Syrienkriget och rädslan för tomrum

Här presenterar nu Pål Steigan en samlad bild av krigen i och runt Europa som pågått sedan 1:a världskriget. Med detta kan det som skett sedan murens fall begripas i ett enda stort sammanhang, nämligen vad vi kallar imperialismen. Detta grepp är viktigt – inte minst för dem under 50 idag – som aldrig fått detta sätt att se på krigen i världen presenterat för sig. Ett gediget stycke folkbildning alltså.

steigan-portratt

Pål Steigan

Syrien är nu krigsskådeplats för flera europeiska stormakter förutom för USA och oljediktaturerna. Och dessutom Iran. Miljontals har tvingats fly, hela städer har lagts i grus, hundratusentals har dödats och lemlästats. Och bara de mest naiva och oskyldiga själar tror fortfarande att kriget handlar om demokrati. Det handlar om olja och gas, som jag har förklarat tidigare, men också om något mer. Vad är detta mer? Vilka är de djupare orsakerna till kriget?

Rädslan för det tomrummet
I imperialismen har det alltid varit en kamp mellan stormakterna. Striden har fokuserats på marknader, tillgång till billig arbetskraft, råvaror, energi, transportvägar och militära kontrollen. Och de imperialistiska länderna dela upp världen mellan sig genom relativ styrka. Men de imperialistiska makterna utvecklas ojämnt. England en gång härskade över hela världen, men blev omkörd och överträffade av Förenta staterna, och i vissa områden även av Tyskland. Denna obalans som då uppstår skapar en grund för omfördelning av världen på grundval av den nya styrkeförhållandena.
Till syvende och sist är krig imperialismens sätt för att avgöra hur denna omfördelning kommer att bli.

Om ett land kraschar eller förlorar kontrollen över vissa områden kommer konkurrenter att tävla om att fylla tomrummet. Imperialismen följer Aristoteles fysiska princip som kallas horror vacuirädslan för tomma rummet.

versaillefreden

”De fyra stora” som delade upp Centraleuropa, från vänster till höger: Storbritanniens premiärminister David Lloyd George, Italiens konseljpresident Vittorio Emanuele Orlando, Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau och USA:s president Woodrow Wilson.

I det tjugonde århundradet, var det två stora krig som båda utlöstes på grund av denna obalans. Världskrigen var krig om hegemoni, om ekonomi, om kontroll – omfördelning. Efter 1:a världskriget möttes stormakterna i Versailles för att fastställa den nya maktförhållandet och den nya uppdelningen. Förlorarna i kriget, Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket, decimerades och lemlästades och antingen gjordes de till maktlösa enheter eller så erövrats av segrarna.

Mellanöstern som det såg ut före 1:a världskriget. Tunn grön linje visar det osmanska riket tidigare utbredning.

Balkan, som hade kontrollerats av Österrike-Ungern och det Osmanska riket, delades upp på detta sätt. Jugoslavien konstruerades av segrarna i Versailles. Osmanska riket förlorade all sin tidigare kontroll över Mellanöstern och Nordafrika, och in trädde England och Frankrike och delade upp bytas mellan sig. Vi lever fortfarande med en konflikt som uppstod ur 1:a världskriget och Versailles, nämligen Palestinskakonflikten.

T v: Europa före 1:a världskriget. T h: Europa efter Versaillesfreden

Segrarna i 2:a världskriget träffades i Jalta på Krim där specifik Roosevelt, Churchill och Stalin delade upp det nya Europa. Både Versaillesfördraget och Jaltaavtalet bestod under hela det kalla kriget. Inte ens upproret i Ungern och Sovjets och dess allierades invasionen i Tjeckoslovakien förmådde rubba detta mönster.

Sovjetunionen
Den dramatiska skillnaden kom i början av nittiotalet. År 1991 upphörde Sovjetunionen att existera och snart var östblocket borta. Och därmed var den balans bruten som hade varit grunden för den gamla ordningen. Nu låg ett stort område klart för omfördelning. Det försvagade Ryssland kunde knappt ta hand om sitt eget territorium, särskilt inte det område (utanför Ryssland) som en gång styrdes av Sovjetunionen. Aldrig någonsin tidigare har ett så stort område legat öppet för omfördelning. Det var slutresultatet av två fruktansvärda krig som hade kommit upp igen. Det kan inte leda till något annat än krig.

Detta lade grunden för USA:s Euroasien-strategi, som kretsat kring att säkra kontrollen över den stora eurasiska kontinenten. Det är denna omfördelningskamp för i första hand USAs intressen, som har legat varit grundorsak för de flesta krigen sedan 1990: Somalia, Irak krig, Balkankrigen, Libyen, Ukraina och Syrien.

USA har gått i spetsen för detta hela tiden, och kampen för att expandera Nato österut och skapa regimskiften i form av ”färgrevolutioner” har varit en del av denna kamp. Kuppen i Kiev, omvandlingen av Ukraina till amerikansk koloni med nazistiska inslag och kriget i Donbass hör också till bilden. Detta krig kommer inte att ta slut förrän Ryssland erövrats och styckats, eller satt stopp för USAs offensiv.

USA har utnyttjat Sovjetunionens fall för att flytta fram sin intressesfär långt österut.

Men det fanns fler tjuvar ute på samma marknad. Först och främst, öppnade detta en enorm möjlighet för tysk imperialism, som naturligtvis hade vissa motgångar under perioden 1942-1945. För det första blev det möjligt att ta kontroll över vad som hade varit DDR, och för det andra var det möjligt att flytta fram de tyska positioner i vad som hade varit tysk-kontrollerade områden tidigare. Detta gällde i synnerhet på Balkan, med Kroatien i första hand. Men det gällde också Tjeckoslovakien, Polen, Baltikum och Ukraina.

Och det var Tyskland som utlöste upplösningskrigen för att stycka den federala socialistiska republiken Jugoslavien. När Kroatien förklarade sig självständigt, var Tyskland först med erkännande, och det var den utlösande faktorn för vad som skulle bli kriget mellan Serbien och Kroatien (med stöd av Nato), kriget mot Bosnien-Hercegovina och kriget i Kosovo. Allt detta framställdes föstås som ett befrielsekrig från Serbien som fick ikläda sig den svarta hatten. Men i själva verket var det imperialistiska omfördelningskrig. Detta blir särskilt tydligt när vi betraktar de länder med eländigt låg status idag. I Kosovo ligger idag den gigantiska amerikanska Camp Bond Steel-basen, men i övrigt är det så eländigt i landet att människor flyr därifrån i stora mängder.

Tyskt kapital är den största investeraren i Öst- och Centraleuropa, så mycket av det gamla tyska inflytandet är alltså återställt.

Mellanöstern och Nordafrika
När Sovjetunionen inte längre existerade, blev det möjligt för USA, med stöd av Saudiarabien och Israel att angripa och förstöra Irak. Detta var en relativt stark nationalistisk och sekulär stat. Landet hade varit allierat med både USA och Sovjetunionen i olika omgångar. Men först när Sovjetunionen blivit historia, var det möjligt för USA att invadera och förstöra landet. Detsamma skedde med Somalia, som också hade varit sovjetiska allierade. Libyen var en speciell utmaning, för Gaddafi var inte bara en stark, nationalistisk och sekulär ledare. Han ville bryta med dollarn och skapa ett enat Afrika med gulddinaren som valuta. Det var liksom att tigga om problem med USA. Israel har länge velat krossa sina arabiska grannar och Iran och stödde USA:s krig för att uppnå den sionistiska drömmen – kontroll över landet fram till Eufrat.

Turkiet och Saudiarabien
Som tidigare nämnts, var en av de förlorande nationerna i första världskriget det Osmanska riket. Sovjetunionens sammanbrott fick storturkiska imperialister att drömma om ett stor-turkiskt riket från Xinjiang till Balkan och från Svarta havet till den arabiska öknen. Se Pan Turkism.

Turkisktalande folkgrupper

Dessa tankar presenterades redan i början av nittiotalet, men det är först med den store turkiske chauvinististen Recep Erdogan som tankarna har tagit form som konkret och aggressiv politik. Han ser sig själv i rollen som Suleyman den Store, den främsta ledaren av det ottomanska riket.

Söder om den arabiska halvön har ”väktare av de två helgedomarna” utvecklat liknande imperiedrömmar. Saudiarabien vill återskapa sin version av kalifatet byggd på wahhabismen och sharia. Till stor del kompletterar dessa planer varandra. Den bygger på samma myter och samma historiska nederlag och har ansett det nödvändigt att alliera för att knäcka de krafter som kan stoppa dem, det vill säga framför allt Syrien och Iran. Landet genomföra ett olagligt krig mot grannlandet Jemen och är en av huvudsponsorerna åt jihadistisk terrorismen i världen. Kungadömet är den största vapenimportören i världen. I Riyadh, har de inte glömt hur stort den arabiska imperiet när det var som störst.

Det arabiska imperiet

Herrarna i Riyadh har spenderat hundratals miljarder på en politisk/religiös imperialism i form av byggandet av moskéer och koranskolor i många delar av världen. På många sätt fungerar IS/Daesh som en specialiserad enhet av den saudiska och turkiska armén.

Kriget i Syrien är alltså bland annat femte akten (eller något liknande) i det stora omfördelningskriget, som började efter Sovjets försvinnande. Och det finns ingen anledning att tro att det skulle vara den sista.

  15 kommentarer for “Syrienkriget och rädslan för tomrum

  1. Dennis Nilsson
    2015-12-15 kl. 17:09

    Värt att notera är att detta är den diktaturkommunistiska versionen av världsläget. Sådant bull-snick-snack-prat fick jag nog av under skolåldern.

    Artikeln har ändock en hel del poänger.

    • Knut Lindelöf
      2015-12-15 kl. 18:15

      Dennis N!
      ”Diktaturkommunistisk”? Det enda jag kan hålla med om är att Steigans analys rotas i marxistisk tradition. Där finns fortfarande de bästa svaren om krigens drivkrafter. Samtiden illustrerar detta nästan övertydligt – trots att det inte längre finns några kommunistiska länder i denna del av världen.

  2. Knut Lindelöf
    2015-12-15 kl. 19:00

    Kan inte undanhålla er Benny Åsmans kommentar på facebook:

    ”Steigan ger sig ut i världen och beskriver 1900-talets och det nya seklets historia. Imperialismen gör si och så. Nationer gör si och så.

    Läs om texten. Den som hittar ens en antydning om att det förekommit klasskamp under de 115 år han säger sig täcka räcker upp handen. Den som finner orden klass, klasskamp och sociala strider i Steigans text är synsk. Ett sämre sammandrag av vad våra förfäder gått igenom går knappast att hitta. Herbert Tingsten framstår som en gigant jämfört med såpbubblan Steigan.”

  3. Gunnar Thorell
    2015-12-15 kl. 19:18

    Benny är inte lite uppblåst.

    Tror han är avundsjuk, eftersom ingenting han själv sagt sen tio år tillbaka har varit av intresse. Tvärtom, har han framstått som alltmer duperad av krigspropagagandan för USAs proxy-krig.

  4. Bo Persson
    2015-12-15 kl. 20:49

    Det är klart att man skall hålla isär klasskamp och geopolitik. Inrikespolitik och utrikespolitik, ideologier och statsnytta. Om man inte gör det hamnar man idag ofelbart i det amerikanska lägret. Alltså, oavsett om man vill det eller inte och hur stor marxist man än är.

  5. Knut Lindelöf
    2015-12-15 kl. 22:20

    På facebook går diskussionens vågor högre än här kan jag meddela. Jag orkar dock inte redigera fram det väsentliga ur den, det är mycket skräp också. En highligt där är i alla fall att ”Adjunct Professor of Economics sedan 2009” vid Lunds universitet – Klas Eklund – har haft några små inpass, inte särskilt intressanta dock. Han verkar inte heller gilla Steigan.

    • Knut Lindelöf
      2015-12-16 kl. 8:32

      Här kommer en del av facebook-tråden:

      Klas Eklund: Det är inte bara klasskampen som saknas i artikeln. Religionen lyser nästan helt med sin frånvaro. Märkligt, givet sunni-shia-konfliktens betydelse.

      Thomas Kanger: Ja, historiska skeenden är komplexa, det förstår alla som tänker efter.

      Benny Åsman: Klas, jag tror att man kan sortera in religionen under rubriken: Hur religionen ibland gestaltar klasskampen. När den inte gör det är den en helt harmlös företeelse i samhället.

      Klas Eklund: Nja, jag har lite svårt att tolka konflikten om vem som var Profetens rättmätige arvtagare i rena klasstermer. Lika svårt har jag att se den konflikten som ”helt harmlös”.

      Göte Kildén: En klok kommentator, jag har glömt vilken, sa följande: Det är radikalismen som tagit sig religiösa former, inte tvärtom. Där panarabism, baathism, reformism och stalinism misslyckats att ge svar på radikala krav på samhällsförändringar, där söker sig människor till religiösa profeter som en sista utväg.

      Thomas Kanger: Religiösa strider kan inte definieras som klasskamp, eftersom de organiseras tvärs över klasslinjerna. Däremot handlar det förstås om sociala strider (för och emot förtryck av olika slag, där makten över ekonomiska resurser väl ofta dominerar, men inte bara ekonomin). Jag tror att man gör klokt i att se varje konflikt konkret, utifrån vad den gäller i sak, och inte försöka foga in den i ett förutbestämt tankemönster. Det är väl det som den här tråden ursprungligen handlade om, om Steigans oförmåga att se komplexiteten i kriget.

      Göte Kildén: Thomas, du har naturligtvis rätt om man med ”klasskamp” alltid eller för det mesta ser denna eller dessa som symmetriska sociala uppställningar, ”Klass mot klass”. Så ser det naturligtvis inte ut i verkligheten. Varje politisk eller militär konflikt är komplex, olika skikt av en klass kan stå mot varandra, religiös och etnisk tillhörighet kan få en relativ självständighet mm, men ekonomin och människors plats i olika samhällsformationers produktionsförhållanden är nog grunden för avgörande samhälleliga förändringar. Ser man till Syrien är det en hel del rika sunnitiska enklaver i Damaskus och Aleppo som allierat sig med, eller tvingats att alliera sig med regimen Assad, vilken i och för sig baserar sin makt på egna ”pretoriska garden” av människor från den alawitiska trosbekännelsen, men där dess egna familjeklaner samtidigt är Syriens mest framträdande kapitalister (Rami Makhlouf, Syriens rikaste man, kusin med Bashar Assad som illustration). Upproret mot regimen hade och har samtidigt sin sociala bas bland Syriens förkrossande majoritet av lönearbetande, människor i jordbruket, arbetslösa eller utblottade familjer i storstädernas förortsområden, och deras kamp för social rättvisa, deras radikalism har efterhand, i takt med politiska svek från baathister, stalinister och västvärldens arbetarrörelse, gjort att de blivit mottagliga för wahabismens religiösa och materiella stöd (Daesh med flera högerextrema jihadistiska grupper). Komplext så det förslår, och här finns givetvis ännu fler komponenter, men i grunden är den långa cykeln av uppror sedan 2011 ändå klasskamp. Eller?

      Knut Lindelöf: Göte! Här kan man inflika att din insiktsfulla beskrivning av läget i Syrien faktiskt helt saknar olika utländska intressens inblandning, alltså imperialismen. Är den inte längre en fortsättning på klasskampen för er trotskister?

      Återkommer om det blir en intressant fortsättning …

  6. Leif Stålhammer
    2015-12-16 kl. 11:21

    Steigan ger en utmärkt sammanfattning av skeendet sedan första världskriget. Framförallt en god hjälp att förstå det något invecklade läge som nu gestaltar sig inte minst i och omkring Syrien. Man får ha tungan rätt i mun för att undvika bli nyttig idiot. Det finns f n gott om sådana. Klasskampen klär sig i många dräkter.

  7. Tommy Sjöberg
    2015-12-16 kl. 12:33

    Ett bra komplement är ”Eurafrika” där författarna P. Hansen/ S. Jonsson beskriver EU:s imperialistiska rötter under mellankrigstiden och framåt.

  8. Hashim Al-Malki
    2015-12-16 kl. 14:37

    Tack Knut Lindelöf för översättningen; artikelen gör historisk genomgång. ”Tomrum” som författaren Pål Steigan använder som nyckelbegrepp leder tillbaka till Eisenhower Doctrine som uppkom 1957 för att fylla ett ”power vacuum” efter Suez-kriget 1956, som var höjdpunkt för pan-arabismens kamp mot de gamla kolonialmakterna Frankrike och England. Stormakterna var inte alls den enda aktörerna.

    Man bör framhålla det faktum att pan-arabismen faktiskt segrade i Suez-kriget och förkastade Eisenhower Doctrine.

  9. 2015-12-18 kl. 13:00

    Konflikten mellan dom som bara ser klasskamp och dom som bara ser kamp mellan centrum och periferi är en smula pinsam, tycker jag. Det borde gå att hålla mer än en idé i huvet samtidigt – inte minst för att de båda typerna av konflikt så tydligt påverkar varandra. Ju mer ett centrum dominerar en periferi desto mindre finns det för underklasserna i periferin att dela på. Och ju mer undertryckta underklasserna i periferin är desto mer av överskottet kommer antagligen att skeppas iväg till centrum.

    Rent historiskt har jag svårt att se något fall där en underklass i ett periferiland har ”segrat” (i betydelsen fått en starkare ställning) utan att samtidigt göra sig till talesman för periferins intressen som periferi. D v s samtidigt som den mobiliserat mot sin egen överklass också mobiliserat mot diverse imperialister.

    Att välja det ena eller det andra måste därför vara ganska självbesegrande.

  10. Anders Persson
    2015-12-18 kl. 14:20

    Jag gnuggar mig i ögonen. Vad är det jag läser? Är det för att jag varit utomlands några dagar, eller är det för att jag inte längre är någon riktig ”svensk”, som jag finner alla inläggen, inklusive Steigans, insulära?

    En ”marxistisk” eller vilken annan dj-la analys som helst av världsläget kan ju inte bara operera bort halva jordklotet!

    Alltså, var finns BRICS-länderna? Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika? Är de fortfarande ”underutecklade” länder som enbart lever på turism och att sälja frukt?

    Och så har vi Japan …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *