Tidningskritik

fib-segerstedt

FiB/Kulturfront har mycket att lära av Torgny Segerstedt och GHT.

40-årsdagen är nu överstökad, tidningen lever och knappt 800 föreningsmedlemmar envisas med att betala sina årsavgifter. Vad är det som gör att detta tidningsprojekt inte dog med den vänstervåg som ebbade ut för 20 år sedan? Den frågan har jag funderat på ganska mycket, men det är jag å andra sidan ganska ensam om. Ja, vi är några stycken som envisas med att diskutera oss själva och storpolitiken i FiB-termer, men kretsen förnyar sig framför allt genom att rekrytera ur sin egen generation. Det kan rimligen inte fortsätta i alla oändlighet. Snart är vi alla pensionärer, vilket i och för sig är en förträfflig tid i livet att ägna sig åt frivilligt folkbildningsarbete.

Man kan tänka sig att tidningen Folket i Bild/Kulturfront idag är hotat på framför allt två sätt. Dels är det den politiska tradition som den verkar i och som materialiseras i tidningen, men också av den stora omstruktureringen på mediemarknaden. Ekonomin är idag ordnad, men knapp. Den har alltid varit den svagaste länken, men det här har ändrats. Min bedömning är att en papperstidning av den typ (ett tidningskoncept från 30-talet) som som givits ut sedan 1972 kommer att kunna fortsätta att ges ända tills den blir en museiprodukt. Men det innebär att man sviker de ambitioner man hade från början; att spela en betydande roll i den svenska politiska och kulturella debatten. FiB är idag en mycket obetydlig röst, vilket kommer att bestå om inget görs för att ändra på det. Men den frågan lämnar jag för tillfället.

Så till FiB:s intressanta politiska rötter, som är både en styrka och en svaghet. Styrkan är att många vitt skilda politiska riktningar i starten kunde förenas under de tre parollerna. Men redan ordet ”paroll” signalerar att tidens vänster hade initiativet. Även ordet imperialism som ju ingår i den tredje om antiimperialism. Nå, liberaler ur olika partier (och partilösa) anslöt sig i alla fall, liksom man även hade var vänner till FNL-rörelsen. Alla vet att de svenska maoisterna adopterade FiB för att rekrytera folk till sitt lilla parti SKP. De styrde också politiken i långa stycken, särskilt i frågor om supermakternas kamp om herraväldet i världen efter Vietnam. Men deras inre motsättningar tog så småningom död på partiet, men FiB överlevde.

De två övriga parollerna hade stor betydelse för vår överlevnad. De gjorde FiB-aktivisterna till toleranta humanister och liberaler i verkligt god mening och inte till kommunister. Visserligen dundrade Jan Myrdal ut sin syn på det tidiga Sovjet, Lenin och Stalin, men det fick han gärna göra så länge han även försvarade yttrandefriheten och de ”borgerliga fri- och rättigheterna” som han gjorde. Han var även den främste bland fibbare att framhäva folkrörelsernas (i vid mening) stora betydelse för demokratin. ”En frireligiös snickare från Småland är viktigare … än marxiststencilisterna vid univeriteten” – eller hur han nu uttryckte det. Han och många andra gjorde allt för att hålla den värsta vänstersekterismen stången. Man kan nog säga att FiB har överlevt mycket tack vare att många ”kommunister” försvarat en borgerlig kultur och demokratiska fri- och rättigheter – framför allt yttrandefriheten.

Senaste numret är ett bra exempel på att FiB/Kulturfront som tydligt speglar ovan beskrivna politiska riktningar; den slentrianmässigt flödande vänstersidan och den liberala humanistiska. Inledningsartiklen av Nils Lundgren om boken Sveriges okända politiska fångar har intressanta kuriosauppgifter och fyller igen luckor i vår historia. Bra, men artikeln förvånar å andra sidan ingen. Men, med tanke på att artikeln inleds med att  tysken (då kommunist, senare socialdemokratisk toppolitiker) Herbert Wehner satt på Långholmen nästan hela kriget kan i värsta fall artikeln bidra till bilden att Sverige var ett land som låg platt för Hitlertyskland och att vi aldrig har varit varken alliansfria eller neutrala. Andra texter i detta nummer som faller in i den förutsägbara vänstertraditionen är Hans Isakssons filmrecension, Jan Myrdals artikel om Klasshatet och Nils Lundgrens resereportage från Albanien.

Albanienartikeln kan man säga ger en intressant nutidsbild av det land som så sent som på 80-talet var något av ett maoistiskt drömrike. Därför får den lite extra status och står därför i FiB. Hans Isakssons filmrecensioner har upptagit 2-3 sidor i FiB så länge jag kan minnas. Vi som följt FiB i många år har lärt oss hur hans spirituellt och sarkastiskt kryddade marxistiska filmkritik ser ut. Ofta fyndigt, men för långt, för mycket marxism och för lite film – åtminstone för mig.

Jag har märkt att när klasshatet kommer upp till diskussion väcker starka känslor, särskilt i FiB-kretsar. Blev därför glad när jag såg rubriken på Myrdals skriftställning i senaste numret. Vad serverades då? Jo det jag redan visste; att repressionen mot kommunarderna och folket på gatorna i Paris 1871 var grym. Vad det har med vår aktuella klasshatsdebatt att göra, annat än att ”revolutioner inte är någon tebjudning” – vilket Myrdal upprepat många gånger – vet jag inte. Kanske skulle det kunna vara en nyttig historielektion för unga läsare – om tidningen hade haft några. Bra alltså, men alltför förutsägbart.

Det riktigt fina i detta nummer, som knyter an till tidningens radikala liberala tradition, är dels Lars-Ivar Junttis och Margareta Zetterströms artiklar om att man måste blottlägga Sveriges nuvarande politik gentemot Nato, försvara alliansfriheten, neutraliteten och återinföra värnplikten. Kerstin Bosdotters och Carin Åbergs artiklar om den skrämmande utvecklingen i det svenska arbetslivet knyter också an till samma breda liberala humanism.

Främst av allt vill jag dock framhålla Torsten Rönnerstrands essä om Torgny Segerstedt, med anledning av Jan Troells fina film Dom över död man. Den är inträngande och visar på ett av våra stora och efterföljansvärda exempel på hur liberaler och arbetarrörelsen måste förenas för att ett motstånd mot fascismen och krigen ska bli möjlig.

FiB/Kulturfront borde alltså idag försöka plocka upp stafettpinnen efter Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt. Alltså, mot krigen och för yttrandefrihet, bildning och kultur. Hur det ska gå till får bli en senare diskussion. Men att en sådan tidning (medieprodukt) behövs mer än någonsin är alldeles klart. Jag ser ingen annan tidning eller organisation med politiska förutsättningar att åstadkomma detta.
_______
PS. Prenumera på FiB! Klicka på tidningen i högerspalten så kommer du till ett beställningsformulär.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

  3 kommentarer for “Tidningskritik

  1. Mats Parner
    2013-02-18 kl. 19:49

    Till Torsten Rönnerstrand (vars namn rymmer fyra ”r” och lika många ”n”) lyssnade jag nu i lördags. Då framträdde han på Gjuteriet i Karlstad Bokcafés regi och talade om det politiska läget i Grekland – som han också behandlat i FiB/K (och på andra ställen). En lysande och välbesökt föreläsning; det blir alltid så när Rönnerstrand träder inför offentligheten. Nämnas kan att TR är icke-leninist och att han disputerat på Tranströmer. Han gillar också att simma – men undviker Leninbadet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *