Ukraina 1919 – Kaotiskt inbördeskrig

Detta har hänt: Efter oktoverrevolutionen 1917 ville ukrainarna nog vara självständiga för att undgå den bolsjevistiska smittan. För säkerhets skulle sökte de också hjälp hos Kejsar-Tyskland, vilket äntligen gav tyskarna en chans att förverkliga sina gamla "alltyska" koloniala planer med avseende på "kornboden" Ukraina. Men efter det tyska nederlaget i november 1918 är Ukraina återigen självständigt – men ensamt.

Det militära läget i slutet av 1919 i Ukraina. Det mörkgröna området hålls av ”Ukrainska Folkrepubliken”, det gröngråa är de kontrarevolutionära ”vita” trupperna och det röda de bolsjevistiska trupperna. De ljusare gröna områdena är polska erövringar och bruna rumänska. Ukrainas nuvarande gränser skymtar som en tunn gul linje.

Den stora självständighetsmanifestationen på Sankta Sophiatorget i Kiev den 22 januari 1919. Men entusiasm och starka känslor kompenserar inte nödvändigtvis bristen på organisation.

Onsdagen den 22 januari 1919 var det stor fest i Kiev. Den Ukrainska Folkrepubliken återuppstod, i praktiken nu under ledning av den militäre överbefälhvaren Symon Petljura.

Två veckor senare var Petljura och hans folk på flykt västerut undan bolsjevikerna, som bemäktigat sig Kiev. De i förra avsnittet omnämnda vänsterinriktade nationalisterna Vynnychenko och Hrushersky valde att gå i exil.

I sin bok The  Gates of Europa – A History of Ukraine, som är underlaget för dessa artiklar, skräder författaren Serhii Plokhy inte orden över de oorganiserade, odisciplinerade och allmänt amatörmässiga ukrainska ledarna och militärerna:
The Ukrainian army was again in disarray…[Petliura] presided over a group of unruly warlords, not a disciplined army…the Ukranian politicians turned out to be amateurs at building a state and organizing armed forces” (sid 217).

Men borta i väster fick de ukrainska trupperna ett tillskott av femtiotusen välutbildade ukrainska soldater. Dessa hade tjänat i den kejserliga österrikiska armén och nu beslutat sig för att bege sig hemåt. Disciplinen i den österrikiska armén var kanske inte lika ”preussisk” som i den tyska, men jämfört med de desorganiserade ukrainska soldaterna var dessa ”österrikiska ukrainare” rena elitsoldater.

Inbördeskrig
Men alla dessa blev i sin tur bortjagade av polska trupper och då inte vilka polska trupper som helst, utan ”österrikiska och tyska polacker”, dvs. polacker som suttit som fångar i franska läger. De leddes av anti-bolsjevistiska franska officerare och hade som uppgift att bekämpa bolsjeviker. Men till de franska officerarnas förtvivlan, angrep dessa polacker urskillningslöst alla ukrainare. När man försökte hejda dem, försvarade de sig med ”De är ju ändå alla bolsjeviker!

Nu uppstår ett kaotiskt inbördeskrig, där ukrainarna återigen misslyckas med att enas. De konservativa väst-ukrainarna hade svårt enas med de mer vänsterorienterade öst-ukrainarna, framförallt i frågan om vem eller vilka man skulle gå i allians med.

Soldater och officerare ur Denikins ”vita” armé utanför Kiev 1919. Lägg märke till den engelska hjälmen på soldaten med fälttelefonen.

När den västunderstödde ryske ”vite” generalen Denikin med en stor här dök upp i södra Ukraina för att ”befria” Ryssland från bolsjevismen, ville väst-ukrainarna stödja honom. Men öst-ukrainarna oroades av att han var emot sociala reformer och, värst av allt, ville återskapa Ryssland som det varit före 1917, dvs. med Ukraina tillbaka som en underordnad provins.

Istället ville östukrainarna stödja sig på de anti-bolsjevistiska polackerna, vilka som sagt var väst-ukrainarnas dödsfiender. Denikin och väst-ukrainarna intog visserligen i augusti Kiev från bolsjevikerna, men drabbades sedan hårt av en tyfusepidemi, varefter staden återigen föll i bolsjevikernas händer, sedan de besegrat Denikin.

Röda armén tågar in i Kiev, förmodligen i december 1919.

Nestor Machno (1888-1934). Han och hans stora gerillaarmé samarbetade med Röda Armén 1919, men bröt sedan på ideologiska grunder. Kanske ansåg Lenin att Machno var alltför anarkistisk. Men det skulle ju sovjetryska kommunister senare också anse om en annan bondeledare, Mao Tse Tung . . .

Den enda intressanta figur i allt detta förvirrade elände var en ukrainsk anarkist Nestor Machno.

Machnos anarkistarmé hade till en början stöd av bolsjevikerna i kampen mot den gemensamma fienden, ”de vita”. Men när dessa hösten 1919 slagits tillbaka, kom bolsjevikerna och Machno inte överens och han flydde 1921 till Rumänien och dog senare i exil i Paris.

Hur gick det sedan?
Under 1920 blev kommunisterna mer öppna för de nationella frågorna, vilket avspeglade sig i Lenins Brev till arbetare och bönder i Ukraina. Ukrainska medlemmar ur  socialistrevolutionärerna anslöt sig till kommunisterna, vilket gav ett välbehövligt tillskott i ukrainsk kader.

I april 1920 anföll polackerna under deras starke man Józef Pilsudski och intog Kiev den 7 maj. Vid sin sida hade han Symon Petljura.

Symon Petljura (t.h.) tillsammans med sin bundsförvant, Polens starke man Józef Pilsudski (t.v). De hade en gång i tiden båda varit medlemmar i socialdemokratiska partiet i Ryssland.

Bolsjevikerna drev ut dem efter en vecka. Krim, som under tyska ockupationen 1918 införlivats med Ukraina, erövrades av bolsjevikerna i november. I mars 1921 slöts fred mellan Polen och Sovjetunionen.

Ukraina blir del av Sovjetunionen
En mängd genuina ukrainare anslöt sig till bolsjevikerna, bland dem en ung ingenjör född i centrala Ukraina, nämligen Leonid Brezjnev.

Leonid Brezjnev med sin hustru Viktoria 1927. Hon lär ha uppmuntrat hans politiska åskådning i marxistisk riktning.

Därmed kom han att bli en av den långa raden av sovjetiska politiker med rötter i Ukraina: Konstantin Tjernenko, Lazar Kaganovitj, Nikita Khrushchev, Nikolaj Podgornyj, Lev Trotskij, Grigorij Zinovjev och många fler. Alltså, av de sju politiker som ledde Sovjetunionen var tre från Ukraina.

Man kan diskutera Nikita Krustjevs grad av ukrainsk identitet, men hans hustru Nina Khrushcheva kom från västra Ukraina. Hon var en kompetent partimedlem, som kunde kommunicera på fem språk: ukrainska, ryska, polska, engelska och franska.

Slutreflektioner
Denna serie slutar 1920. Det är ju inte en bok om Ukrainas historia jag har satt mig före att skriva, bara göra nerslag där jag känner ett behov av att klarna bilden för mig själv och kanske andra.

Serhii Plokhy, vars  bok The Gates of Europe legat till grund för den här serien, är som sagt numera en väletablerad ukrainsk-amerikansk professor i USA. Dock, den bild jag får av hans bok, är att Ukraina och dess folk, löst pratat, på egen hand har haft svårt ”att ta vara på sig själva”.

Jag vill inte gå så långt som en del ryssar, som ifrågasätter om Ukraina överhuvudtaget är en livskraftig statsbildning, men jag vill inte helt utesluta att de kan ha rätt. Men som jag fick kraftfullt argumentera för under en ölafton i Pskov i fjol: det tillkommer ukrainarna att avgöra, om de vill ingå i en federation eller union med Ryssland – inte ryssarna!

  8 kommentarer for “Ukraina 1919 – Kaotiskt inbördeskrig

  1. Björn Nilsson
    2017-03-16 kl. 13:19

    Dagens ryska politik verkar väl antyda att man inte har lust att ta över det ukrainska konkursboet, utan att ukrainarna bör fixa sina affärer själva?

    Angående Nestor Machno så betraktas han ju även av anarkisterna som anarkist, så bolsjevistisk misstänksamhet mot mannen bör ha varit befogad. Hans dåd och odåd beskrivs i George Woodcocks ‘Anarkismen’.

  2. Mats Larsson
    2017-03-17 kl. 4:17

    Två frågor och en kommentar:
    Var kommer kartan ifrån? Inte från boken, såvitt jag kan se. Den är, minst sagt, förvirrande. Blandning av rysk och ukrainsk stavning (t ex Kiev vs Kharkiv). ”White Russia”(?) och Belarus, ett namn som uppstod efter 1991. Samt gamla namn på ukrainska städer. Var ligger t ex Donetsk? (jo, jag vet)

    Kommentar:
    I del två anges att 400.000 tyska soldater fanns i Ukraina efter 2 mars 1918. Siffran verkar orealistisk. Efter freden mellan Sovjet-Ryssland och centralmakterna den 3 mars 1918 förflyttade tyskarna 42 veterandivisioner från östfronten till västfronten att ingå i ”Kaiserschlacht”, storoffensiven som inleddes den 21 mars 1918. Plokhy anger 45.000 tyska soldater, vilket verkar mycket mer realistiskt.

    Slutligen den sista frågan:
    Varför får läsaren inte en saklig överblick av Plokhys bok efter 2013? Här sitter Anders Persson uppenbarligen inne med specialkunskaper, som jag hoppas kommer att redovisas i en kommande gästblogg.

  3. Anders Persson
    2017-03-17 kl. 17:38

    Mats L!
    Det där med 400 000 tyskar var kanske en felläsning. Jag vet inte, har inte Plokhys bok tillgänglig just nu. Tyvärr har jag inga ”specialkunskaper” om Ukraina, utan det mesta är hämtat ur boken som jag varmt rekommenderar. Att uppmuntra till läsning av boken var en av mina bitankar. Kartan som du retar dig på är (givetvis) plockad från nätet. Om också stavningen är kaotisk så stämmer det med tidsandan.

  4. Bo Persson
    2017-03-17 kl. 18:49

    Vem spelade högst?
    Från Adlibris fick jag idag Plokhys bok, och med tanke på vad Mats L. skriver började jag läsa den från slutet och fastnade med en gång för bokens näst sista mening.
    Så här är den: The unprovoked Russian aggression against Ukraine threatened the foundations of international order – a threat to which the European Union and most of the world were not prepared to respond but one that demands appropriate counteraction.

    Om man bara ser den lokala dimensionen i sammanhanget så var förstås det ryska våldet oprovocerat men om man också ser den geopolitiska dimensionen så var det ju inte alls oprovocerat. Och frågan blir då vem som spelade högst. Och som det ser ut idag måste man ju säga att det inte var Ryssland. Något som Plokhy också erkänner. Fast högst motvilligt måste man väl då också säga.

  5. Mats Larsson
    2017-03-17 kl. 22:21

    Då förstår jag faktiskt inte varför du i del 1 uppmanar läsaren
    att sluta läsa när man kommer till år 2013 i boken. Någon
    anledning till denna explicita uppmaning måste ju funnits.
    Men den redovisades sedan aldrig.

    Och hur ser det ut idag? Det har hänt mycket i Donbass de
    senaste veckorna samtidigt som Vitrysslands president
    Lukasjenko spelar ett högt spel gentemot Ryssland.
    Jag är alltså inte alls säker på att det inte var Ryssland
    som spelade det högsta spelet. Det tycks mig som att
    Ryssland med Donbass sitter med Svarte Petter.

  6. Anders Persson
    2017-03-18 kl. 10:13

    Nu är du ute på hal is. Jag uppmanade inte folk att sluta läsa Plokhys bok efter 2013, jag skrev att den enligt min bedömning utgör en ”förhållandevis saklig och överblickbar skildringar av Ukrainas historia” fram till 2013.

  7. Björn Nilsson
    2017-03-18 kl. 13:35

    På tal om tyskarna i Ukraina har jag namnet på en: Fritz Croner. Han var i de allra östligaste trupperna och hade befälet för en grupp i det besvärliga återtåget i kaoset 1918. Men han klarade av det, och det innebar på sikt att Sverige fick en sociolog som gjorde mycket för forskningen om tjänstemän här. Han lämnade Tyskland i hast 1933 och fann en fristad här i stället. Finns återberättat i självbiografin Ett liv i vår tid. Läsvärt.

  8. Mats Larsson
    2017-03-18 kl. 21:52

    Då är vi båda på hal is eftersom du inte ens korrekt kan citera dig själv:

    Du skrev ”ger en förhållandevis saklig och överblickbar bild av Ukrainas historia (om man avbryter läsningen vid 2013)”. Varför ska man avbryta läsningen 2013?

    Men diskussionen är meningslös. Kan vi inte förflytta oss till nutid? Såg ni Putin i veckan, när han förklarade varför inte Medvedev var med? Han var ”förkyld”. Kan det ha något med filmen att göra? (Nu nära 10 miljoner på Youtube).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *