Svensk demokratis främsta dödgrävare

Patrik Engellau

Mikael Nyberg har förtjänstfullt granskat ”entreprenören” Patrik Engellau i sömmarna i artikel i Aftonbladet (här återgiven på hans hemsida). Läs den!

Engellau har svarat honom på sin sajt Det goda samhället. Läs även det. I sitt svar säger han något mycket intressant. Han förnekar helt enkelt att han tillhör dagens svenska överklass.

”Nu har vi en ny och annorlunda överklass som jag inte tillhör vad Mikael Nyberg än påstår. Dagens överklass består av politikerväldet och ledarskapet inom det välfärdsindustriella komplexet, PK-sekten.”

Kanske förstår inte Engellau – eller vill inte förstå – att ”överklass” är ett ekonomiskt och sociologiskt begrepp, inte detsamma som formella makthavare. Det är nog en slags undanmanöver för att blanda bort begreppen.

Överklassen har konkurrerande falanger
Det är intressant att konstatera att olika falanger inom överklassen konkurrerar inbördes – trots att de slingrar sig runt varandra, kan umgås och uttrycka sig väl i tal och skrift, ja de kan gå på samma partyn, gifta in sig i varandras familjer och dela varandras kultur och fritidsintressen utan problem. Men konkurrerar gör man.

I ett ironiskt hållet agitationsinlägg mot invandring berättar P Engellau att han är av östpreussiskt ursprung och framställer sina anfäder på 1600-talet som strävsamma invandrare som klarade sig helt utan hjälp från det brutala svenska samhället, i vars tjänst man tjänat som hantlangare åt ockupationsmakten i Östpreussen. Man var helt enkelt tvungen att fly när Sverige drog sig ur. Som de afghanska tolkarna ungefär.

Hans farbror var Gunnar Engellau (VD för Volvo på 1956–71), samma klan som PG Gyllenhammar (G Engellaus svärson) som tog över VD-posten 1971.

Alltså genuin överklass utan någon tvekan, men en för tillfället aningen detroniserad falang. Tillsammans med Ian Wachtmeister, Lena Adelsohn Liljeroth och andra vill han kasta loss från gamla vänsterliberala tendenser som dominerat det svenska etablissemanget (politik, organisationer och näringsliv) sedan 70-talet och verka för att uppta Sverigedemokraterna i den borgerliga kretsen. Ja, de ser SD som en sund reaktion på den långa epoken av vänsterliberalt inflytande – ”det välfärdsindustriella komplexet, PK-sekten”. Här finns alla ingredienserna som ingår i SDs etablissemangskritik – det liknar Avpixlat (som Mikael Nyberg skriver), fast på god svenska. De utgör den kanske främsta intellektuella kretsen i tjänst hos den uppstigande antidemokratiska eliten för att inrama den med legitimitet, kultur och skänka den lite glans.

Vad vill de då?
Det svenska folkhemmet byggde på bred samverkan mellan den politiskt organiserade arbetarrörelsen, den liberala medelklassen och vissa särskilt gynnade delar inom den industriella överklassen (Wallenberg t ex). Saltsjöbadsandan innebar att man tyglade klasskampen mot att arbetarklassen fick en stadig löneutveckling och ökad social trygghet. Det fungerade så länge hjulen snurrade och BNP ökade. Och så länge arbetarrörelsen var väl förankrad ute i arbetarkommuner och föreningar fanns även en broms mot nazism och fascism (30-talet). Men nu när så inte längre är fallet öppnas slussarna mot allsköns idealaistisk högerextremism.

Denna svenska modell hade förstås också avigsidor, bland annat gynnade den en övertro på staten, omfattande byråkratisering och en tro på att överheten arbetar för allas bästa. Det bidrog till ett samhälle med korporativa och auktoritärt drag.

Det är det här SD och Patrik Engellau vill tillbaka till. Han skriver:

”Min väckelserörelse, … handlar om att återuppväcka de gemensamma värderingar och attityder som en gång dominerade i medelklassen, gråsossesverige och till och med, fast delvis motvilligt, i överklassen, och som la grunden för Sveriges enastående succé.”

De har ingenting emot att Sverige åter blir ett utpräglat klassamhälle utan trygghetslagar, garanterade pensioner, allmän sjukförsäkring etc, där alla visserligen ska ha ett jobb men med den lön och den anställningstrygghet som arbetsgivaren/ägaren ensidigt bestämmer. Som i det gamla brukssamhället alltså. Om arbetsgivaren/ägaren får sörja för sina undersåtars välfärd och trygghet blir det bättre för alla i det långa loppet. Ja, SD och Engellau tror säkert att ett sådant samhälle faktiskt skulle fungera bättre och göra människorna lyckligare. Det är det som är tanken med är ”Den nya välfärden” eller ”Det goda samhället”.

Ett korporativt drömsamhälle är alltså vad de strävar mot. Demokratin fungerar ju inte, den har de aldrig trott på. Men det säger de inte öppet, eftersom ”en känsla av folkligt medinflytande” är mycket viktigt som socialt smörjmedel – att det åtminstone finns någon där uppe som lyssnar.

Till sitt stall (sajten Det goda samhället) har Patrik Engellau knutit en lång rad mer eller mindre kända skribenter *, alla med det gemensamt att de vågat gå på tvärs mot 70-talsandan (”PK-sekten”). Alla har inte alls borgerligt politiskt ursprung, en del har sina rötter i arbetarrörelsen eller i en krets av missnöjda akademiker. Gemensamt har de också att de utgår från att olika religioner och kulturer bör leva åtskilda. Det är framför allt värderingarna som skiljer människor åt, inte ekonomiska klyftor.

Särskilt intressant för min del är att min tidigare vän Mohamed Omar är en av de mest aktiva. Han är ju en begåvad vindflöjel som flutit med i många olika idéströmmar det senaste decenniet. Det enda han verkar helt främmande för är att det är klasskamp och ekonomiska förhållanden som driver historien framåt. För honom och för kretsen kring Det nya samhället är det religioner och tankesystem som formar världen. Med en sådan grundhållning kan man bevisligen hamna var som helst. Här har nu herr Omar – med sitt goda språk och sina grumliga tankar – funnit sitt nya sammanhang.

Den nya ordningen
Det är lätt att finna likheter med framför allt den italienska fascismen här. Det är också lätt att finna rötterna tillbaka till kolonialismen, då de europeiska stormakterna såg sig som skapelsens krona med rätt att dominera på de ”primitivas” bekostnad, varhelst affärerna så krävde.

Om dessa politiska krafter lyckas svinga sig upp till makten, vilket inte alls är osannolikt, är det någon form av fascism vi har att se fram emot, fast i en modern form förstås och med alla moderna övervakningsresurser i sina händer. För den som vill leva ett ”tryggt” liv finns inget alternativ till att gilla läget. Att sätta sig upp mot denna nya ordning kommer att straffas precis som förr, med isolering, droger,  rätten att självdö, utstötning, internering…

SDs och Patrik Engellaus planer på det nya goda samhället har vi all anledning att skärskåda och motarbeta – med alla till buds stående demokratiska medel.


* Widar Anderssons, Nils Lundgren, Lorentz Lyttkens, Bert Stålhammar, Mohamed Omar, Krister Thelin, Lena Adelsohn Liljeroth, Ilan Sadé, Ulf Larsson, Mats Tunehag, Lotta Gröning, Helena Edlund, Bitte Assarmo, Merit Wager, Ian Wachtmeister, Stefan Hedlund, Nils-Eric Sandberg, Henric Ankarcrona, Lennart Bengtsson, Anders Leion

  2 kommentarer for “Svensk demokratis främsta dödgrävare

  1. Bo Zackrisson
    2017-08-20 kl. 15:37

    Jag förvånas ibland själv över att Engellau, som jag ser som representant för den vita egendomsägande medel- och överklassen, oroas av vart Sverige är på väg. Han själv och hans klassfränder kan ju bekvämt sitta på läktaren och se på när underklassen stökar med varandra.

    Vad är det som Engellau och kompani vill egentligen? Det är omöjligt att svara på. Däremot så har Engellau gjort ett flertal intressanta TV-program med personer som framför viktiga åsikter om de ”utmaningar” som Sverige står inför. Titta gärna på dessa intervjuer och försök att se dem med de ideologiska skygglapparna av.

  2. Knut Lindelöf
    2017-08-20 kl. 19:45

    Bosse!
    Ja, vad han och hans överklassfalang vill är förstås oklart. Men det var ändå det jag försökte få grepp om. Och! Varför vill han inte ha med mig i sitt stall? Jag har ju sedan många år tillbaka gått emot (delar av) 70-talets vänsterliberalism (och flirtat med kulturkonservatismen). Inte minst i skolfrågan. Men hos ”Det goda samhällets” (”die völklisches” – ursäkta min dåliga tyska) proselyter finns en kompakt oförståelse för genuin demokratisk folkrörelseorganisering. Demokratin i sin djupaste mening – att folk har något att bidra med – är dem fullkomligt främmande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *