1917 – Ukraina, desorganiserad folkrepublik

Jag har sedan en längre tid känt ett ökande behov av att sätta mig in i Ukrainas historia. Liksom var fallet med Estland är det ett land som har eller kommer att få betydelse för oss i Sverige - på gott eller ont.

Rurik och hans bror landstiger vid Ladoga. Målning av Viktor Vasnetsov

Mina tidigare försök att sätta mig in i Ukrainas historia var inte framgångsrika därför att jag gjorde det historiskt korrekta, nämligen att starta från början, under vikingatiden. Det var som bekant vikingen Rurik, som av de slaviska stammarna i öster på 800-talet, bjöds in för att bringa lite ordning och reda. Men alla intriger och förvecklingar som sedan präglar de följande 1000 åren med polacker, svenskar, ryssar, litauer, mongoler, tyskar och österrikare lämnade mig så uttröttad och förvirrad att jag gav upp.

Men Serhii Plokhys The Gates of Europe, A History of Ukraine ger en förhållandevis saklig och överblickbar bild av Ukrainas historia (om man avbryter läsningen vid 2013). Som jag upptäckte, när jag en gång i tiden satte mig in i Finlands historia, får man ett annat perspektiv på sitt eget lands historia, när man studerar grannländernas. Genom Finland lärde jag mig mycket om Sverige, kanske lär man sig mycket om Ryssland genom Ukraina?*.

Från ”Lillryssland”  till ”Ukraina”
Sedan slutet av 1700-talet eller början på 1800-talet utgjorde Ukraina en del av Tsarryssland, utan någon som helst autonomi. Revolutionen 1905 upphäver inskränkningarna emot det ukrainska språket och det blev nu tillåtet att bilda självständiga politiska partier. När första världskriget bryter ut 1914, blir Ukrainas västligaste delar genast skådeplats för ett krig som gick mycket dåligt för Tsar-Ryssland.

Februarirevolutionen 1917 kommer lika överraskande för ukrainska nationalister och socialister som för alla andra. Den ledande kämpen, den 51-årige Mychajlo Serhijovytj Hrusjevskyj satt och forskade på Moskvas statsbibliotek när han stördes av oväsen och högljudda röster utanför.

Ukrainas nationalistledare Mychajlo Hrusjevskyj kämpade 1917 med de ukrainska socialrevolutionärerna för Ukrainas separatistiska strävanden gentemot Ryssland. 1924 anslöt han sig till bolsjevikregimen i Sovjetunionen.

Tillbaka i Kiev skapades en ukrainsk duma, kallad rada, där Hrusjevskyj kom att inta en ledande roll. Trots att han var till åren kommen, så var han vänstersinnad och stödde de mer ungdomliga nationalisterna, som strävade efter territoriell autonomi för Ukraina inom ett reformerat, demokratiskt Ryssland. Nationalister i hans egen ålder skulle ha nöjt sig med att få det ukrainska språket godkänt som undervisningsspråk.

I juli 1917 erkände den provisoriska regeringen i Pegtrograd den regionala regeringen i Ukraina. Radan fungerade nu som ett parlament, men underställd Petrograd. Det dominerande partiet var socialistrevolutionärerna.

Liksom i Ryssland hade de styrande dock svårt att få sitt folk att fortsätta kriget på östfronten. Englands och Frankrikes ”sak” var inte deras. Ukrainska soldater och bönder hade tagit parollen om jord och fred på allvar. Hundratusental soldater deserterade under sommaren, eftersom de ville vara hemma när jorden förväntades omfördelas.

Patriotisk demonstration i Kiev sommaren 1917

”Självständighet” i all hast
Oktoberrevolutionen i Ryssland förändrade allt. Nu lät sig Ukraina utropas som självständig stat, den Ukrainska Folkrepubliken, dock i federation med Ryssland. Men nu började det trassla till sig. Radan hade sedan revolutionen i mars inte satt upp någon effektiv statsapparat eller sökt organisera de 100-tusentals soldater och officerare som drev omkring eller var vid fronten.

Men bolsjevikerna hade insett betydelsen av organisation. De vann ökad sympati hos massorna, men inte tillräckligt för att lyckas med sitt försök till maktövertagande strax efter  revolutionen i Ryssland den 7-8 november.

De ukrainska bolsjevikerna retirerade österut till Kharkiv där de vid en kongress den 25 december utropade Ukrainska Sovjetiska Folkrepubliken, med Kharkiv som huvudstad. Sin ställning som huvudstad skulle staden komma att behålla i 17 år, innan Kiev återtog sin plats som ukrainsk huvudstad.

Fram till hösten 1917 var varken Ukraina, Finland eller de baltiska staterna speciellt intresserade av att bryta sig loss från Ryssland. I Finland ansåg man våren 1917 att ett självständigt Finland inte skulle klara sig!

Allt ukrainare, finländare och balter krävde var demokratiska rättigheter, kulturell och politisk autonomi. Man gjorde det i medvetande om de stora fördelar det innebar att ändå tillhöra ett stort rike. Och det är ju detta som EU-propagandan idag ständigt spinner kring.

Men det är först hösten 1917, när Ryssland blir bolsjevistiskt, som Ukraina, Finland och de baltiska staterna kommer på att det där med självständighet kanske inte är så dumt ändå.

Nästa  avsnitt: Ukraina 1918 – mellan tyskar och bolsjeviker


* Samma erfarenheter redovisas i en recension i senaste numret av Foreign Affairs (s. 172) av en bok om Uzbekistan. Bildandet av Sovjetunionen framträder mycket mer komplext när det betraktas utifrån, från regionerna.

  11 kommentarer for “1917 – Ukraina, desorganiserad folkrepublik

  1. 2017-03-08 kl. 8:11

    Dina värdefulla artiklar om Estland, och nu om Ukrainas historia borde kunna ges ut i broschyrform och säljas för 20-40 kr?

  2. Hans Andersson
    2017-03-08 kl. 12:45

    Intressant! Blir spännande att följa vad du vaskat fram den här gången. I bästa fall idag har folk kännedom om Chrustjovs ryck att som gåva ge Krim till Ukraina 1954.
    Då var det en angelägenhet inom Sovjetunionen som väckte föga politisk intresse den gången. Idag är utvecklingen allt annat än politiskt ointressant.
    Som historielärare kan jag de bitarna och lyfter fram dessa fakta i undervisingen, men kan i övrig föga gällande den historiska utvecklingen under den period du nu tar upp.

  3. Anders Persson
    2017-03-08 kl. 13:07

    Tack Anders för de uppmuntrande orden. Men att skriva på en blogg är ungefär som att hålla ett föredrag, något mitt emellan ett samtal och en tidningsartikel. Toleransen för fel och ”tokiga” slutsatser är större i den förra, men mindre i den senare.

    Vad sedan gäller föredrag, så är det skillnad på att föreläsa om Ukraina på Uppsala Senioruniversitet eller en stor konferens i Stockholm om ”The History of the Baltic and Ukrainian People”. Det förra liknar mer Knuts blogg, det senare ligger nära att författa en bok.

    Men, glöm inte vad jag skrev inledningsvis: jag gör det här mycket också för att under skrivandet få klarhet själv!

  4. Sven-Eric Holmström
    2017-03-08 kl. 15:27

    Instämmer men då i så fall med en riktig notapparat. Hur långt framåt i tiden har du tänkt gå den här gången?

  5. Anders Persson
    2017-03-08 kl. 22:53

    Sven-Erik: Den här gången går jag bara fram till 1920-21, dvs då Ukraina införlivades i rådsrepubliken. Dvs det blir tre delar där de olika skeendena råkar ganska väl sammanfalla med årtalen:

    1917: Desorganiserad folkrepublik
    1918: Mellan tyskar och bolsjeviker
    1919: Kaotiskt inbördeskrig, följt av polskt angrepp 1920.

    Med det senare blir Ukrainas historia också Sovjetunionens, så jag stoppar där.

  6. Mats Larsson
    2017-03-09 kl. 4:32

    Ukrainas historia är förvisso komplicerad, men jag tror inte att skeendena under 1900-talet blir helt begripliga genom att skriva ”Sedan slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet utgjorde Ukraina en del av Tsarryssland utan någon som helst autonomi”.

    När Hitler i ”Mein Kampf” (Askild&Kärnekull Förlag AB 1970) på sid. 129 skriver ”Motbjudande var för mig den rasblandning som rikshuvudstaden [Wien] uppvisade, motbjudande hela denna röra av tjecker, polacker, ungrare, rutener [med fotnoten ”Benämning på ukrainare i det gamla Österrike-Ungern”] serber, kroater och mitt ibland dem mänsklighetens eviga rötsvampar – judar och åter judar”, så är det inte ukrainare från Tsarryssland han avser.

    Österrike-Ungern var dessutom bara en mellanstation efter delningarna
    av Polen i slutet av 1700-talet.

    I själva verket är Ukrainas relation till Polen historiskt nästan lika komplicerad som dess relation till Ryssland.

    Som kuriosa kan noteras att även ukrainare blandar mellan Charkov (ryskt) och Charkiv (ukrainskt), vilket jag noterade när jag nyligen slöt ett avtal med det stora fysikinstitutet i Charkov. Den transkribering som används av AP är den engelska [Kharkov]. Charkov börjar på samma kyrilliska bokstav som Chrusjtjov.

    (1053 tecken! 🙁 )

  7. Anders Persson
    2017-03-09 kl. 8:38

    Mats L: Jag har inga som helst invändningar emot något som du skriver. Märk väl, det jag skriver är blott en mycket, mycket komprimerad sammanfattning av Plokhys bok, en sammanfattning läsarna också kan ha uppfattningar om. Och det hoppas jag att ni har efter att ha läst boken som varmt rekommenderas (åtminstone fram till 2013).

  8. Mats Larsson
    2017-03-09 kl. 8:58

    Jag läser Plokhys bok just nu. Har inte hittat den i Stockholms bokhandlar. Köpte den i en av de många utmärkta bokhandlarna kring Harvard Square. Skulle också passat på att träffa Plokhy själv efter arbetsbesöken på fysikinstitutionen, men vi hade blandat ihop datum, så det får bli nästa gång.

  9. Bo Persson
    2017-03-09 kl. 10:39

    När det gäller Ukraina under revolutionsåren skall man kanske inte heller glömma Michail Bulgakovs roman” Det vita gardet” vilken som teaterpjäs – ”Familjen Turbins dagar” – under mellankrigsåren var en jättesuccé på den berömda ”Moskvas konstteater”. Till och med Stalin gillade den skarpt trots att Turbinfamiljen väl mest lutade åt den vita sidan.
    Därmed inte sagt att Bulgakov hade det så lätt. Den bok han idag är mest känd för – ”Mästaren och Margarita” – kunde publiceras först långt efter hans död. Men han får väl trösta sig med att såväl Pusjkin som Tolstoj och Tjechov och Gorki idag skulle vara gröna av avund om de visste hur det idag vimlar av stojande ungdomar på Bulgakovs moskvamuseum och de samtidigt visste hur stillsamt för att inte säga tomt det är på deras egna respektive museer i grannskapet.

  10. Hans Andersson
    2017-03-10 kl. 14:43

    Jag tänker så här. Det vore önskvärt om Anders först kunde publicera sina artiklar, varav bara en ännu redovisats, innan diskussionen svävar iväg åt olika håll och sällan kommenterar själva artikeln.
    Det är inte så konstigt då Ukraina berör, upprör och engagerar många och ibland med helt diametrala åsikter.
    Alltså låt nu Anders publicera sina artiklar som han önskar och med kommentarer helst gällande artikeln i fråga.

    Så småningom en slutdiskussion där även dagsläget lyfts fram och säkert en bra diskussion blir resultatet. Det finns ju gott om kunnigt folk som från olika utgångspunkter gemensamt bidrar till större insikter i den problematiska och svårbedömda utvecklingen när det gäller Ukraina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *