Var på mitt första S-möte sedan jag lämnade partiarbetet i Östhammar. Som framgått av min serie om mina år i detta arbete är erfarenheterna mycket dåliga. De ledande styr inte i kraft av kompetens och briljans, utan endast på gamla ofta mycket skrala meriter.

Läser just nu Berggrens Palmebiografi. Att Socialdemokratin (Erlander & Co) hade modet att lyfta in Olof Palme var förstås ett genidrag. Sedan erövrade han sin ställning i konkurrens med många andra. Tänk om modet kunde finnas också idag att våga satsa på något annat än en med gamla halvdana meriter?

Uppsala arbetarekommun (UAK) möttes i Missionskyrkans näst största sal i måndags kväll. Påminnelse om mötet nådde mig via facebook i söndags och alla medlemmar var välkomna om än bara med yttranderätt. Endast valda ombud hade rösträtt förstås. Lokalen var proppfull. Alla visste att partiledarfrågan skulle diskuteras och att det i Uppsala står mellan Tomas Östros och Lena Sommestad. De var båda närvarande. Lena var dessutom uppe i talarstolen flera gånger i samband med behandling av kongressmotionerna. Efter fikapausen när partiledarfrågan behandlades var de båda försvunna.

Situationen blev precis så svår som man kunde vänta. Entusiastiska ungdomar och radikala äldre fritidspolitiker agiterade skarpt och hårt för att UAK skulle nominera Lena Sommestad, medan riksdagsmän och anställda ombudsmän visserligen ansåg att Lena Sommestad skulle finnas med i en framtida partistyrelse, men att Tomas Östros absolut inte kan förbigås, samt att man inte skulle rangordna våra personförslag. Ingen agiterade för Östros som nummer ett. Diskussionen körde sedan fast i formalia och beslut fattades om att UAK skulle ha ett nytt möte om saken, fast det förmodligen inte fanns tid nog för det.

En man, som jag inte vet namnet på, påpekade att Mona Sahlin faktiskt tog konsekvenserna av det stora misslyckandet i valet, men att hennes inre kabinett biter sig kvar, ja några aspirerar till och med på att bli partiledare. De borde ställa sina platser till förfogande hela bunten menade han. Det var förstås ett sätt att argumentera emot Tomas Östros och en maning att återknyta till den djärva traditionen att satsa på annat än gamla skrala meriter.

Det finns mycket mer jag skulle vilja säga om den politik som Socialdemokraterna och dess nya ordförande ska driva efter kongressen i mars. Det gäller främst skolan, Nato och Afghanistan. Men det finns redan beskrivet i många andra blogginlägg.

Det var emellertid ett mycket bra möte tack vare att motsättningarna visade sig tydligt, ibland helt naket. Först då får demokratin i partiet liv. Först då börjar det röra sig i skallen på alla medlemmar som kanske under lång tid saknat engagemang och inflytande. Partiet har fått nytt liv och jag är åter hoppfull om att Socialdemokraterna kan komma tillbaka.

Läs även UNT 2011-01-08

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Föregående artikelMedicinska och mänskliga gåtor
Nästa artikelLena fick nacksving på Lotta
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

13 KOMMENTARER

  1. Skojar du, Knut? Först skriver du inlägg på inlägg om hur korrupt det kan vara i (S) på lokalplanet. Sedan går du på möte och lyssnar på Lena Sommestad och ser en ny framtid för samma parti.

    Inget ont sagt om Lena S men för mig är (S) idag ett parti bortom all räddning. Och det som gjort att jag kommit fram till den slutsatsen är, att man inte gått till val på en enda av de stora delfrågorna i den avveckling av vår traditionella säkerhetspolitik, som ägt rum sedan Olof Palmes död.

    Neutraliteten som blivit vårt deltagande i ”den vite mannens börda”-kriget i Afghanistan. Invasionsförsvaret som blivit ett insatsförsvar. Alliansfriheten som blivit ”Baltikums sak är vår”. Värnpliktssoldaterna som blivit legosoldater.

  2. I botten på Socialdemokratin finns goda idéer, som trampats ner under lång tid. Bengt Göransson, Enn Kock är några kända namn som fortfarande förmedlar dessa idéer på ett intressant sätt. Det finns många fler av den sorten, men de flesta är förpassade till marginalen av partitopparna. Lena Sommestad står för något nytt och självständigt, som jag gärna vill se ta itu med partiet och politiken.

    Men du har rätt, man kan dra de slutsatser du gör – att (S) är ”ett parti bortom all räddning”. Men jag hoppas du har fel, jag är dock inte säker på det.

    Och, allt måste ses i sitt sammanhang. Vad är alternativet i Sverige idag? Moderaterna, SD eller KPML(r)?

  3. Jag har inte sagt att vi idag har något alternativ. Inget parti i alliansen och inget parti den röd-gröna gruppen har gått till val på någon av de fyra sammanhängande frågor jag lyfte fram. Så korrupt är det just nu i Sverige.

    Och att sedan SD i riksdagsvalet i höstas krävde värnplikten åter och sedan den 15 december som enda parti i riksdagen röstade mot M/S-”kompromissen” i Afghanistanfrågan gör väl bara situationen ännu mer illavarslande. Eller hur?

  4. Jag vill verkligen kunna finna ett alternativ – trots att det är dystert – till dagens demokratiska sönderfall. Jag är säkert naiv som tror att Sommestad ska ta sig fram till partiledarposten. Motståndet från betonghäckarna kommer att visa sig på olika sätt.

    Men många inser också att något ovanligt måste ske. Obama var också uträknad långt i förväg, men han lyckades tack vare att många jobbade ideellt för honom. Inte ens om Sommestad blir partiledare tror jag att det blir bra – liksom med Obama, men kanske lite mindre dåligt, och kanske lite mer diskussioner även om Afghanistan och Mellanöstern.

  5. Jag har inte hört att Lena S sagt något om säkerhetspolitiken eller att någon av hennes konkurrenter heller har gjort det. Den politiska klassens budskap till svenska folket är alltså fortfarande: Ni kan få rösta om både det ena och det andra, men säkerhetspolitiken sköter vi själva.

  6. Men Knut, när gav du upp tanken på ett socialistiskt samhällssystem?

  7. Kjell!
    En socialistisk samhällssyn finns fortfarande som ett alternativ. Men vad den innebär och hur den ska kunna etableras är för mig högst diffust. FiB:s paroller förblir mitt rättesnöre.

    Bo!
    Snacket om ”hållbar utveckling” som Lena S och andra gärna talar om kan i längden omöjligt skiljas från de pågående krigen och revolutionerna (i Nordafrika just nu). Hur man kan tala om miljö utan att kräva stopp för Sveriges bidrag till gift- och dödsspridning i Afghanistan är i längden omöjligt etc. etc.

  8. Javisst, Knut. Men det är ju den politiska hanteringen av säkerhetspolitiken, som jag diskuterar. Att vi i den betraktas som undersåtar. Och den slutsats jag drar av det.

  9. Jag förstår tyvärr inte vad du menar. Vem betraktas som undersåtar? Sverige? Ja, i så fall är det en självklarhet, men visst har det viss betydelse vem som blir ny S-ledare. Och nog blir det en av dem som varit med i spekulationerna.

  10. Men det förklarade jag ju redan i min första kommentar, Knut. Att hela den traditionella säkerhetspolitiken avvecklats utan att vi som medborgare har getts möjlighet att vid något enda tillfälle rösta om detta.

  11. Vi är nog överens om det sakernas tillstånd, men inte om hur det ska hanteras. Vi ses kanske på stämman som vanligt.

  12. Sverige är idag vare sig alliansfritt eller neutralt. Värnpliktsarmén är skrotad och vi deltar i ockupationskrig i ett av världens fattigaste länder. Det är förfärligt! Men – även om jag håller med om att försvars- och säkerhetspolitiken är viktig är det inga frågor man vinner val på. Valen avgörs huvudsakligen av trovärdig inrikespolitik och här är Partiet tomhänt för närvarande. Jag gillar Sommestad. Hon ger ett ärligt intryck och talar sig varm för ett jämlikare samhälle. Ibland är hon dock lite naiv eftersom hon inte bakar in den ekonomiska förändring i global skala som gör att Västerlandet hamnar i bakvatten i förhållande till tillväxtländer i Asien och Sydamerika. Sverige dras i princip med samma problem som de flesta andra länder i Europa. Just nu tycks det gå hyfsat bra, men jag tror att det är högst tillfälligt.

    Till sist – visst kan Partiet bli störst igen. Se hur det gick i Irland. Det stora partiet som innehaft regeringsmakten i 90 år blev nästan totalt utraderat till följd av den kris som drabbade Irland. Var lugna. Nya kriser kommer och i dessa kriser kommer regeringar att falla och uträknade partier att växa.

  13. Åtminstone för mig har den här diskussionen inte handlat vare sig om (S) på nytt kan bli ett regeringsparti eller om en nödvändig förutsättning för det är ett återupprättande av formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Utan den har handlat om (S) kan komma tillbaka i något slags emancipatorisk mening. Och det tror alltså inte jag.

    Men efter valet i höstas tog jag i alla fall en prenumeration på Tiden – alltså partiets idétidskrift – och fram till nu har jag i den faktiskt läst två ganska tankeväckande artiklar. Den ena var skriven av Bo Rothstein och den andra av Sverker Sörlin.

Lämna ett svar till Kjell MartinssonAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.