Det militära läget i slutet av 1919 i Ukraina. Det mörkgröna området hålls av ”Ukrainska Folkrepubliken”, det gröngråa är de kontrarevolutionära ”vita” trupperna och det röda de bolsjevistiska trupperna. De ljusare gröna områdena är polska erövringar och bruna rumänska. Ukrainas nuvarande gränser skymtar som en tunn gul linje.Den stora självständighetsmanifestationen på Sankta Sophiatorget i Kiev den 22 januari 1919. Men entusiasm och starka känslor kompenserar inte nödvändigtvis bristen på organisation.
Onsdagen den 22 januari 1919 var det stor fest i Kiev. Den Ukrainska Folkrepubliken återuppstod, i praktiken nu under ledning av den militäre överbefälhvaren Symon Petljura.
Två veckor senare var Petljura och hans folk på flykt västerut undan bolsjevikerna, som bemäktigat sig Kiev. De i förra avsnittet omnämnda vänsterinriktade nationalisterna Vynnychenko och Hrushersky valde att gå i exil.
I sin bok The Gates of Europa – A History of Ukraine, som är underlaget för dessa artiklar, skräder författaren Serhii Plokhy inte orden över de oorganiserade, odisciplinerade och allmänt amatörmässiga ukrainska ledarna och militärerna:
”The Ukrainian army was again in disarray…[Petliura] presided over a group of unruly warlords, not a disciplined army…the Ukranian politicians turned out to be amateurs at building a state and organizing armed forces” (sid 217).
Men borta i väster fick de ukrainska trupperna ett tillskott av femtiotusen välutbildade ukrainska soldater. Dessa hade tjänat i den kejserliga österrikiska armén och nu beslutat sig för att bege sig hemåt. Disciplinen i den österrikiska armén var kanske inte lika ”preussisk” som i den tyska, men jämfört med de desorganiserade ukrainska soldaterna var dessa ”österrikiska ukrainare” rena elitsoldater.
Inbördeskrig
Men alla dessa blev i sin tur bortjagade av polska trupper och då inte vilka polska trupper som helst, utan ”österrikiska och tyska polacker”, dvs. polacker som suttit som fångar i franska läger. De leddes av anti-bolsjevistiska franska officerare och hade som uppgift att bekämpa bolsjeviker. Men till de franska officerarnas förtvivlan, angrep dessa polacker urskillningslöst alla ukrainare. När man försökte hejda dem, försvarade de sig med ”De är ju ändå alla bolsjeviker!”
Nu uppstår ett kaotiskt inbördeskrig, där ukrainarna återigen misslyckas med att enas. De konservativa väst-ukrainarna hade svårt enas med de mer vänsterorienterade öst-ukrainarna, framförallt i frågan om vem eller vilka man skulle gå i allians med.
Soldater och officerare ur Denikins ”vita” armé utanför Kiev 1919. Lägg märke till den engelska hjälmen på soldaten med fälttelefonen.
När den västunderstödde ryske ”vite” generalen Denikin med en stor här dök upp i södra Ukraina för att ”befria” Ryssland från bolsjevismen, ville väst-ukrainarna stödja honom. Men öst-ukrainarna oroades av att han var emot sociala reformer och, värst av allt, ville återskapa Ryssland som det varit före 1917, dvs. med Ukraina tillbaka som en underordnad provins.
Istället ville östukrainarna stödja sig på de anti-bolsjevistiska polackerna, vilka som sagt var väst-ukrainarnas dödsfiender. Denikin och väst-ukrainarna intog visserligen i augusti Kiev från bolsjevikerna, men drabbades sedan hårt av en tyfusepidemi, varefter staden återigen föll i bolsjevikernas händer, sedan de besegrat Denikin.
Röda armén tågar in i Kiev, förmodligen i december 1919.Nestor Machno (1888-1934). Han och hans stora gerillaarmé samarbetade med Röda Armén 1919, men bröt sedan på ideologiska grunder. Kanske ansåg Lenin att Machno var alltför anarkistisk. Men det skulle ju sovjetryska kommunister senare också anse om en annan bondeledare, Mao Tse Tung . . .
Den enda intressanta figur i allt detta förvirrade elände var en ukrainsk anarkist Nestor Machno.
Machnos anarkistarmé hade till en början stöd av bolsjevikerna i kampen mot den gemensamma fienden, ”de vita”. Men när dessa hösten 1919 slagits tillbaka, kom bolsjevikerna och Machno inte överens och han flydde 1921 till Rumänien och dog senare i exil i Paris.
Hur gick det sedan? Under 1920 blev kommunisterna mer öppna för de nationella frågorna, vilket avspeglade sig i Lenins Brev till arbetare och bönder i Ukraina. Ukrainska medlemmar ur socialistrevolutionärerna anslöt sig till kommunisterna, vilket gav ett välbehövligt tillskott i ukrainsk kader.
I april 1920 anföll polackerna under deras starke man Józef Pilsudski och intog Kiev den 7 maj. Vid sin sida hade han Symon Petljura.
Symon Petljura (t.h.) tillsammans med sin bundsförvant, Polens starke man Józef Pilsudski (t.v). De hade en gång i tiden båda varit medlemmar i socialdemokratiska partiet i Ryssland.
Bolsjevikerna drev ut dem efter en vecka. Krim, som under tyska ockupationen 1918 införlivats med Ukraina, erövrades av bolsjevikerna i november. I mars 1921 slöts fred mellan Polen och Sovjetunionen.
Ukraina blir del av Sovjetunionen
En mängd genuina ukrainare anslöt sig till bolsjevikerna, bland dem en ung ingenjör född i centrala Ukraina, nämligen Leonid Brezjnev.
Leonid Brezjnev med sin hustru Viktoria 1927. Hon lär ha uppmuntrat hans politiska åskådning i marxistisk riktning.
Därmed kom han att bli en av den långa raden av sovjetiska politiker med rötter i Ukraina: Konstantin Tjernenko, Lazar Kaganovitj, Nikita Khrushchev, Nikolaj Podgornyj, Lev Trotskij, Grigorij Zinovjev och många fler. Alltså, av de sju politiker som ledde Sovjetunionen var tre från Ukraina.
Man kan diskutera Nikita Krustjevs grad av ukrainsk identitet, men hans hustru Nina Khrushcheva kom från västra Ukraina. Hon var en kompetent partimedlem, som kunde kommunicera på fem språk: ukrainska, ryska, polska, engelska och franska.
Slutreflektioner
Denna serie slutar 1920. Det är ju inte en bok om Ukrainas historia jag har satt mig före att skriva, bara göra nerslag där jag känner ett behov av att klarna bilden för mig själv och kanske andra.
Serhii Plokhy, vars bok The Gates of Europe legat till grund för den här serien, är som sagt numera en väletablerad ukrainsk-amerikansk professor i USA. Dock, den bild jag får av hans bok, är att Ukraina och dess folk, löst pratat, på egen hand har haft svårt ”att ta vara på sig själva”.
Jag vill inte gå så långt som en del ryssar, som ifrågasätter om Ukraina överhuvudtaget är en livskraftig statsbildning, men jag vill inte helt utesluta att de kan ha rätt. Men som jag fick kraftfullt argumentera för under en ölafton i Pskov i fjol: det tillkommer ukrainarna att avgöra, om de vill ingå i en federation eller union med Ryssland – inte ryssarna!
