Spåren finns kvar

Karl-Erik Wahlbäck

Häromdan var jag på väg hem från Göteborg i bil. På den dåliga sträckan av E20 efter Hova upp i Tiveden hajade jag till vid en skylt, Gårdsjö 4. Den pekade rakt in i skogen åt höger. Gårdsjö är platsen för den stora tågolyckan 1945, där morfars bror Gilbert omkom.

Jag hann inte bromsa in och svänga utan körde in till kanten en bit efter avtagsvägen. Jag bestämde mig för att vända och ta omvägen över Gårdsjö, för att se om det fanns något kvar som påminde om olyckan.

Vägen slingrade sig genom den ganska kuperade geografin. Gamla gränstrakter, tassemarker, stora skogar. Gran och björk växte höga intill den smala slitna och gropiga asfaltsvägen. Så öppnade sig en glänta och Gårdsjö tittade fram. Allt var mycket stilla, inte en människa. Järnvägskorsning till höger. En fyrspårig järnvägsgata klöv skogslandskapet. På andra sidan låg det lilla samhället ordnat i prydligt upplinjerade rutor, ett rationellt uppbyggt stationssamhälle, som ett Manhattan i miniformat. Solen sken på de gulnande lövträden och de små husen.

Jag rullade över järnvägen, svängde vänster in på Järnvägsgatan, där de lite större husen låg. Järnvägshotellet hade tappat både färg och puts. Förfallet hade pågått i många år. Någon hade försökt lappa och laga och fönstren var ännu hela.

Två män stod krökta in under motorhuven på en röd Volvo 740, som sett sina bästa dagar. Jag klev ur min moderna miljöbil och närmade mig. Den ene, en tandlös och svårt haltande och mycket vänlig man upplyste om att Karl-Erik Wahlbäck nog kunde svara på frågor om den där tågolyckan 1945. Han gav en exakt vägbeskrivning, bara några hundra meter bort efter ett par 90-graderssvängar, alldeles intill parken.

En lång gänglig äldre och mycket korrekt man öppnade direkt efter min knackning. Jag frågade om olyckan 1945. Jodå, den kände han väl till. Han bad mig stiga in. På en stor platt-TV i det lilla vardagsrummet flimrade en sportkanal. Han stängde genast av och bjöd mig sitta ner i soffan.

Karl-Erik Wahlbäck var född 1925, men var inte från Gårdsjö. 1945 träffade han Maj-Britt Karlsson på Nyströms matsalar i Mariestad, där de brukade äta lunch. Dom blev ett par. Maj-Britt var från Gårdsjö. Hon hade just fått en stroke och låg inne på sjukhuset i Mariestad.

Nå, de besökte förstås ofta Maj-Britts familj i Gårdsjö de första åren. På en promenad över stationsområdet 1947 träffade de stinsen Orrmark. Karl-Erik frågade om det fanns arbete på SJ. Jo, det skulle nog gå bra, sa Orrmark. Och veckan därpå åkte Karl-Erik till Göteborg och avlade det så kallade provet. Så fick han börja på stationen i Gårdsjö.

Det blev SJ för Karl-Erik Wahlbäck resten av arbetslivet. Gårdsjö var 1947 en stor omlastningsplats mellan Västkustbanans smalspår och Stambanans normalspår. En typisk så kallad järnvägsknut. Gårdsjö var en stor station med mycket folk och gods i rörelse och sysselsatte 100 SJ-anställda av olika rang. Platsen för det stora stationshuset är nu en öppen grusplan, men järnvägshotellet står alltså kvar.

I slutet av 30-talet byggdes en kyrka i norsk stavkyrkestil i utkanten av det lilla samhället. Den ligger där nu i en vacker grässlänt som en välskött klenod. I kyrkans källarvåning, med en dörr ut mot kyrkogården, identifierade Percy sin döde bror Gilbert då för drygt 65 år sedan. Jag kikade in genom fönstret, men det var alldeles mörkt.

Karl-Erik jobbade först fem år i Gårdsjö bland annat som tågklarerare. Han befordrades steg för steg och flyttade till större stationer. Han slutade i Karlstad med pension. Då flyttade Maj-Britt och han tillbaka till Gårdsjö, där de bosatte sig som pensionärer.

Han minns precis vad som var orsaken till olyckan. Hans företrädare på tågklarerarposten lade om växlarna för tidigt. Han försökte minnas hans namn men kommer inte på det. Några automatiska stoppsignaler fanns inte på den tiden, men byggdes snabbt ut efter Gårdsjöolyckan. Det gamla stickpåret där nattåget till Stockholm rände in i godståget ligger fortfarande kvar.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,

  2 kommentarer for “Spåren finns kvar

  1. Kjell Martinsson
    2010-10-05 kl. 16:42

    I modern tid minns vi ju Lerumskollisionen på 1990-talet. Då frontalkrockade två tåg med flera döda som följd. En elektriker och hans förman hade brustit – vad jag förstår – i en elektrisk koppling med den tragiska olyckan som följd. På Östra sjukhuset var det fullt med skadade och döda.

    En olycka som inte skall kunna hända. Jag hade en arbetskamrat vars dotter överlevde, men fick gå till tandläkaren och reparera tänder lång tid efteråt.

    Hur skall den mänskliga faktorn elimineras? Eller reduceras till 0, 0000001 % …

  2. Kristine Lindhøy
    2014-09-15 kl. 13:46

    Min mammas onkel døde også i denne togulykken. Han bodde i Oslo med kone og to barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *