Sekten är värst

saters-hospital-1920

Lugn manlig avdelning 2A, vid Säters hospital 1910-20-talet. Foto: Mentalvårdsmuseet

”Jag är så in i helvete trött på den här förbannade såpan. En vet ju till sist inte vad en ska tro!”

Denna och liknande fraser har jag tvingats lyssna till otaliga gånger, när jag under de gångna sex-sju månaderna sökt intressera värmlänningar och närbesläktade för Thomas Quick-affären.

Men jag ska inte förhäva mig: om inte den sinnevärldslige Sture Bergwall hade kontaktat mig på elektronisk väg den 7 september i nådens år 2009, så är det möjligt att jag uttryckt mig ungefär som den anonyme talaren på rad 1 härovan (om än kanske något snäpp mer nyansrikt). Nu blev det inte så. ”En främling korsade mitt spår”, som Aksel S skulle ha sagt.

mannen-som-slutade-ljugaI dag behöver vi inte längre tro. Det borgar Dan Josefsson för. I hans 553-sidiga Mannen som slutade ljuga (Lind & co) – med undertiteln ”Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick” – finns ingen plats för vare sig blint eller klotrunt trosnit. Det är en fantastisk bok: välskriven, infallsrik, oavbrutet spännande och föregången av ett researchjobb med omisskännlig ardennerhästtouche. På klassiskt Wallraffmaner har Dan J intervjuat tjogvis med aktörer i Quick-dramats epicentrum och periferi.

Själv hade jag Vänersborgsbesök av min gamle klasskompis Lasse Wede (den 25-28 oktober), när jag läste Dans tegelsten. Det passade mig utmärkt: Lasse är en sund och tvättäkta Quick/Bergwall-intressent – bl. a köpte han in tio ex av min egen bok i april-maj – varför jag med hans hjälp kunde vända och vrida på Josefssons alla teser i timme efter timme. Det är inte minst sådant man har vänner till.

Margit Norell (1914-2005) är den ena av de två huvudrollsinnehavarna i Mannen som slutade ljuga. Margit kom från överklassen, växte upp i känslomässig misär, blev socialist i unga år, gifte sig med prästen/folkbildaren Curt Norell, födde tre barn och kom att viga större delen av sitt yrkesliv åt (gediget reviderade varianter av) Sigmund Freuds psykoanalys. Emellertid underkändes hennes licentiatavhandling.

Med detta gick fru Norells akademiska karriär om intet, och hennes skriftliga kvarlåtenskap är mycket blygsam – om vi bortser från det nära 700-sidiga manuskriptet Thomas Quicks värld, som dessbättre aldrig kom offentligheten till handa. Hon förblev därmed en o-kändis för den bredare allmänheten.

Margit N var en karismatisk existens med en ovanlig förmåga att knyta andra människor till sig. Hennes adepter kände i regel gränslös tillit till henne, och själv krävde hon oinskränkt respekt: ”säger jag det, så är det så!”

Enligt Norell hade människors psykiska problem nästan alltid sina rötter i barndomstrauman, särskilt i trauman av sexuell natur, kort sagt i incestuösa upplevelser. Av strikta överlevnadsskäl hade den enskilde sedan tvingats förtränga det helvete som drabbat honom (eller långt oftare henne …) under uppväxtåren. Som vi vet, fick detta primitiva och förenklade synsätt vådliga konsekvenser på, framför allt, 1980- och 90-talen.

De flesta av Margits lärjungar kom tids nog att bryta med henne. Den numera 85-åriga Monica v. Sydow, dotter till äkta makarna Ingun och Fredrik v. Sydow (de ”sydowska morden”!), bröt; Jan Stenson bröt; Tomas Videgård bröt; Tulla Brattbakk-Göthberg, i dag bosatt i Vadstena, gjorde sammalunda, och det gjorde även Barbro Sandin och till sist också Göran Källberg, den senare i flera omgångar chefsöverläkare vid Säter och ansvarig för terapin av Lars-Inge Svartenbrandt – f ö med (ö)känt resultat.

Författaren Patricia Tudor-Sandahl tillhörde länge en av de inre Norell-cirklarna men stämplar numera sin forna mentor som ”praktschizoid”.

Margit Norell handledde i decennier alla de nyssnämnda och många andra. I hennes stall återfanns även Hanna Olsson, författare till Catrine och rättvisan (om fallet da Costa, allmänläkaren och obducenten). Alla Thomas Q:s terapeuter med Birgitta Ståhle i spetsen gick också i lära hos fru Norell.

Minst lika betänkligt är att Sven Å Christianson, född 1954 och professor i psykologi vid Stockholms universitet, gjorde det. Den 40 år yngre Christianson är Margits andlige son och förblev henne trogen in i döden. Av de fem ordinarie startspelarna i Team Quick – Christer v. der Kwast, Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle, Claes Borgström och professor Sven Å – är den sistnämnde, så vitt jag förstår, den absoluta nyckelfiguren i rättsprocesserna mot Thomas Q åren 1994-2001: det var Christianson som vid fem olika tillfällen (han medverkade inte i rättegång nr tre) garanterade att allt vad Thomas Q hasplade ur sig var bevisligen och bokstavligen sant; det var Christianson som skänkte vetenskaplig legitimitet åt hela Quick-ärendet; det var sist och slutligen Christianson som utgjorde förbindelselänken mellan vårdskandalen på Säter och rättsskandalen i domstolarna. Utan Margit Norell hade vi aldrig fått någon Quick-affär, och utan Christianson hade vi inte heller fått det. Modern och hennes son …

Den icke-evidensbaserade psykoterapi som Thomas Q (kvacksalveri)utsattes för i nära tio år, periodvis dagligen, är den faktor som mer än andra förklarar allt det tillsynes ofattbara i Quick-fallet. Margit N var Terapeuten med versalt T, låt vara att hon från början till slut verkade genom ombud. Hon var ideologen, medan hennes adepter – manliga som kvinnliga – städse verkställde hennes direktiv.

Mannen som slutade ljuga kan läsas som en utförlig Bergwall- och Norellbiografi men också som en grundbok i sektforskning. ”Det karaktäristiska för en sekt är att den inte accepterar några tvivel”, skriver Per Svensson i AB (4 nov.). I det vill man instämma. En serie fixa idéer är sektens livsluft. Typiskt är också att sektmedlemmar inte har minsta susning om att de råkat hamna i ett sammanhang med idel självbekräftande tankefigurer. Christer v. der Kwast, Seppo Penttinen och Claes Borgström är naturligtvis inga lömska typer, snarare herrar med oflyt. Till dels föll de offer för omständigheterna. De fann sig aldrig ha några tungt vägande skäl att ifrågasätta expertisen i form av Sven Å Christianson och hela Säteretablissemanget. Alltså körde man på år efter år och förutsatte vad som skulle bevisas: att Quick farit land och rike runt som en ond vålnad i åratal och bara mördat och mördat.

På 1600-talet for häxorna i skytteltrafik till Blåkulla. Det gör de uppenbarligen än i dag om än i annan tappning. Ja, man blir klok, och i lika hög grad ödmjuk, av att läsa Josefssons bok.

I tonåren fann sig Sture Bergwall vara homosexuell. Det fyllde honom med äckel och skamkänslor. För att döva känslosentiment av det slaget inledde han en missbrukskarriär, som pågick från sent 1960-tal ända till 2001, om än med ett välbehövligt avbrott 1976-89. Missbruket ledde i sin tur till en rad kriminella aktiviteter 1969, 1974, 1989 och 1990. Sture R Bergwalls illgärningar är alla drogrelaterade, följaktligen exekverade på en allt annat än nykter kaluv. Det ursäktar givetvis ingenting, men det förklarar åtskilligt.

På Säter, där han togs in i april -91, har Sture B visat sig vara en överlevare, dock ingen ”incestöverlevare” (som de tongivande ideologerna sade).

Men alla överlever ju inte. Jag tänker på Reine Feldt. Denne föddes 1945, satsade all kraft på fotbollen, promoverades till lagkapten i IFK Göteborg – Änglarna – redan vid 22 års ålder, spelade 350 matcher för blåvitt och blev svensk mästare 1969. Reine var snacksalig, infallsrik och ovanligt verbal, dåtidens Henrik Rydström om vi så vill. Han läste in en pol mag. vid universitetet, jobbade länge som sportjournalist på Arbetet Väst och kom, politiskt, att sympatisera med APK – Arbetarpartiet Kommunisterna – de Moskvatrogna. Han reste till DDR och till Kuba och skrev en hyllningsbok till Det östtyska idrottsundret utan att ha en aning om den roll som dopingen spelade för de idrottsliga framgångarna. Först i 30-årsåldern insåg Reine att han var homosexuell eller möjligen bisexuell. Han skilde sig och flyttade några år senare till Amsterdam för att leva ut sin sexualitet. Hans nya hem blev en fuktig husbåt. Måndagen den 15 december år 1986 begravdes Reine Feldt, då 41, i Västra Kyrkogårdens kapell. Han var den andre göteborgaren som dog i aids. Hans Burells Ärkeängeln – En hjältes hemlighet (Offside 2013) är ingen stor litteratur, men Burells ämne är onekligen fängslande.

Måndagen den 29 april -91, exakt 228 veckor efter Reines begravning, togs Sture Bergwall in på Säter, även han 41 år gammal. I dag är han 63 och som sagt en överlevare med digra kunskaper om både sekter och (ideologisk) doping.

Men läs Dan Josefssons överdådiga bok!

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  3 kommentarer for “Sekten är värst

  1. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2013-11-05 kl. 17:32

    Jag håller med någon som skriver ”Fy vá tröttsamt med detta ältande”! Man kan ana att det i media finns många som vill föra in funderingarna på andra spår än de politiska! Det finns ju inga medvetna människor idag som tror på varken religion eller sekter av alla de slag!

    Jag vill försvara f d justitiekanslern Göran Lamberts som fått stå i skottgluggen när advokaterna Silbersky o Co. försökt svärta ner honom i alla lägen! Vems ärenden går dom?

    Nej det är dags att lägga allt krut på att stoppa den regering vi har idag
    och inte minst Socialdemokraternas högerfalang med Persson, Bodström och Co i spetsen! Vad sysslar dom med när dom leker under täcket med Alliansen?

  2. Bo Zackrisson
    2013-11-06 kl. 10:36

    Vad skönt! Då vet vi att det var en häxa som låg bakom Quick-skandalen. Alla herrar som var inblandade kan därmed andas ut.

    Det är kvinnan bakom allt, sägs det ju 🙂

  3. Mats Parner
    2013-11-08 kl. 16:48

    Man frågar sig onekligen vad de ovanstående två kommentarerna har med min text att göra. Inte ett dyft så vitt jag kan se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *