Sveriges sämsta arbetsplats

Att skolan är Sveriges sämsta arbetsplats hörde jag i måndags morse på nyheterna i radion i bilen på väg till mitt jobb i skolan. Det var någon undersökning som konstaterat detta. Jag tror att denna snärtiga nyhetsrubrik uttrycker om inte sanningen så i alla fall någonting ganska nära sanningen. Ingen kan veta något säkert om hur skolan ligger till i denna omvända topplista. Men nog är det skit för många.

Jag kan vittna om detta efter att på senare tid faktiskt arbetat på inte mindre än tre skolor i två olika befattningar; som biträdande rektor och som lärare. Utan att gå in på några detaljer för min personliga del så kan jag ändå konstatera att i båda dessa befattningar kan man fullständigt slita ut sig. Inte nog med att jobbet är stort och tungt, det är även obegripligt.

Försöker man tala med kollegor om detta ökar bara förvirringen. Alla allvarliga yrkesrelaterade samtal måste avslutas med en skämtsam knorr, att man gör sig löjlig över situationen, att man flinar åt någon överordnad någon förälder eller annat lämpligt offer. På så sätt står man ut ett tag till.

Jag ska nu flina över några stackars offer som tvingats ut på banan med fåniga uttalanden. Först vår socialdemokratiske skolministern Ibrahim Baylan som lanserar idén om nationella prov redan i åk 3. Det skedde dagarna före s-kongressen. Visserligen blev allt nedröstat på kongressen, men hur är det möjligt att komma med ett sådant förslag efter de gångna 30 årens socialdemokratiska skolpolitik?

Kanske Baylan verkligen tycker att man ska skärpa upp kunskapsbedömningar i grundskolan, men det underliga är att han kan få igenom ett sådant här förslag. Var finns alla gamla betygsmotståndare och provfiender uppe i verk och departement? Har ingen talat om för Baylan att väldigt många som fortfarande jobbar i skolan följt hela utvecklingen bort från prov och betyg för att skolan på så sätt skulle bli bättre. Men så blev det alltså inte. Eller? Kunde man möjligen få en liten förklaring till helomvändningen.

Eftersom den förstås uteblir kommer vi som varit med några år inte att tro på den ärliga avsikten att vilja göra skolan bättre. Vi tänker att det är valtaktik, ett utspel för att samla röster och positionera sig i förhållande till moderater och folkpartister som länge plockat röster från socialdemokraterna i dessa frågor.

Situationen är idag synneligen komplicerad i våra skolor. Skolutveckling fungerar inte längre på de allra flesta håll. Äldre lärare flinar dolskt och utvecklar någon form av gemensamt kodspråk för att inte helt tappa fotfästet i yrkeslivet. Dessutom består lärarkåren 2005 till viss del av yngre lärare som utbildats i sträng prov- och betygsfri anda. En generationsklyfta har öppnat sig mellan äldre och yngre, som splittrar kollegier och försvårar gemensamma tag. Som lök på laxen kämpar småpåvarna i lärarfacken mot varandra för sina egna små taburetter omkring den lilla soppskålen. Och som krydda på löken (om uttrycket tillåts) har barnomsorgens yrkesfolk målmedvetet arbetat sig in i skolans lägsta årskurser och på många håll lyckats skapa väl befästa egna och väl fungerande skolor inom grundskolan med egen pedagogisk filosofi. Det här har i praktiken splittrat grundskolans yrkesfolk i väl avgränsade personalgrupper. Minns någon möjligen diskussionerna för cirka 20 år sedan om problemen med stadieövergångar. De skulle på alla sätt överbryggas och slätas ut, alla skulle inskolas utskolas och mjukt överlämnas. Helt oplanerade nya helfnoskiga kulturklyftor har nu befästs inom grundskolan.

Och skolledare tvingas hela tiden följa med i svängarna och riskerar därför också att bli utflinade. I prov- och betygsfrågan har dom i åratal tvingats förhålla sig lojala till lösare samtalspräglade bedömningssystem och betygsfrihet upp till åk 8.

Men som sagt nu är drömmarna om den konkurrensfria skolan över. Skolan är nu hårt segregerad. Det är bara betyg som gäller för dem som vill komma vidare till yrken som kräver akademiska studier. Friskolereformen genomfördes för att man av någon anledning trodde att fri konkurrens skulle göra alla skolor bättre. Det komiska är att drömmen om den konkurrensfria skolan (ingen konkurrens i skolan) frodats parallellt med tron på fri konkurrens mellan skolor, profilering etc som positiv utvecklingsfaktor. I dagarna har vi dessutom hört både moderater och folkpartister tvärbromsa i friskolefrågan och moderaterna har börjat försvara den kommunala skolan. Allt det här är lika komprometterande för dem som Baylans senaste kappvändning i skolfrågan.

Mina generationskamrater som gjort karriär i skolbyråkratin är också en maktgrupp i skolsystemet att flina åt. I början av 80-talet var vi ganska många som var överens om att skolan höll på att utvecklas från en folkbildningsinstitution med kunskap i centrum till en flummmig omsorgsinrättning. Då formades grovt sett två ”skolor” om vad som var ”kunskap i skolan”. Ingen vågade stå för flummet. Men alla då väletablerade flumbyråkrater klöste sig kvar, de blev inte arbetslösa. De kunde på heltid nu ägna sig åt att omformulera sina flumidéer i kunskapstermer. Några som stod på barrikaderna mot flummet då fick betydelsefulla positioner på institutioner, inom politik och förvaltning. Dessa två falanger slog sina kloka huvuden ihop och är nu en ny betydande maktgrupp.

Jag känner igen dom när dom kliver ut på scenen i kortklippt grått hår och självsäkert förklarar för alla lärare hur systemet är tänkt att fungera med vårt sedan många år knackigt fungerande målrelaterade betygssystem. De skulle kunna vara mina barns kompisars föräldrar, dem jag med ganska stor sannolikhet kan möta på middag hos en gammal kompis, dem jag säkert skulle ha gemensamma fritidsintressen med, gemensamma mat- och alkoholvanor etc.

Nå, de förklarar nu myndigt och som sagt självsäkert att allt kommer att fungera väl bara lärare kunde fatta hur de ska tänka. Gör dokumentationen proffessionell, utvecklingssamtalen utvecklande, tänk kvalité och inte kvantitet, koncentrera på kunnande inte på görande, förstå vad ett åtgärdsprogram är till för, fatta äntligen hur sekretessfrågorna hänger samman med det här, skilj ut sociala kriterier från ämnesspecifika kriterier, blanda inte ihop graden närvaro med kunnande, eller ambitioner med kravnivåer och ordna omgående så att alla elever har individuella utvecklingsplaner.

Vad kommer att bli av detta? Ja vi får se. Återkommer en annan dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *