins David skulle kunna hitta på något oväntat ofog med sin magiska slunga, den var ju jättefarlig. Men de visste också att Goliat var lillprins Davids värsta fiende, att Goliat var på dekis och snart i alla fall skulle få dra sig tillbaka till sitt gamla revir på andra sidan havet. Jätten och Björnen behövde bara ligga ner i lugn och ro och vänta på bättre tider.

Saken var nu också den att både Goliat, Björnen och Jätten sedan lång tid tillbaka haft magiska slungor i stora mängder. Men de hade också förbjudit alla andra att skaffa ens en enda liten en. Det behövdes ju bara ett enda kast mitt i prick för att sätta igång ett okontrollerat slungkastande som säkert skulle kunna ta död på alla i hela världen. Därför hade Goliat, Björnen och Jätten i smyg kommit överens om att trots allt försöka få lillprins David att skrota sin lilla magiska slunga. Så på sätt och vis höll lillprins Davids kamp mot Goliat på att bli ett hot även mot Björnen och Jätten, om än inte särskilt överhängande för deras del.

Så en dag samlades alla världens tomtar, troll, jättar, prinsessor, presidenter, diktatorer och kungar i världshögkvarteret för att komma överens om att förbjuda alla i hela världen att ha magiska slungor, varken stora eller små. Alla var ju rädda, särskilt för Goliats stora lager, som han aldrig ens ville tala om. 122 ville skriva på det viktiga konvolutet och alla i den stora salen bankade i pulpeterna med labbar, skor, knytnävar och vad de hade till hands, för att visa hur viktigt de tyckte att det var. Goliat, Björnen, Jätten och några av deras bästa kompisar, var de enda som nervöst skruvade på sig och genast verkade få bråttom hem.

Så bar det sig inte bättre än att lillprins David plötsligt befann sig på samma sida som Goliat, Björnen och Jätten, eftersom alla nu blivit på det klara med att lillprins David också var en magisk slungstat – mot resten av världen. Men det kunde lillprins David inte bry sig om, för hans enda chans att få ha sitt rike kvar var ju att vara beredd att använda sin magiska slunga, och på så sätt hindra Goliat att klampa över gränsen igen och åter sätta igång det stora slagsmålet.

Kapitel II

Då kom den lilla prinsessan Svea med sin trogna adju-tant Margot flygande på sina berömda Gripenvingar. Med sig hade de ett fredsbudskap till hela världen; att alla nu skulle bli snälla. Och de påminde om hur mycket Sveas lilla rike – ända sedan det stora slagsmålet mellan David och Goliat faktiskt – hade gjort för att alla länder skulle förbjudas att ha både stora och små magiska slungor. Så nu ville de att alla skulle skriva på det stora konvolutet, inte bara de 122 som redan lovat, utan alla som ägde magiska slungor, alltså Goliat, Björnen, Jätten och lillprins David också förstås.

Det blev ett fasligt liv och buller i världshögkvarteret. Mitt i tumultet hamnade plötsligt Svea och lillprins David bredvid varandra i ett hörn, undanskuffade som de blev av alla stora björnar, jättar och elefanter som klampade runt för att finna någon vettig motståndare att slå in skallen på.

Och tycke uppstod. Lillprins David stirrade djupt in i prinsessan Sveas ögon och upptäckte att innerst inne var hon alldeles för god och snäll för att stanna kvar i elaka Goliats stora harem. Och adju-tant Margot hade vid flera tillfällen påpekat att om alla snälla flickor fick ta över makten i alla riken skulle allt bli frid och till och med lite fröjd.

Så, någon gräns på Sveas och adju-tant Margots godhet verkade inte finnas. Därför bestämde sig Svea och David omedelbart att det måste bli just de som borde förenas och att prinsessan Svea genast måste lämna Goliats stora harem.

När detta blev känt bland alla de andra, bestämde sig alla Goliats instängda prinsar, prinsessor, diktatorer, småjättar och björnhonor att tillsammans göra slag i saken och ta ut formella skilsmässor från Goliat, vilket nu blev för mycket för Goliat, han utstötte ett tordönsvrål, ja värre än King-Kong på sin tid.

Men till slut tystnade han, och alla i hela salen höll andan. Det blev så tyst att man kunde höra en ängel tassa genom salen och till och med en knappnål falla. Med gapande munnar stirrade alla på Goliat. Och de kunde alla se något mycket märkligt. De trodde det knappt, men tårar höll på att stiga upp i hans stora ögon. Så sjönk han ihop som en kallnande sufflé och började gråta. Och det var inga små snyftningar, det kom floder, nästan som en hel tsunami faktiskt. Han kände sig ju nu helt ensam och övergiven.

Björnen och Jätten, som ännu satt torrskodda tillsammans med den genomblöte Goliat upphöjda i presidiet, äskade tystnad och begärde ordet. När larmet lagt sig så sa Jätten med sin snällaste basröst:

– Om du Goliat bara håller dig hemma på andra sidan havet och slutar med dina hotfulla krigsdanser, ditt öronbedövande vapenskrammel och allt ditt drönande runt om i världen, kan du få vara ifred med de dina och ha det bra. Vi ska inte störa om du vill vara ifred. Det lovar vi.

Och Björnen tog vid där Jätten slutat…

– Ja, just så. Och jag kommer inte heller att bråka om du drar dig tillbaka. Då kan vi istället börja hjälpas åt med de stora problemen som uppstått efter alla år av aningslös nedsmutsning av naturen och kulturen. Vi skulle tillsammans till exempel också kunna ta den undanskymda magiska slungindustrin i örat och se till att de börjar producera nyttigheter istället för alla dessa dödsbringande apparater, som de dessutom tvingat på alla oss andra – för säkerhetens skull och för mycket dyra pengar.

Goliat skämdes nu och torkade tårarna, för hemma hos honom fick stora troll inte gråta, det kunde tolkas som ett tecken på svaghet. Och det gillade man inte, särskilt inte på Goliat som ju skulle vara den modigaste och mäktigaste i hela riket.

Men efter att ha samlat sig lite till, så vände han sig till Svea – som han hade känt både länge och väl och varit bästa kompis med, och som han hade kunnat bestämma över hur som helst ända sedan långt före det stora slagsmålet med lillprins David – och sa:

– Om du och David nu fattat tycke för varandra så skall inte jag lägga fingrarna emellan. Ni är så söta där ni sitter och håller varandra i hand, ni är som gjorda för varandra, helt enkelt oemotståndliga. Och eftersom jag faktiskt vet att min tid som jättetroll snart är över, inte minst för alla de där skuldbreven, är det lika bra att vi packar ihop redan imorgon och reser hem.

Då tog adju-tant Margot fram sin gamla gitarr och sitt munspel, slog an några mycket bekanta ackord och började sjunga den kända sången Inatt jag drömde… varpå alla stämde in. Och när de kom till textraden ”så skrev de på ett konvolut…” reste alla sig i den stora salen upp och viftade med sina lysande mobiltelefoner, nästan som på en riktig rockgala. Så radade de alla snällt upp sig i en lång kö för att sätta sina bomärken eller tassavtryck under konvolutet.

Ja, så gick det alltså till när prinsessan Svea, adju-tant Margot och lillprins David ordnade så att alla i hela världen lovade att skrota sina stora och små magiska slungor, och så att lillprins David fick tillbaka sitt land, och så att Goliat drog sig tillbaka hem till andra sidan havet, och så att Björnen lufsade tillbaka in i de stora outforskade skogarna och så att Jätten i öster lugnt kunde bygga vidare på alla sina stora projekt i sitt enorma rike.

Men, innan Svea och adju-tant Margot flög hem på sina berömda Gripenvingar så skrev lillprins David och prinsessan Svea under ett slags särboavtal och lovade hjälpa varandra ända tills döden skulle skilja dem åt.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

– S L U T –

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *