Socialism eller barbari

Rosa Luxemburg

… Oinskränkt revolutionär beslutsamhet och oändligt mjuk humanism – endast detta är socialismens livsluft. En värld måste störtas, men varje tår som rinner då den kunde ha besparats är en anklagelse; och en människa som skyndar sig för att utföra en viktig handling men som på sin väg av oaktsamhet trampar på den minsta mask begår ett brott.

De ovanstående raderna skrevs av Rosa Luxemburg och publicerades i Die Rote Fahne under rubriken ”Was will der Spartacus Bund?” (Vad vill Spartacus-förbundet?) precis en månad före textförfattarens död i Berlin vid knappa 48 års ålder den 15 januari 1919. Den återgivna passagen fångar både hennes personlighet och hennes politiska ideal. För Luxemburg gick den revolutionära beslutsamheten hand i hand med den mjukaste humanism, och på valplatsen fick aldrig det minsta kräk i kärr och syra offras på tanklöshetens altare. Det finns en rad exempel på att hon levde upp till detta förebildliga mönster.

Rosa Luxemburg var polskfödd judinna, spröd, finlemmad, kortväxt och i besittning av en oförliknelig

arbetsförmåga. Nyss fyllda 26 blev hon filosofie doktor i statsvetenskap i Zürich på en avhandling om de industriella framstegen i Polen. Via ett skengifte förvärvade hon tyskt medborgarskap och slog sig ner i Berlin 1898. Där skrev hon per omgående in sig i Sozialdemokratische Partei Deutschlands, SPD, där hon snart blev en tongivande gestalt.

De år som närmast följde upptogs för Luxemburgs del av författarskap, undervisning i SPD:s parti-och kaderskolor, politiskt basarbete, uppdrag i ledningsstaben – och återkommande fängelsevistelser. Av hennes många böcker och skrifter är Socialdemokratins kris (1916) och Den ryska revolutionen (1918) möjligen viktigast och kanske samtidigt skarpast. De ideologiska alternativ som hon gör sig till tolk för avviker här från arbetarrörelsens bägge traditionella huvudstråk. Man kan säga att hon representerar ett slags tredje väg, rent av ett fruset ögonblick av möjligheter.

1905 befann sig Rosa Luxemburg i Tsarryssland. Under det årets revolution blev hon på fullaste allvar medveten om det gemena folkets – massans – avgörande roll i perioder av bittra klassmotsättningar: utan folkligt massdeltagande ingen demokrati och därmed heller ingen socialism.

Redan året dessförinnan kritiserade hon f ö Lenins och bolsjevikernas centraliseringsmani i Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor (1904). Politiskt stod hon alltsedan de övre tonåren stabilt och stadigt förankrad på Marx och Engels skulderblad – lön, pris och profit; bruksvärden, bytesvärden och mervärden; produktivkrafter, produktionsförhållanden och profitkvoternas nedåtgående tendenser… – och hon såg från den utsiktspunkten klarare än de blivande Sovjetledarna.

Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (W&W) är titeln på Nina Björks uppfordrande och emotionellt bitvis högspända fjolårsbok. Det är ingen biografi av konventionell typ, snarare en bok i vilken Rosa L och Nina B samtalar med varann över en tidsbarriär på närmare 100 år; de två är födda 1871 respektive 1967. Resultatet är fascinerande och mycket lärorikt. Björk delar inte sin äldre kollegas åsikter i allt men uppenbarligen i det mesta som rör språk, kärlek, socialism och vår tid på jorden. Någon djupare lidelse för kapitalismen kan inte tillskrivas någon av de två – sannerligen inte, alldeles tvärtom.

Från och med krigsutbrottet 1914 och fram till sin död 1919 var Luxemburg obevekligt negativ till den tyska socialdemokratin och det på mycket goda grunder. Partiets svek var monumentalt: dels röstade SPD:s parlamentariker enhälligt för regeringens anhållan om krigskrediter tisdagen den 4 augusti, och dels var SPD vid sidan av militärledningen och en rad beväpnade frikårer de krafter som verksammast bidrog till att slå ner 1918 års tyska revolution.

Men anmärkningsvärt är att Rosa L dömde ut Lenin, Trotskij och bolsjevikerna precis lika skoningslöst som hon gick till doms med SPD. Visserligen tog hon inte avstånd från oktoberrevolutionärerna på ett principiellt plan – en omvälvande samhällsförändring var nödvändig och önskvärd – men hon var inte nådig i sin granskning. Bland annat följande skrev hon bakom galler (1918) bara ett fåtal veckor innan hon mördades:

… Men med det politiska livets undertryckande i hela landet, måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet och fri meningskamp dör livet ut i varje offentlig institution och blir ett slags skenliv, där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet.

Det offentliga livet somnar småningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och bottenlös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett mindretal framstående hjärnor – och en elit av arbetarklassen uppbådas mellan varven för att applådera ledarnas tal och bifalla de förelagda resolutionerna. I själva verket alltså en klickhushållning – visserligen en diktatur men inte en proletär diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, således diktatur i borgerlig mening, i jakobinväldets mening.

(Den ryska revolutionen – Federativs förlag 1972, sid. 62).

En mängd andra formuleringar i Luxemburgs ryska revolutionsstudie är lika kompromisslösa. Hon var benhård motståndare till föreställningen att en socialistisk revolution kan genomföras av ett aldrig så följsamt avantgardeparti modellerat i Lenin-stil, och hon visste att den revolutionära processen skulle ta sin rundliga tid. Ett brådstörtat maktövertagande med åtföljande skiften på regeringstaburetterna bleve en statskupp. På en sådan skulle bara en diktatur ”i borgerlig mening” följa.

Hur sannspådd kom hon inte att bli!

Först år 1931 gick Stalin till frontalangrepp mot Rosa Luxemburg. Han gjorde så i ett vidlyftigt brev till redaktionen för tidskriften Proletarskaja Revoljutsija, ett brev i vilket tyrannen i Kreml med sedvanligt frånstötande haranger utspyr sina fiender, både döda och levande, som avvikare, ”halv-mensjeviker”, höger- och vänsteropportunister samt, naturligtvis, trotskister. Man kan säga att den i vissa kretsar så förhatliga ”luxemburgismen” föds med detta brev. Den intresserade finner hela episteltexten i Stalinutgåvan Leninismens problem (Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1951), sid. 555ff.

På ett författarmöte i Paris den 22 och 23 februari 1981, precis 50 år senare, tog också Jan Myrdal till orda på Rosa L-temat. I talarstolen frågade han sig, hur Oktoberrevolutionen i det gamla Tsarryssland kunnat urarta till ”den nuvarande fascistiska staten” (begreppsapparaten är här JM:s…) under Leonid Brezjnev. Myrdals svar måste betecknas som uppseendeväckande:

… Själv är jag böjd att anse att Rosa Luxemburg hade rätt. Upprättandet av en partidiktatur störtade proletariatets diktatur.

(Dussinet fullt/Skriftställning 12 – Norstedts 1972, sid. 223).

Utmärkt! Men tyvärr hade denna lika plötsliga som parisiska JM-insikt omisskännligt dagslände-stuk.

Efter att ha sovit på saken rattade Myrdal in på den leninska återvändsgränden igen och den gränden blev allt framgent hans favorit-rutt. Det är synd. Om han på allvar gjort sak av att Oktober -17 ändade i en grotesk partidiktatur, så hade vår (eller i varje fall den självständigt tänkande och anti-leninistiska vänsterns) situation i dag förmodligen varit något snäpp gynnsammare än vad det nu är.

”Socialism eller barbari” är ett uttryck som ofta förknippas med Rosa Luxemburg. Tidigt i sitt liv ansåg hon att barbariet tillhörde det redan förgångna och socialismen framtiden i rent objektiv mening. Det kapitalistiska produktionssättets inre motsättningar skulle efter hand visa sig olösbara och öppna upp för ett bättre och sundare alternativ – socialismen. Men efter världskrigets utbrott tvangs Luxemburg ändra uppfattning och överge sin tidigare determinism. Från och med nu uppfattade hon socialismen som högeligen önskvärd men ingalunda som självklart given; barbariet skulle kunna permanentas och följa oss in i evigheten. Med den disjunktiva konjunktionen ”eller” – socialism eller barbari – tog Rosa L enligt Nina Björk farväl av determinismen (som i ett senare skede återuppstod som ett slags pervers teologi hos Stalin med flera).

Tidigt på förmiddagen den 15 januari 1919 hade Luxemburg och hennes nära vän och meningsfrände Karl Liebknecht transporterats till Hotell Eden i Berlin för vidare befordran till ett närbeläget fängelse.

I hotellvestibulen blev Rosa L slagen i huvudet med en gevärskolv av en kommenderad soldat, och väl ute på gatan sköts hon till döds, troligen av en löjtnant Kurt Vogel. Också Liebknecht dödades samma dag.

Det torde i båda fallen ha rört sig om mord beordrade från högre ort, förnazistiska avrättningar om vi så vill.

En minnessten restes över Rosa Luxemburg i den östtyska delen av Berlin 1951. På monumentet finns en enda utsaga inristad: Die Toten Mahnen Uns – De döda manar oss. Det är ett ytterligt förbryllande och högst förunderligt påstående. De redan döda är ju här det aktiva subjekt som uttryckligen manar, samtidigt som alla vi levande – däribland det jag som inbegrips i Uns (oss) – enbart kreerar rollen som passiva objekt. Handlande subjekt blir vi först efter att ha dött.

Die Toten Mahnen Uns. Jag har mycket svårt att tänka mig vackrare ord än dessa på ett minnesmärke över just Rosa Luxemburg, skriver Nina Björk. Här står de. Deras innebörd är att ”det är vår tid nu”.

  1 kommentar for “Socialism eller barbari

  1. Anders Persson
    2017-02-13 kl. 11:58

    Jo, Rosa Luxemburg var en intressant vänsterintellektuell. Jag vill peka på de två stridszoner som engagerat ”vänstern” sedan 1800-talet: kampen emot kapitalism och kampen emot imperialism. Men den senare som ofta lett till uppkomsten av socialistiska stater, hamnar ofta i konflikt med den förra. Både revolutionerna 1789 och 1917 hämtade sin ”nerv” ur försvaret emot utländska interventioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *