Ukraina 1918 – Mellan tyskar och bolsjeviker

Detta har hänt: Efter februarirevolutionen kunde Ukraina utveckla ett egenstyre, dock fortfarande som en del av Tsar-Ryssland. Men krigströttheten var lika stor bland ukrainarna som bland ryssarna. Och bolsjevikerna i Ukraina var inte starka nog att haka på vad deras partikamrater gjorde norr om gränsen.

Ukrainare under den kejsartyska knutpiskan. Propagandateckning i brittiska Punch i juni 1918. Imperialister skyr inte anti-imperialistisk propaganda, om den riktar sig emot konkurrenterna.

Den 22 januari 1918 förklarade sig Ukrainas Folkrepublik som helt självständig, dvs. den bröt med konfederationen med Ryssland. Detta var Ukrainas första öppna brytning med Ryssland sedan Ivan Mazepa, Karl XII:s bundsförvant i början på 1700-talet.

Slaget vid järnvägsstaionen i Kruty. Målning utförd av den exilukrainske konstnären Leonid Perfetsky (1901-77)

Oorganiserat  motstånd
I början av 1918 ryckte bolsjevistiska trupper in i Ukraina från Ryssland. Men dålig organisering bland ukrainarna straffade sig igen. För att möta de tusentals bolsjevistiska trupperna kunde man bara mobilisera 400 studenter och officerskadetter. De led ett nederlag vid drabbingen vid järnvägsstationen i Kruty nordost om Kiev, en händelse som införlivats i den moderna ukrainska mytologin.

Den 8 februari flydde det ukrainska parlamentet, Radan, västerut, till Brest-Litovsk . Där undertecknade man freden med centralmakterna Tyskland och Österrike. Samtidigt anhöll man om hjälp emot bolsjevikerna.

Flagga från Ukrainska Sovjetiska Folkrepubliken.

Centralmakterna, i första hand och till största delen, Tyskland ville gärna ”hjälpa” Ukraina. Landet gällde för att vara Europas brödkorg och med den livsmedelsbrist som rådde i Tyskland, hoppades man på stor utdelning. Den 2 mars drevs bolsjevikerna ut från Kiev. Radan kunde komma tillbaka och på nytt etablera sig i Kiev. Bolsjevikerna bildade dock fullt med små socialistiska republiker i södra och östra Ukraina (Odessa, Donets och Taurid, strax norr om Krim).  De ukrainska bolsjevikerna hade retierat österut till Kharkiv, där de den 25 december utropade Ukrainska Sovjetiska Folkrepubliken med Kharkiv som huvudstad.

Tyskarna hade fyrahundratusen man i landet och intog bl.a. Krim. Ockupationen stred emot det fredsavtal man ingått med Ryssland. Krim hörde nämligen (som bekant?) till Ryssland sedan 1780-talet och inte till Ukraina.

Tyska krigsmaktens överbefälhavaren von Hindenburg hälsar 1918 på Pavlo Skoropadsky. Image by © CORBIS

Tysk ockupation
Sedan nu Ukraina kommit helt i händerna på tyskarna lät de i april 1918 i en kupp upplösa Radan som varande alltför ”socialistisk”. Denna tyska kupp förde en general Pavlo Skoropadsky till makten. Han tillhörde en kossackfamilj och den provisoriska regeringen i Petrograd hade 1917 gjort honom till befälhavare för de ukrainska trupperna i ett desperat försök att fortsätta kriget, genom att vädja till nationella minoriteter. Nu kom Skoropadsky att tjäna de ukrainska markägarnas intressen. Men hans diktatoriska makt var dock underställd tyskarna.

Ukraina kom nu också att bli en tillflyktsort för alla ryska reaktionärer som flytt bolsjevikerna. Arbetarnas villkor försämrades och de blev tvungna att arbeta 12 timmar om dygnet. Bönderna fick se sina skördar konfiskerade.

Från Mariinskijteaterns i St Petersburg uppsättning av ”Seymon Kotko”.

Det är från denna period som Sergej Prokofjev 1938 skapade sin ”partitrogna” opera  Seymon Kotko efter ett libretto av den sovjet-ukrainske författaren Valentin Katajev. *)

Mot slutet av 1918 var tusentals arbetare i strejk och 40 000 bönder hade anslutit sig till olika väpnade förband.

Den unge radikale studenten Volodymyr Vynnychenko strax före kriget

Slut på världskriget, men . . .
I november 1918 kapitulerade Tyskland emot västmakterna. Världskriget var slut, men det var också Skorpadskys regim. Han fick ge sig iväg, liksom tyskarna och österrikarna. Redan den 14 november 1918 var Ukrainska folkrepubliken tillbaka, ledd av den vänstersinnade Volodymyr Vynnychenko. (1880-1951.)

Nu bildades, efter Österrikes sammanbrott och sönderfall, av de västukrainska bitarna en ny republik, Västra Ukrainas folkrepublik, under ledning av juristen Yevhen Petrushevych (1863-1940).

Yevhen Petrushevych, som var jurist, kom under 1920-talet att starkt liera sig med Sovjetunionen i protest mot den polska annekteringen av väsligaste Ukraina.

Men detta ledde till konflikt med det nyuppståndna Polen. Ukrainarna erövrade Lviv i november. Staden var visserligen polsk, men med en utbredd ukrainsk landsbygd runt om. Polackerna tog tillbaka staden tre veckor senare.

I december beslöt sig västra och östra Ukraina att förenas. Men makten hamnade varken hos den den väst-ukrainske Petrushevych eller den öst-ukrainske Vynnychenko, utan lades beslag på av överbefälhavaren Symon Petljura (1889-1926).

Vid ingången av 1919.
Mot varandra stod nu polacker i väster, västmaktsstödda vit-arméer i söder och splittrade ukrainska trupper i mitten. Ukrainarna från västra delen ville stödja de ”vita” som kom från söder, medan ukrainarna i öster föredrog polackerna, som avancerade från väster. Men polackerna var västukrainarnas dödsfiender, liksom de ”vita” var östukrainarnas. Och allihop hotades av bolsjevistiska arméer från norr . . .

*) Prokofievs opera Seymon Kotko har gått på Mariinskijteatern i St. Petersburg sedan 1999. När jag såg operan våren 2016, var det fullsatt och det ungdomliga inslaget i publiken påfallande.

Nästa avsnitt: Ukraina 1919 – kaotiskt inbördeskrig.

  3 kommentarer for “Ukraina 1918 – Mellan tyskar och bolsjeviker

  1. Mats Larsson
    2017-03-12 kl. 11:12

    Lviv – staden är polsk men landsbygden ukrainsk. Jag ser detta lite
    ungefär som situationen i Finland under svensktiden. Man märker det direkt (i Vitryssland) när man besöker Njasvizj slott, numera
    ett världsarv. Vilka bodde i slottet? Polsk adel, naturligtvis.

    Översatt till svenska förhållanden var väl vitryssarna närmast
    statare. Just den historiska relationen polacker (herrar), ukrainare (underordnade) tror jag spelade in i vad som hände åren 1943/44.

    Avtalstexten från 9 februari 1918 finns återgiven i sin helhet i
    Paul Robert Magoscis ”A History of Ukraine: The Land and its
    Peoples”.

  2. Bo Persson
    2017-03-13 kl. 15:48

    Michail Bulgakov skriver att det var 19 maktbyten – eller är det kanske 18 han skriver – i Kiev under de här åren. Får du också ihop det antalet?

  3. Anders Persson
    2017-03-13 kl. 18:54

    Bo P! Jo, det stämmer nog om man ser till Ukraina som helhet och inte bara Kiev och Charkov, men jag har inte underlag för att göra en noggrann räkning.

    (Svara direkt till person genom att klicka på svara-knappen)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *