Svensk skola under lupp i Paris

Piero Colla

För snart fyra år sedan skrev jag om italienaren Piero Colla, som tack vare ett ovanligt starkt intresse för Sverige och ”den svenska modellen efter kriget”, länge slitit med en avhandling om just detta. På KB i Humlegården – där han tillbringade många långa arbetstimmar i långa perioder under många år – träffade han bland annat på den så kallade Kunskapsrörelsen. Han blev nyfiken eftersom han såg den som en särskilt intressant reaktion på den mycket typiska politiska utvecklingen i Sverige på 70-talet. Han fann mitt namn, mina artiklar och böcker och tog kontakt.

Dubbeldoktorsvhandling
Den 2 mars hölls så till sist disputationen i Paris på hans 950 sidor tjocka ”dubbeldoktorsavhandling”. Titeln i ungefärlig översättning är: Det otänkbara arvet. Historiskt medvetande och identitetsteknologier i den svenska skolreformen 1946-1980.

Colla var mycket angelägen om att svenskar skulle delta. Uppsalaprofessorn (emeritus) Donald Broady (i undervisningssociologi mm) var huvudopponent, vilket i mina ögon var särskilt intressant. Han representerar nämligen något ovanligt i svensk akademisk elit, eftersom han under resans gång har skiftat perspektiv och kan idag därför se skolstriderna från båda sidor.

Klicka för att läsa hela artikeln >

Flera andra svenskar var också inbjudna, bland annat Ana Maria Narti och Masiej Zaremba, som båda tyvärr fick förhinder. Även jag var inbjuden, men avstod på grund av att allt skulle försiggå på franska, som jag inte kan följa. Om Inger Enqvist (professor i spanska och författare till flera böcker om utbildning och litteratur) var där vet jag inte. Men hon hade en spalt om Collas avhandling på ledarsidan i SvD på själva disputationsdagen. (se bild t h)

Såvitt jag förstår är avhandlingen en svidande vidräkning med svensk folkhemsk självgodhet, vars företrädare successivt erövrade tolkningsföreträde på nästan alla centrala samhällsområden och då särskilt inom skolan. Som ett särskilt tydligt exempel inom skolan behandlas historieämnets ställning och förändring.

Jag minns hur allt vad nationell historia och historieundervisning heter skulle avskaffas. Det var inte fråga om att diskutera olika tolkningar av historien, utan det var helt enkelt fråga om att sudda bort historien som ämne ur skolans kursplan. I läroplansförslaget 1979 ville man ersätta historia med något man kallade Människans verksamhet – tidsperspektivet, som lika mycket kunde gälla framtiden. Det var sannerligen visionärt. Så fick vi en generation av ”urarva”.

Jag har som bekant skrivit om mina egna erfarenheter av kunskapsrörelsen i en bok som utkom 2015. Den redogör ganska ingående för bakgrunden, händelseförloppet och den efterföljande debatten.

Men den har förstås inte fått någon större spridning. Intresset finns helt enkelt inte i Sverige för att reda ut detta gigantiska intellektuella haveri. Jag är därför mycket glad att skolfrågan möjligen nu kan komma upp som en mer akademisk fråga, där man under ordnade former – utan att nödvändigtvis behöva peka ut syndabockar – kunde klarlägga vilka samhällsförhållanden, tankefigurer och idéströmmar som präglade denna unika svenska epok.

Det bästa jag sett hittills är Donald Broadys beskrivning av det fenomen han kallar ”statsprogressivismen” – trots att samme Broady på 70-talet tillhörde det ”skolprogressiva” lägret. Hur kunde denna mystiska rörelse gripa omkring sig med sådan effektivitet och till slut lämna detta intellektuella kalhygge efter sig, som vi faktiskt fortfarande dras med. Ingen har hittills förmått reda ut sambanden.

Två riktningar
I den aktuella diskussionen – efter Colla – urskiljer jag två riktningar. Den ena går ut på att det var hela folkhemsprojektet som från början var en utopisk dröm, alltså en omöjlighet. De mer extrema idéerna om en ”demokratiskt (socialistiskt) fostrande skola”, som skulle forma alla barn till goda samhällsmedborgare, är det tydligaste exemplet. Efter att ha misslyckats har nu hela folkhemsprojektet dragits med i fallet.

Den andra riktningen går ut på att det var bra att avskaffa privilegieskolan (parallellskolesystemet) och genomföra enhetsskolan/grundskolan med strävan mot en likvärdiga utbildning för alla svenska barn. Det medförde visserligen problem, men de hade kunnat bemästras med en försiktigare och mindre utopistisk skolpolitik, med själva bildningsinnehållet som det gemensamma navet, under en permanent pågående diskussion.

Under minst 25 år fungerade denna nya skola faktiskt mycket bra. Den var en central del av det stora folkhemsprojektet, som var en mycket framgångsrik politisk period för Sverige. Visserligen tack vare goda konjunkturer, men överskotten fördelades ändå ovanligt rättvist, även på utbildningsområdet alltså.

Nu hoppas jag på att Uppsala universitet och kanske andra institutioner bjuder in Piero Colla att presentera sina resultat. Han har till och med lärt sig tala svenska på kuppen. Kanske hans avhandling kan översättas till svenska, eller i alla fall delar av den. Den behövs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *