Tiggardebatten

Nu har debatten om de rumänska tiggarna polariserats på allvar. Å ena sidan Bo Rothstein (med föreslaget att man ska kriminalisera den som släpper slanten i tiggarens pappmugg) med några påhejare och å andra sidan de som reagerat med indignation mot hans förslag. Hur ska man tänka?

Även jag reagerade (efter ett visst funderande) på detta knepiga förslag, länkade till DN-artikeln på min Facebooksida och bifogade följande kommentar: Låt tiggarna bli en påminnelse om att vårt ekonomiska system löper amok. EU pressar sina medlemmar att förinta alla utkomstmöjligheter för sina fattiga medborgare och avskaffa sina trygghetssystem – för att bankerna ska hållas på fötter. Den fria rörligheten för dem förstås hit till oss som har pengar över i våra plånböcker /…/ Ansvaret ska utkrävas i Bryssel! (och i hemlandet). Här kan vi bara ge lite mat, värme och tak över huvudet.

Att ta förslaget på allvar var helt omöjligt. Att skuldbelägga vanliga människor för att de ger en slant, samtidigt som de förstås också plågas av känslan av meningslösheten i denna handling, är förstås galet. I brist på någon politisk kraft som står för praktisk politisk vardagssolidaritet idag, blir det naturligt för många att ägna sig åt välgörenhet och allmosegivande.

Min vän Stefan Lindgren med bloggen 8 dagar ”applåderar Rothsteins viktiga och modiga inlägg”. Han skriver bland annat:

”Den som skänker pengar – och gör det lönande att tigga i Sverige – bidrar till att locka hit nya arméer av tiggare. Vid det här laget är de ju åtskilliga tusen i Sverige. Vari ligger det humana i att lura dessa människor att sätta sig i modden framför svenska snabbköp och sannolikt förkorta sin erbarmliga existens ytterligare?”

Det här är i mitt tycke att sila mygg och svälja kameler. Den svalda kamelen är EUs och vårt inhemska etablissemangs erbarmliga politik, som tillåtit fri rörlighet i EU och framställa det som en demokratisk rättighet i dignitet med yttrande-, förenings- och församlingsfrihet. Demokratiska fri- och rättigheter måste erövras i hemlandet för att sedan göra det möjligt att välja regeringar som tar hand om sina medborgare. Detta kan i bästa fall leda till demokrati i någon vettig mening.

Jag menar till och med att Bo Rothstein och Stefan Lindgren sprider illusioner om att det svenska (europeiska) tiggarproblemet går att avskaffa med enkel lagstiftning i ett land – utan att ge sig på denna EUs grundpelare.

Det skulle inte förvåna mig om förslaget kommer att fångas upp av någon smart Sverigedemokrat i riksdagen och omvandlas till en partimotion. Gefundenes fressen att få ett förslag till skänks av en uppburen professor, det kan ge både legitimitet och önskad politisk förvirring.

Jag ger av princip inte något till tiggare. Det är ibland svårt att avstå, men jag stålsätter mig. Jag håller nämligen helt med Stefan Lindgren att:

”Sjukvård är en rättighet och ingenting man ska sala pengar till /…/ I många europeiska kulturer är den sortens individuell välgörenhet accepterad, men i Sverige hade den eliminerats och varit i stort sett obefintlig sedan 30-talet. De sociala värderingar som då etablerades är oerhört viktiga för Sveriges framtid och ska inte offras för att Rumänien styrs av en regering som uppenbarligen ger blanka fan i sina medborgares väl och ve.”

Men därifrån till att kriminalisera gåvor till nödlidande är mig ett omöjligt tankekliv. Samhällelig solidaritet måste i någon mån grunda sig på individers (fria medborgares) önskan att hjälpa andra. Jag anser alltså Stefan Lindgrens resonemang i överkant kallhamrat pragmatiskt. Visst, mänskligt svinn förekommer förstås efter många politiska vägval, men att det gör ont att se lidandet i vitögat måste ändå erkännas som även moraliskt försvarligt och därmed omöjligt att kriminalisera. Politik är inte bara det möjligas konst, utan också de goda mänskliga gärningarnas möjlighet. Hur Rothstein egentligen tänker vet jag inte, kanske han bara släppt upp en försöksballong.

Min ”kamrat på vänsterkanten” – Stefan Lindgren alltså – som här förvånande nog alltför effektivt lyckas bortse från de fattigas lidande, uppmanar jag att tänka en gång till. För om man ”studerar Sveriges och den svenska välfärdens historia”, tycker jag nog man kan finna goda skäl att resonera även som jag gör.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

  14 kommentarer for “Tiggardebatten

  1. Bo Persson, Piteå
    2014-01-02 kl. 21:44

    Vad gör vi som av princip inte ger några pengar till tiggare och inte vill kriminalisera denna handling, men ändå vill göra någonting? Går det att hitta på något nytt?

  2. Helena Streijffert
    2014-01-02 kl. 21:58

    Hallå Knut!
    Detta med gåvor, allmosor och skatt för den delen är integrerade processer/handlingar i den sociala gemenskapen. Vi ger och vi får; knepigt är att om vi, som gåvonormen stipulerar, skall återgälda de gåvor vi får, så kan det leda till att de som är rikast så småningom har överfört resurserna till sig med social differentiering som följd.

    Om vi för en stund betraktar skatterna som medborgarnas gåvor till staten ser vi hur den utbyggda välfärdsstaten får till följd att medborgarna utarmas. Vi kan aldrig återgälda de gåvor som den staten erbjuder och dignar därför under världens skattetryck.

    Detta resonemang följer antropologen Marcell Mauss i sin bok Gåvan.

    Du ger inte allmosor av princip, säger du. (Nå som skattebetalare bidrar du ändå till statens och kommunernas välgörenhet.) Men, ger du heller inga bidrag till Röda Korset, Frälsningsarmén, Stadsmissionen m.fl. aktörer på den växande välfärdsarenan – frivilligsektorn som den ofta benämns. Jag själv gör det, men i år har jag bestämt mig för att lämna gåvor direkt till dem som jag möter i vardagen utanför affärer.

    Detta är inte en fråga om godhet (sic!) utan om ett möte mellan mig och andra som jag sätter värde på.

  3. Tommy Sjöberg
    2014-01-02 kl. 22:11

    Det enda rimliga är väl att EU föreslår att medlemsländerna inför sociallagstiftning för sina medborgare så dom slipper åka runt och tigga. Gemensam existensnivå för Europas medborgare.

  4. Knut Lindelöf
    2014-01-02 kl. 22:14

    Helena!
    Min princip att inte ge allmosor är förstås inte vattentät. Jag sa ju att jag stålsätter mig. Jag lägger ibland i någon kokande gryta faktiskt, det beror på sammanhanget. Det bevisar att min princip är något ihålig, inte som en schweizerost kanske, mer som en prästost.

    Det du berättar om hur du tänker tycker jag stöder det jag skrev om svårigheten att kriminalisera gåvogivaren.

  5. Tommy Sjöberg
    2014-01-02 kl. 22:44

    Här kommer en passand dikt av den norske radikale diktaren Rudolf Nilsen, tonsatt av Torgny Björk.

    ARBEIDSLØS JUL

    Vi som er dømt til livet
    i gråbeingårdenes by
    feirer i dag en solfest
    for ham, som er født på ny.

    Vi har fått tyve kroner
    å feire hans komme med!
    For dem har vi kjøpt en julegran
    og en hel sekk ved.

    For dem har vi kjøpt en bayer
    og et stykke hestekjøtt.
    Det siste skal minne om stallen,
    hvor frelseren ble født.

    De fattiges herre og mester!
    Det var ikke godt for ham.
    Han hengtes tilslutt på korset
    midt mellem synd og skam.

    Godt det er bare en skrøne
    at Kristus er kommet på ny.
    Så blir det en fattig mindre
    å nagle på kors i vår by.

    Vi i de mørke gater
    feirer i dag en fest.
    Til jul får vi tyve kroner,
    til påske: Korsfest! Korsfest!

  6. 2014-01-02 kl. 23:22

    De sociala värderingarna vi HADE här är redan på väg att monteras ner. Har jag en fem – eller tiokrona i fickan så lägger jag. Vi räddar inte Sveriges värderingar med att vara ”värdiga” och inte ge något. Även jag inser det meningslösa men de finns rakt framför oss och jag vägrar att inte se dem. Sen vill jag inte påstå att jag har några konkreta lösningar. Det verkar ju ingen annan heller ha.

  7. Henrik Linde
    2014-01-03 kl. 11:23

    Det är en märklig fantasivärld Helena Streijffert lever i. Jag har då aldrig dignat under skatterna. Inte ens när marginalskatten var uppe i åttio procent. Det såg jag bara som ett tecken på att jag fått ut tillräckligt av min lön för att kunna leva ett gott liv.

    Och hur kan man se staten och kommunerna som välgörenhetsinstitutioner. För Helena tycks begreppet solidaritet vara helt okänt. Slå gärna upp ordet i en ordbok. Jag har levt ett långt liv och under många år betalat landstingsskatt utan att behöva utnyttja sjukvården. Men förra året fick jag genom två ambulansfärder, med några dagars vistelse på hjärtintensiven, en mycket påtaglig påminnelse om att de resurser jag betalat för under alla år finns där när jag, och andra, behöver dem.

    I valet mellan allmosor och solidaritet väljer jag tveklöst solidaritet. Därför skänker jag gärna pengar till verksamheter som jag menar kan bidra till att ge oss en bättre värld. En värld utan behov av allmosor.

  8. Bo Persson, Piteå
    2014-01-03 kl. 12:00

    Knut!
    Det enda Helena S argumenterar för – och det genom att blanda bort korten – är väl ett slags allmän statsnihilism. Så sista meningen i din kommentar förstår jag inte alls.

  9. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2014-01-03 kl. 13:26

    Hur kan en människa som Rothstein komma med ett så rått och omänskligt förslag; att kriminalisera givarna? Det skulle man kunna göra när romer liksom judar fått mänskliga rättigheter – alla människor över hela världen skall ha mänskliga rättigheter. EU skall kräva av alla medlemsländer att införa en lag om socialbidragslag så att människor inte behöver resa runt och tigga! Den lagen måste träda ikraft först!

    Stoppa utsugarna; Riskkapitalisterna! Där finns det miljoner att hämta av våra skattepengar!

    I helgen la jag en tjuga till en ”MÄNNISKA” liksom jag och alla andra för att han spelade underbar musik på sitt dragspel. Vilket land människan kom ifrån spelar ingen roll, vi är alla världsmedborgare!

  10. Monica Löfberg
    2014-01-03 kl. 13:53

    Knut!
    Jag håller med dej i det du säger. Jag reagerade också som du när jag såg Stefan Lindgrens inlägg i saken. Tror han är ganska så ensam från vänsterhåll att reagera som han gör på Rothsteins inspark, som verkar mest som en ”von oben”-inlaga. Jag har svårt att ta honom på allvar.

    Men det är verkligen fruktansvärt med alla stackars tiggande människor. Och när man tänker på att de har det ännu jävligare där de kommer ifrån … Men det är klart, man ska ge nåt om man har nåt. Det är väl det minsta man kan göra.

    Å andra sidan begriper jag, det är enklare om man som jag bor på landet och ser tiggarna bara vid besök i sta´n. Men det handlar ju om människosyn. Sina medmänniskor hjälper man, självklart! Och man ska aldrig slå neråt är min syn och värdegrund. Det här är givetvis ett politiskt och ideologiskt problem som vi måste åtgärda på alla de sätt vi har möjlighet till. Inte minst på EU-nivå också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *