Vad vilja socialdemokraterna?

denniszackrisson

Dennis Zackrisson

Den frågan ställde August Palm för lite mer än 130 år sedan vid det möte på hotell Stockholm i Malmö när socialismen, enligt allmän historieskrivning, kom till Sverige. Av dagens debatt att döma är frågan fortfarande lika (om inte t o m ännu mera) aktuell.

I måndags läste jag ledaren i socialdemokraternas huvudorgan Aftonbladet Visa att du är sosse, Löfvén, skriven av Karin Pettersson, politisk chefredaktör med möjlighet att nå ”2,6 miljoner läsare varje dag” enligt redaktionsrutan längst ner på ledarsidan.

Anslaget är stort:

”Jag har tänkt på skatteavdraget för läxhjälp hela jullovet.”

Mina tankar går – som det brukar heta – i stället till Petterssons familj; Var hon mentalt frånvarande hela tiden? Missade hon julklappsutdelningen? Tänkte hon inte alls på tolvslaget och det nya året? Ett  förtydligande följer:

”Om inte Socialdemokraterna tar strid mot förslaget, av ideologiska skäl, vet jag inte längre vad socialdemokrati är.”

Detta är alltså resultatet av hennes tankemödor.

Lite längre fram hänvisar hon till en ”läxa att lära av Palme, och företrädaren Erlander” då de kunde ”konsten att välja sin strid.”

Jodå, vi minns ju ATP-striden med folkomröstningen 1957 och hur reformen räddades genom riksdagen tack vare att folkpartisten Königsson i allra sista skälvande minuten lade ner sin röst. För att sedan, efter att ha varit i full kraft under bara tjugo år, avskaffas i full enighet mellan de fem partier som satt i riksdagen redan vid införandet. Det var Erlanders stora strid.

För Palme var det kanske löntagarfonderna, som också genomfördes efter riksdagsbeslut men avskaffades under Bildtregeringen några år senare.

Naturligtvis kan man se läxhjälpsavdraget som en ideologisk fråga. Strängt taget kan man väl se det mesta som ideologi. Även förslaget om envars butler i tunnelbanan, som tänktes bli en stor krydda i valrörelsen 2010. Att försämra förutsättningarna för föräldrar att hjälpa sina barn till bättre skolkunskaper har jag svårt att se som en självklar hit i nästa års val.

Men givetvis är ideologi inte oviktigt. En av SAP:s tidigare ideologer, Ernst Wigforss, kände detta inpå bara skinnet. I partimotionen till riksdagen våren 1928 resonerar han så här:

”Ett folks välstånd är oupplösligt knutet samman med dess förmåga att på ett effektivt sätt göra bruk av sina naturliga rikedomskällor, av mänskornas duglighet och landets naturtillgångar. Att ökad produktion bildar grundvalen för ökat välstånd är en sanning, som vi numera inte löper någon fara att förbise. Den får emellertid inte göra oss blinda för en annan sanning, som har anspråk på lika stor uppmärksamhet, att nämligen ökad produktion betyder högre välstånd för hela folket, endast om det gemensamma arbetets avkastning blir på ett rimligt sätt fördelad. En ökning av den samlade ”nationalinkomsten” eller den samlade ”nationalförmögenheten” behöver alltså inte med nödvändighet betyda en ökning av välståndet. Rikedomsökningen kan vara begränsad till ett mindretal inom folket och de stora, breda folklagren lever kanske i värre fattigdom än förut. Men även om flertalets ekonomiska villkor hållit sig oförändrade, medan ett litet fåtal njuter frukterna av en ökad produktion, är det mer än tvivelaktigt, om man med rätta kan tala om en ökning av välståndet i landet. Välstånd är alltid relativt. Fattigdom och rikedom, umbäranden och överflöd är inga fasta och oförändrade kvantiteter. Allt beror här på en jämförelse. En jämförelse med hur andra har det, vilka möjligheter som erbjuds genom storleken av hela produktionsresultatet. Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig då den dagligen kan jämföras med andras överflöd, och om den framstår såsom onödig, såsom ett tillfälligt resultat av sådana anordningar i samhällslivet, som kan ändras.”

För meningen ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla” fick Wigforss pikar hela sitt liv. Av det här längre citatet ur motionstexten (FK motion nr 157, AK motion nr 270, ur Vision och verklighet, Malmö 1971, s 37) framgår hur han tänker och det ger ett verkligt underlag för diskussion, inte bara för häcklande.

Jag säger inte att jag håller med honom, men det är oändligt mera spännande att resonera utifrån Wigforss’ perspektiv än från kråkvinkeln om läxhjälpsavdrag. Det är till och med möjligt att Karin Pettersson och andra kan hämta bättre argument med hjälp av detta. Och det behövs onekligen i dagens snuttifierade verklighet.

Spelet om förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet är förskräckande att skåda. Att det blev möjligt att driva mediecirkus kring detta tror jag beror på att den ideologiska grunden till de många intresseväckande punkterna är instabil. Det finns väl ingen anledning för socialdemokratin att köra en repris på en sådan föreställning.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *