Vadå skolbild?

Att producera skolbilder här i FiB är förmodligen ganska meningslöst, om man hoppas på snabba resultat, vilket man naivt nog ofta gör. Den så kallade skoldebatten åstadkommer i bästa fall en svag rispa i det etablerade skolmonumentet.

Det är trögt att tränga igenom med åsikter om skolan just nu. Alla är visserligen överens om att skolfrågan är viktig och att den kan bli viktig i valet. Och mycket skrivs i saken, än hit och än dit. Ena dagen är barnomsorgen den viktigaste skolfrågan. Andra dagen är maxtaxan en valfint från förra valet som bara gynnar medelklassen. Tredje dagen är betygen till för att hjälpa ungdomar att inte tappa taget i skolarbetet. Och fjärde dagen avskaffar man betygen i gymnasiets olika delkurser för att ungdomarna ska slippa betygshetsen. Och så mobbning, som ju kan lockas fram varhelst man behöver, samt pengar, resurser, pengar, resurser… Det blir svårt att orientera sig. Och det blir mycket svårt att tränga fram med det vikiga. Alltså, rispa i ytan i bästa fall.

Den härskande skolbilden är som ett orubbligt granitmonument format av upplevelsen av vår högst personligt hemgjorda skoltid. Denna bild bekräftas av konstnärer i tiden. Konst alltså, främst litteratur, film och TV. Några exempel som mer än någon debattartikel format skolmonumentet kommer för mig när jag funderar. Du som läser kan säkert komma på flera exempel.

August Bondeson skrev en fiktiv självbiografi: Skollärare John Chronschoughs memoarer (1897-1904). Så skapades begreppet ”Chronschoughare”, som blev en omskrivning för en halvlärd och självgod uppkomling. Och så förlöjligades folkbildningens så viktige folkskollärare i salongerna redan i industrialismens barndom. Stark motvind redan tidigt i kampen för folkundervisning alltså. Jag har inte läst boken, men präglas ändå av den. Jag kan känna föraktet från min mammas fina väninna den gången hon fick veta att jag skulle utbilda mig till mellanstadielärare. Jag fick förklara ordet med ”folkskollärare”. Då fick hon en rynka i pannan och frågade försiktigt: Kan du inte komma något högre? Mamma skämdes.

Alf Sjöbergs film Hets, med manus av Ingemar Bergman kom 1944. Där skildrades den sadistiske läraren Calligula som för generationer personifierade fångvaktaren i ungdomens fängelse.

Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär från samma år är en bildningsroman som ger en annorlunda och uppmuntrande bild av utbildningens möjligheter för en fattig pojke från ett fattigt soldattorp. De kan erövra kunskap och utbildning på ett nytt sätt, en möjlig väg till frihet och framåtskridande. Många skolskildringar i arbetarelitteraturen ger denna ljusa skolbild.

Carin Mannheimers TV-seien ”Lära för livet” som kom 1977 ger en dyster bild av folket på lärarrummet. Lärarna framställs som oengagerade, självupptagna och ointresserade av eleverna och deras behov. Serien befäster den då så typiska bilden av skolan; skolan som måste utgå från elevernas intressen, som måste göra upp med kunskapsförmedling och annan korvstoppning. Denna bild bet sig hårt fast i hela skoletablissemanget från fackpedagoger, myndigheter till politiska nämnder och regeringar, oavsett politisk färg. Mot denna skolbild var uppropet i DN ”för kunskap i skolan” (31 maj 1979) ett ilsket litet motgläfs. Från den dagen har Sverige vetat vad ordet flumskola betyder.

Och så Jonas Gardells böcker En komikers uppväxt och Ett UFO gör entré. Han är född 1964 och har alltså själv gått i flumskolan. Det är genuint bra böcker. Uppenbart känner många igen sig i huvudpersonen Juha, och det blir äntligen tillåtet att skratta hejdlöst åt barns och ungdomars gränslösa tankar och handlingar samt gråta öppet över all mobbning. En våg av indignation utlöses över att mobbning tillåts i våra skolor och att ansvariga vuxna i skolan inte gör något åt saken. Kommuner stäms för att de bryter mot lagen med mera. Att denna våg även gömmer rättshaverister och annat bryr sig medier inte om. Och att denna våg av uppdämd ångest, ur en del människors privata skolminnen, nu väller fram, ger skolans dödgrävare vatten på sina kvarnar, det är krångligt att förklara. Det passar inte in i tidningarnas jakt på svart eller vitt. Möjligen kan dessa förhållanden dryftas i skoldebatten, men hur många kommer att orka igenom detta komplicerade resonerande, när enkla förklaringar serveras i överflöd. Nej, skolan framstår alltmer som skadlig och egentligen en omöjlighet om barns rättigheter tas på allvar. Så ser en del av det svårrubbade monumentet just nu ut.

Torbjörn Flygt är ett år yngre än Gardell och har alltså gått i samma svenska flumskola. I Underdog känner jag igen denna min första skola, fast från katedern så att säga. Flygts huvudperson (Johan) var inte lika mycket komiker som Juha. De flesta är faktiskt inte det. Hans syster trivs bra, pluggar och drar nytta av skolans möjligheter. Johan är iakttagaren som sällan trampar över gränsen. Och han ser mycket av intresse, tycker jag. Han ser bland annat oss lärarkandidater eller nyexade (sammanfattade i ”Tomporna”) som kom ut i klassrummen just dom åren. Han ser också våra förebilder handledarna (personifierad av Palin), som hade järnkoll på läget, kursplanen och stoffet i ryggmärgen, hårda nypor när så behövdes och ett lugnt överseende med oss nya och våra tokiga påhitt med grupparbeten och annat. Flygt står tveklöst på Palins sida och man anar vidden av den annalkande katastrofen när Tomporna skulle komma att ta över. Palin var ju i alla fall en mobbningsbroms.

Nå, vi får hoppas att alla dessa delar i det svenska skolmonumentet kan rubbas i förnuftets riktning, bort från ”Chronschoughare”, Calligulor, Mannheimers Dysterkvistar och Tompor mot Mobergs Valter Sträng, Juha, Palin, Johan och många, många andra – ännu ej skildrade. Klart man inte tappar sugen, dom finns ju där.

Publicerad i FiB/Kulturfront 3-2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *