Föraktet för norsk skidsport och hatet mot Johaug

Lasse Anrell ger inte mycket för Therese Johaugs tårar…

Jag kom tidigt att intressera mig för Therese Johaugs oblida öde, och jag trodde hundraprocentigt på hennes berättelse – om inte från dag ett, så i varje fall från dag två. Än i dag tror jag henne obetingat; det gör nog de allra flesta numera. Det hon säger låter övertygande, förefaller trovärdigt, och det kan enkelt sammanfattas ungefär så här:

För att behandla ett irriterande munsår under ett höghöjdsläger för den norska skideliten i Italien tog Johaug emot en förpackning med salvan Trofodermin av landslagsläkaren Fredrik Bendiksen en av de första dagarna i september 2016. I nästa nu smetade hon in salvan på sina av en stark höstsol brända läppar utan att läsa den varningstext som fanns. Däri, och endast däri, ligger hennes brott (alternativt slarv, oaktsamhet, nonchalans eller försummelse). Emellertid hade doktor Bendiksen försäkrat att allt var i sin ordning, och Therese J litade blint på honom – alltså på sin läkare. Det blev hennes olycka.

Trofodermin innehåller nämligen den anabola steroiden Clostebol, och när Johaug blev dopingtestad den 16 september fann man 13 nanogram av denna substans i urinprovet. Det fick till följd att Norges idrottsförbund stängde av henne från allt tävlande i 13 månader räknat från tisdagen den 18 oktober. (”Påtale-nämnden” i Antidoping Norge hade rekommenderat 14 månaders suspension.)

Emellertid ansåg man inom Internationella skidförbundet (Fis) att Therese J:s straff var alltför lindrigt, och därför överklagades 13-månadersdomen till Idrottens skiljedomstol (Cas) i schweiziska Lausanne. Där skärptes påföljden. Den 22 augusti i år fick vi besked om att Johaug stängs av i 18 månader, alltså i praktiken i två år, eftersom hon missar två hela säsonger, inklusive olympiska spelen i Pyeongchang i februari 2018.

Dessbättre har åtskilligt hänt sedan den 13 oktober i fjol, då ”Johaug-saken” blev offentlig.

Viktigast är att ingen seriös bedömare längre misstänker henne för att ha dopat sig med vett och vilja i syfte att förbättra sig rent prestationsmässigt. Alla inser i dag att det handlade om ”misstagsdoping” för Therese J:s del.

Ändå tycks de flesta svenskar vara ense om att avstängningen på 18 månader var och är riktig. För att klamra sig fast vid den åsikten tvingas vedersakarna blåsa upp skidstjärnans underlåtenhetssynd – att inte ha läst förpackningens varningstext – till orimliga proportioner. Givetvis borde hon ha läst; det är ställt bortom alla tvivel, och så tycker också jag. Som idrottsman- eller kvinna är man alltid skyldig att ha koll på vad man stjälper i sig (eller smetar på sig). Visst!

Men Johaugs brott är inte jämförbart med att ha utlöst andra världskriget eller ens 1994 års folkmord i Rwanda. En förseelse av den art hon gjorde sig skyldig till har vi säkert alla på våra samveten, och de flesta kan nog bocka av väsentligt fler sådana försyndelser än en enda under sina respektive liv.

Johan Croneman i DN och Lasse Anrell, tidigare journalist på Sportbladet, är de bägge gentlemän som intensivast avskyr norsk skidsport i allmänhet och Therese Johaug i synnerhet. Anrell är i dag krönikör i Nya Wermlands-Tidningen, och jag har under några timmar granskat ett urval av hans texter. Någon uppbygglig läsning är det definitivt inte. Anrell hävdar att samtliga norska elitåkare borde stängas av i två år, att en haveri-kommission måste tillsättas för att ”rensa upp”, att stjärnor som Therese Johaug, Marit Björgen, Petter Northug och Martin Johnsrud Sundby är konstant dopade samt att de ansvariga för norsk skidåkning medvetet upprätthåller en ”fuskkultur”.

Ingenting av detta leds i bevis. Anrell låter sig i stället nöja med ryktesspridning, misstänkliggöranden, insinuationer, antydningar och kaxiga smädelser. Så småningom kokar faktiskt allt i hans krönikor ner till den omtalade astmamedicineringen. Sant är att även friska skidåkare astma-medicineras i Norge – vilket INTE strider mot nu gällande regelverk och alltså INTE klassificeras som doping. Medicinen ges i förebyggande syfte och kan ses som ett slags vaccination. Skidåkare som tävlar i 15–18 minusgrader löper betydande risk att ådra sig astma, och detta söker man undvika.

Men från strikt etiska utgångspunkter är nog den här medicinhanteringen diskutabel. Det kan jag inte bedöma. Troligt är att Norge skulle vinna på att, åtminstone tillfälligt, ompröva sina astmarutiner.

Onsdagen den 12 oktober 2016 höll Lasse Anrell ett föredrag om norsk skidsport vid en seminariedag på Karlstads universitet med Peter Franke, tidigare chefredaktör och i dag politisk redaktör för Värmlands Folkblad, i auditoriet. Av en tillfällighet blev ”Johaug-saken” offentlig påföljande dag. Ytterligare fyra dygn senare, måndagen den 17:e, publicerade Franke en VF-artikel under rubriken ”Det är något skumt med norrmännen”. Innehållet är frånstötande, och det tumlar runt i gränslandet mellan förtal, missfirmelse och hets mot folkgrupp.

”…Det ska bli intressant att se vilken dom fartvidundret Johaug får”, noterar Franke skadeglatt. ”Kan hon gråta sig fri? Det kan aldrig ryska idrottare som av ’misstag’ använt samma medel”. Ett par rader dessförinnan formulerade sig redaktör Franke så här: Therese J ”grät mer än Martin Johnsrud Sundby som nu i somras ertappades med att ha petat i sig för mycket astmamedicin men kom undan med två månaders avstängning.” Det är dubbel- och trippelfel. Norska skidledare hade försummat att inlämna en dispensansökan för Sundbys medicinering – ingenting annat och ingenting värre än så.

Lasse A, Peter F och Johan C är samtliga monomant upptagna av Johaugs tårar. ”Jag har aldrig sett ett sådant hulkande – inte ens på film”, hävde Croneman ur sig i en DN-kolumn den 14 oktober i fjol. Det yttrandet är så okänsligt och macho-inkrökt som tänkas kan. Ingen av de tre ljusgestalterna tycks inse att man kan gråta av förtvivlan och svår chock.

”Det hjälpte varken med tårar eller att klä sig i oskuldens vita färger”, skrev Franke i VF:s huvudledare den 23 augusti i år, när han entusiastiskt välkomnade straffskärpningen på 18 månader.

Att med kraft bekämpa dopingen och samtidigt skipa verklig rättvisa är en grannlaga uppgift. Hur den ska lösas vet jag inte, och inte heller några andra tycks veta. Men jag vet att drakoniska och i grunden fundamentalistiska straff för jämförelsevis ringa förseelser på sikt kan visa sig ödesdigra. Operationen kanske lyckas – men det är ju ingen större tröst, om patienten samtidigt dör.


PS: Det ovanstående debattinlägget postade jag i tisdags till VF:s debattredaktör. I dag (31/8) ringde jag upp honom och fick besked om att artikeln refuserats. DS.

  11 kommentarer for “Föraktet för norsk skidsport och hatet mot Johaug

  1. Dennis Zackrisson
    2017-09-12 kl. 12:41

    Hans Andersson förstår inte problemet. Något ”vanligt brott” är det inte Johaug har begått. Hon har brutit mot reglerna i en av henne själv helt frivilligt vald verksamhet. Konsekvenserna av det, såvitt jag förstår, helt korrekt utmätta straffet blir stora för hennes utövande av denna verksamhet. Det finns ingen rättsosäkerhet i detta fall. Däremot den allmänna frågan om ansvaret för egna handlingar. Vore intressant om någon kommenterade bilkörning och bokföring som jämförelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *