Vad ska man göra?

Sidan 210 i Kjell Erikssons memoarbok ”Simma i Mörker”

Frågan är klassisk och har ställs i alla tider av framåtsträvande människor i underläge. Klassiska skrifter med denna fråga som titel är Nikolaj Tjernysjevskijs från 1863 i Ryssland, Lenins 1902 också i Ryssland och Göran Palms i Sverige på 70-talet. Lenin med erfarenheter av ryska tzarers förföljeler av oppositionella föreslog att man skulle forma en hård hemlig kärna av intellektuella i partiets ledning och införa så kallad demokratisk centralism för att hålla ordning och åstadkomma slagkraft. Han såg det som en metod att kombinera demokratisk diskussion och effektivt arbete. Det var hans slutsats då.

Jag kan tänka mig att Löfven & Co nu tänker lite i samma banor. Öppna diskussioner och strider måste stoppas så att ”den utvalda kärnan” kan få utforma politiken efter sina egna experters linjer. Delningen av demokratin, d v s att några är lite mer demokratiska än flertalet, uppstår i alla samhällen förr eller senare. Denna elitistiska tendens är inte ovanlig bland Socialdemokrater. Att finna en respektabel och samhälleligt konstituerad balans mellan makthavares självrådighet och folkinflytande är och förblir demokratins största utmaning. Problemet måste hanteras klokt i alla organisationer och kollektiva sammanhang.

Vietnamnrörelsen idealiseras ibland, men var inget undantag i det här fallet. Där fördes hela tiden fraktionsstrider. Man balanserade och manipulerade, men öppenheten var ändå betydande. Ledningen såg naturligtvis alltid till att få sista ordet och kunde därmed avsluta debatterna som de ville. Man tillämpade svenska folkrörelsedemokratiska principer. Det här fungerade så länge ledningen hade legitimitet hos medlemmarna. Och de som eventuellt motarbetades internt kunde ändå sprida sina åsikter på gator och torg. Vi hade ju yttrandefrihet.

Så var det även i Folket i Bild/Kulturfront. Stora strider fördes, ledningen argumenterade och manipulerade, och opponenter opponerade. Vi hade en respekterad konstitution som vi kallade föreningsdemokrati. Årsstämman var platsen där ledningen valdes och där ordningen återställdes efter majoritetens vilja. Vi behövde däremot aldrig ifrågasätta hur besluten fattades.

Det var ett framgångsrecept då, men vi ska ändå veta att det rörde två – trots allt – mycket små organisationer i politiken.

Vad skulle vi på vänsterkanten göra på 90-talet när våra organisationer fått en massa bokstavsdiagnoser och rasat samman, och vi blivit klara på att varken Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna följde demokratins spelregler, när makten korrumperats till den grad att vi inte längre kunde delta med hedern i behåll? Ett alternativ var att engagera sig i något politiskt parti inom det parlamentariska systemets ram. Nils Beijerot rekommenderade det minns jag.

En god vän, med liknande vänsterbakgrund som jag, valde av olika skäl Centerpartiet. Karriären blev spikrak och det partiet fick en ny mycket kompetent och klok företrädare i sina led. Jag valde efter lång tvekan – trots allt – Socialdemokraterna. Ideologin var viktig, jag var ju vänster. Men, revolutioner hade jag egentligen aldrig trott på och folkrörelsedemokrati hade jag lärt mig i FiB. Eftersom de gamla Sovjetkamraterna i Vänsterpartiet var helt omöjliga i mina ögon fanns alltså bara ett alternativ – trots att de missbrukat sin makt och skadat demokratin (odemokratiskt organisationsmygel och ljugandet i IB-affären).

Författarna som fanns med i våra led valde klokt nog partioberoende. En författare som trots allt länge kämpade politiskt var Kjell Eriksson. Hans bittra erfarenheter av hur Socialdemokraterna manipulerade och mobbade inom fackföreningsrörelsen gjorde att han omöjligen kunde tänka sig att bli sosse. Han beskriver det här på ett ingående sätt i sin senaste bok Simma i mörker. Apropå den stundande S-kongressen bör man läsa sidorna 70-76 om hur han blev utmanövrerad på LO-kongressen 1976. Efter SKP:s sammanbrott var han partilös i tio år och jobbade fackligt.

Han berättar också den fantastiska historien om Arbetarlistan (sidorna 210-216). Efter alla sina dåliga erfarenheter i den fackliga rörelsen och i SKP frågade han sig; Vad ska man nu göra? Han tog då initiativ till något helt nytt. Ett riktigt arbetarparti där arbetare skulle dominera. Det blev först en stor succé, men slogs snart sönder av vänstersekteristers och knäppgökar.

Jag betalade medlemskap minns jag. Kjell Eriksson hade förresten bett mig skriva ett förslag till skolprogram, vilket jag också gjorde. Det skulle diskuteras på en kongress i Helsingborg 1990, men jag hörde aldrig någonting. Jag har tidigare inte förstått varför sufflén bara sjönk ihop efter den där kongressen i Helsingborg. Nu fick jag förklaringen.

Det intressanta med denna historia är att Arbetarlistan (med riktigt inflytande på arbetsplatserna) hade kunnat fånga upp nedrustningsmissnöjet, politikerföraktet och invandrarfientligheten som växte fram på 90-talet. Ny Demokrati och senare Sverigedemokraterna hade fått ett helt annat motstånd än vad alla uppifrånkampanjerna från statliga myndigheter (skolkampanjer och Levande histora t ex.) någonsin kommer att kunnat utgöra.

Ja, läget är dystert. Men som en klok person kommenterade efter ett tidigare blogginlägg; Historien har inte tagit slut. Min vänstergeneration är mycket snart pensionärer hela bunten, vad som nu bör göras i praktiken har vi inget bra svar på. Men en ny rörelse kommer förstås att växa fram. Vissa grundvärden kommer säkert att bestå. Yttrandefrihet, antiimperialism och kulturens betydelse (i vid mening) är några som även denna nya rörelse kommer att organisera sig kring. Den som lever får se.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

  3 kommentarer for “Vad ska man göra?

  1. Jan Wiklund
    2012-10-28 kl. 14:40

    Du har väl läst Frances Tuuloskorpis erfarenhet av Arbetarlistan och liknande initiativ på hennes blogg.

  2. Knut Lindelöf
    2012-10-28 kl. 15:27

    Nej, det har jag inte. Ska genast göra det.

  3. Kjell Martinsson
    2012-11-02 kl. 14:21

    Göran Palm var ju radikal. I sin bok Vad kan man göra? (Pan/Norstedts, 1969) på sidan 144 eller var det 145 har han hittat den enkla lösningen. Ser du den…?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *