Subjektiva betyg – det enda möjliga

När jag började som lärare i början av 70-talet var det självklart att betygssättning ingick i en lärares arbetsuppgifter. Det kändes ansvarsfullt och man gjorde så gott man kunde. I början var det svårt, man fick anstränga sig för att lära sig.

Ganska snart avskaffades både standardprov och betyg ända upp till grundskolans sista årskurs med motiveringen att det slog ut de svaga och knäckte deras självförtroende. Det innebar en avlastning för oss mellanstadielärare, men det kändes även som att vi berövades en ansvarsfull uppgift. Vi visste ju att den ”sortering” vi gjorde – under ansvar – skulle komma att göras av andra några år senare. Inget sa att det skulle bli mindre orättvist. Vi visste att det subjektiva inslaget var stort, men att den saken faktiskt kunde hanteras acceptabelt i ett förnuftigt samspel med elever och föräldrar. Detta goda samspel byggde på att föräldrar och elever – alltså samhället – respekterade lärares ställning och erkände lärares rätt att betygssätta elever.

På 80-talet, då till och med ”betygsliknande skriftliga omdömen” var strängt förbjudet gav jag ändå mina elever betyg – bara för att djävlas. Det gick utmärkt ända tills någon förälder, som var mer politiskt lojal mot dåvarande regeringen än jag, började krångla. Då kunde jag inte längre fortsätta, trots att alla övriga föräldrar ville ha mina betyg. Jag riskerade då mitt jobb. Vi lärare förlorade dessa år förtroendet att göra detta viktiga arbete.

Men, eftersom man trots allt inte kunnat finna något bättre urvalsinstrument till högre studier, har betygen blivit kvar och dessutom fått allt större betydelse. Kraven på objektivitet och jämförbarhet har skruvats upp till den grad att många nu kräver absolut rättvisa. Utredningen om rätten att kunna överklaga orättvisa betyg är en produkt av detta. Det kan ses som avnämarnas fullständiga seger över skolan.

Utredningen har helt gått på ”objektivitetslinjen” och valt att betrakta betyg som myndighetsbeslut, med följd att oönskade betyg måste kunna överprövas i högre instans. Men det är helt orimlig. Skolbetyg kommer aldrig att kunna bli annat än mer eller mindre goda uppskattningar av elevers kunskaper och färdigheter. Det är kärnfrågan.

Grundskolan skulle behöva ett eget pedagogiskt motiverat betygssystem, som lärare skulle ges ansvaret för. Men med fritt skolval och friskolesystem är det omöjligt att åstadkomma. Betygsinflationen är nu ofrånkomlig och kommer aldrig att kunna tyglas. Björklunds spontana motstånd mot utredningens förslag om överprövning är begriplig. Men loppet för ett förnuftigt pedagogiskt betygssystem i grundskolan är för länge sedan kört – tyvärr.

Läs också: Expressen 2011-01-16, AB 2011-01-13, UNT 2011-01-12

Andra bloggar om: , ,

  5 kommentarer for “Subjektiva betyg – det enda möjliga

  1. Carin
    2011-01-17 kl. 16:25

    Men snälla. Det handlar inte bara om att betygsätta. Det handlar om VAD som ska betygsättas. Samma saker i slöjd som i OÄ? Problemet är väl vad som kan uttryckas i språk (muntligt eller skriftligt) och vad som kan visas. Finns inga andra ”kunskaper”??

    Det är väl det som är en stor del av ”problemet” idag? Mäta? Javisst, men HUR? och VAD?

    ”Skolans uppgift är som sig bör att mäta arbetskraften, om kvastarna ska sopa bra, får man inte slarva med skaften”

    Men finns det inte en potential där?

    Annars. När jag fanns i systemet så föreslog jag en kurs (på universitetet) där läroanstalten bidrog med litteratur, examinationen bestod i tre frågor:
    1) Har du läst litteraturen Svar: Ja/Nej
    2) Har du lärt dig nåt? Svar Ja/Nej
    3) Ska kursen ändras? Svar Ja/Nej

    Kruxet var att ”rätt svar” slumpades ut, liksom VG.
    Den var inte populär, minst sagt (IRONI)

    Annars:
    En student kan byta ut en examinator efter tre försök. Kan jag som examinator byta ut studenten?

    Jepp. Dagens studiesystem är lite out-of-order.

  2. Annika Lönneborg
    2011-01-18 kl. 16:27

    Att överklaga betyg har väl alltid gått. Man har kunnat gå till rektorn, som sedan har diskuterat med läraren, lite inofficiellt sådär. Men det är sällan rektorn funnit anledning att ändra lärares beslut, vad jag vet. Men att skapa en permanent byråkratisk organisation för detta verkar vansinnigt. Vilket merarbete i form av dokumentation det kommer att medföra för oss redan överbelastade lärare! I stället måste man minska betygens betydelse. Betyg borde inte användas som grund till intagning vid fortsatta utbildningar. I stället borde man ha inträdesprov till varje utbildning. Det är ju faktiskt det enda rätta sättet att bedöma om personen passar för den sökta utbildningen.

  3. 2011-01-21 kl. 0:35

    Betygsfrågan är en ständig källa till diskussion och irritation. Själv gick jag i småskolan och grundskolan på 60-talet. Betyg från första klass. Helt odramatiskt. Konkurrensen var inte heller tillnärmelsevis lika uppskruvad inför gymnasievalet. Man skulle gå i den gymnasieskola som låg närmast till. Viss konkurrens fanns om platserna till linjevalet. Idag konkurrerar eleverna både om linje och och att komma in på ”rätt” skola. Sedan dess har betygen försvunnit. De dimper ner som en bomb på vårterminen i åttan. Enda funktionen är att vara ett utslagningsintrument inför gymnasiet. Alla andra positiva sidor av betygen är borta. Men det ska visst bli ändring på det har major Björklund bestämt. Trots allt ser jag det som ett steg i rätt riktning. Mitt i allt elände.

  4. DZ
    2011-01-21 kl. 21:53

    Hej, Annika!

    Vi har nog inte träffats förut. Därför vet jag inte om du uppskattar en kommentar från en ”lekman” inom ”läreriet”. Det är 25 år sedan jag tog plats i en skolsalskateder och som vikarie (på höstterminsförordnande i gymnasiet) försökte bringa ordning i några ordinära gymnasieklasser.

    Jag reagerar lite på att du önskar ”inträdesprov till varje utbildning” och tycker att en ”permanent byråkratisk organisation” (jag undrar lite oroligt hur du tänker dig att inträdesproven ska organiseras) för att kunna ompröva betygen ”verkar vansinnigt”. Frågan är väl snarare hur du tänker dig att dessa ”inträdesprov” ska utvärderas. Att sådana redan nu kan överklagas (även om det får ske i våra vanliga rättsinstanser) vet vi med all önskvärd tydlighet efter att svenska staten dömts att betala skadestånd till kvinnliga sökande, vilka (trots bättre betyg) ratats från veterinärutbildningen p g a positiv särbehandling av män då just det yrket fått en övervikt av kvinnliga studenter.

    Detta är kanske även min främsta kritik mot Knuts idéer om att vi måste lita på lärarnas betygsättning (låt vara att det förhoppningsvis skett ett ”förnuftigt samspel mellan elever och föräldrar” under en allmän acceptans av ”lärares rätt att betygsätta elever”). Jag accepterar dock en sådan rätt, men jag accepterar inte att den är absolut! All absolut rätt är av ondo!

  5. Knut Lindelöf
    2011-01-22 kl. 11:16

    Betygen har alltid varit ett problem. Orättvisor och konflikter runt betyg har förekommit så länge jag kan minnas. Själv bytte jag klass en gång (som elev) för att jag fick dåligt betyg i franska. Har aldrig läst franska sedan dess. Men löser betygsfrihet problemet? Nej! Nålsögat kommer så småningom i alla fall. Lärare måste bedöma sina elevers resultat, annars förlorar skolan en stor del av sin mening. Att lära sig att bli bedömd, ta kritik, är inte oviktigt. Smällarna lindras en aning av den färdigheten. Ärliga och kloka omdömen (betyg) innebär ju också uppmuntran.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *