Två folk i ett land är lösningen

israels-expansion_520

Nu startar verkliga fredsförhandlingar mellan vanliga människor. Arne Andersson förhandlade med brevbäraren, jag förhandlar med min fru, man föhandlar på alla arbetsplatser, särskilt där det jobbar palestinier. Och på en mailinglista fann jag en ny formulering som skulle kunna vara en nyckel för Israeler och Palestinier (judar och muslimer) att forma en gemensam framtid. ”Två nationer, en stat” eller ”två folk ett land”. Vad sägs om det? Det ligger dessutom i linje med FN:s resolutioner sedan 1948. Två stater i området är lika hopplöst som att dela det palestinska folket i två delar (Fatah och Hamas). En stat med riktig demokrati är vad som krävs. Inte den där förstenade och strängt villkorade demokratin som USA gått i spetsen för i minst en generation, utan en med riktig yttrandefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet.

Det här borde vara fullt möjligt. Men så länge som Israelvännerna (de kallar sig själva inte sionister) breder ut sig med sin förblindade enögdhet utan att skämmas, som t ex  den ädle Staffan Scheja eller journalisten Bernt Hermele i Expressen, kommer förhanlingsklimatet att vara tufft och positionerna fastlåsta.

Scheja blottar iskall enögdhet:

”När en stor del av en stat under flera år inte kan leva ett normalt liv, när barnen är skräckslagna och väntar på sirener, när familjer firar sina högtider i skyddsrum – trots att israel inte gör något för att provocera Hamas – då har Israel inget val. Min bild är klar: De tappra soldater som nu kämpar för att få ett slut på Hamas terror, både mot Israels och Gazas befolkning, har ett brett stöd bland israelerna.”

Vad ser han inte? frågar sig alla som som inte är helt instängda i mörker.

Hermele visar fullständig uppgivenhet och verkar politisk rent spånig. Han tror inte på något, som om allt verkligen vore obegripligt:

”Varför kan inte judar och araber, israeler och palestinier, hålla sams … och börja om på nytt i resterna av det som en gång var deras liv. … dessa förbannande israeler och palestinier, som bara bråkar, terroriserar, bombar och lemlästar varandra med en irriterande envishet. … Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt.”

Så länge sådana stollar blir tagna på allvar finns anledning att oroas för framtiden. När denna enfaldiga högfärd kan plockas ner från sin piedistal kan vanligt folks fredsförhandlande nå upp till någon toppolitiker. Någonkan då ta bladet från munnen och säga att kejasren är fullkomligt naken. Barack Obama har ännu chansen. Varje dag fram till den 20 januari som han inte uttalar sig finns ändå chansen att han ska säga det självklara. Förr eller senare måste det i alla fall ske. Jan Myrdal skriver i Aftonbladet:

”Det finns … en annan möjlighet. Den sydafrikanska. Där drev de härskande en politik som den nuvarande israeliska. Mot detta Sydafrika demonstrerades också världen över som nu mot Israel. Kärnvapen började också Syd­afrika skaffa sig. Allt pekade mot raskrig och katastrof. Men nationalisten F. W. de Klerk var klok och modig nog att bryta mot sitt partis och sin grupps vita herravälde. Det var inte lätt, Sydafrika blev heller inte förvandlat till paradis. Men även om några vita lämnade Sydafrika blev de flesta kvar som medborgare i en mångkulturell nation.”

Israel är en sårad tiger och därför mycket farlig. Men också sårbar. Med ett kraftfullt motstånd från alla håll och av alla slag kan tigern tjudras. Arne Anderssons brevbärare går kanske för långt, men jag förstår faktiskt vad han menar. Undfallenhet har sällan lett till de förtrycktas framgång. David slog Goliat med list och ett välriktat vapen mot jättens svagaste punkt. Det är en bättre bild att hänga upp hoppet på.

Läs vad andra bloggar skriver om: , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *