Välgörande problematiserad Palmebild

Bilden från SR:s hemsida. (Foto: Scanbox Entertainment)

Såg filmen Palme igår på biografen Royal i Uppsala. Nog kändes den lite lång, dylika dokumentärfilmer brukar vara runt en timme och gå på TV. Men den håller definitivt. Mycket nyttigt med denna nutidshistoriska genomgång, en stor del av mitt vuxna liv. Jag tänker på att dessa filmbilder är för dagens unga vad journalfilmerna om andra världskriget var för oss i min generation.

Bilderna väcker förstås nostalgiska känslor hos mig. Hos yngre människor ser allt ut som i en vintagebutik. Jag känner även tydligt hur svår tiden var, hur osympatisk och svekfull jag tyckte att Palme var efter Vietnamkriget. Hans självgoda flin efter att ha svarat med någon elegant retorisk piruett. Som jag såg det då. Nu ser jag flinet även som en säkerhet i sin intellektuella suveränitet. I dessa polemiska lägen trivdes han och då var han som allra bäst. Särskilt tydlig framstod hans briljans bland studenterna under den revolutionsromantiska och lätt fnoskiga kårhusockupationen.

Det intressanta är att filmen problematiserar Palme, den idoliserar inte. Bland annat framkom tydligt hur flera av hans nära medarbetare ofta oroade sig för hans impulsivitet och varnade honom oöverlagda inhopp. Han ville åka till de strejkande LKAB-arbetarna 1969, men där lyckades de hejda honom. Thage G Pettersson vittnade om hans besinningslösa utskällningar av medarbetare, som var som bortblåsta dagen efter. Kjell Olof Feldt ansåg att Palmes blåljugande i IB-affären blev ett jätteproblem för alla. Likaså hans ljugande till försvar för Lennart Geijer i bordellhärvan sänkte hans trovärdighet ännu några snäpp. Jan Guillou blev intervjuad, däremot inte Leif GW Persson. Man kan undra varför.

Palme var en mycket sammansatt natur. Framför allt var han tävlingsmänniska, han ville alltid vinna. Hans ideologiska förankring i arbetarrörelsen var svag, han halkade in genom en bakdörr som ledde rakt in i statsministerns kansli – en dåtidens spindoktor. Hans rättvisepatos var äkta, men var eller blev med åren tämligen proletärromantiskt. De aristokratiska ränderna gick aldrig ur. Hans breda litterära bildning gjorde honom emellertid till en svårslagen folktalare, vilket kompenserade hans bristande folklighet. Denna dubbelhet är nog den djupa förklaringen till det Palmehat som så småningom ledde till de tragiska skotten på Sveavägen.

Palmes tid blev Socialdemokratins sista stora glansperiod. Egentligen tog den slut med Tage Erlander, men med Palme kunde man köra den gamla skolan drygt 20 år till trots att den ekonomiska nedgången började redan med oljekrisen 1973. Palme var en gammaldags industrialist med närmast blind tro på den tekniska utvecklingen. Efter Vietnamkriget kom han helt på kant med den radikaliserade ungdomen och de intellektuella. Då förlorade Socialdemokraterna sin särställning i svensk politik och har ännu inte återfunnit en ny radikal identitet. Håkan Juholt var ett sista desperat försök att ge Socialdemokraterna en retoriskt radikal partiledare av den gamla skolan, som ledde till den trygge men otydlige Stefan Löfvén. Han är vad socialdemokratin förmår idag. Sorgligt men sant.

Henrik Berggrens tjocka Palmebiografi Underbara dagar framför oss är självklart med djuplodande än denna film. Men filmen ger en tydligare och mer gripbar bild av människan och politiken Palme. Kristina Lindström och Maud Nycander har gjort ett fantastiskt jobb med det enorma material som ställts till deras förfogande. De bidrar på ett välgörande sätt till att hindra en kanonisering av Olof Palme.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  4 kommentarer for “Välgörande problematiserad Palmebild

  1. Karl M.
    2012-09-21 kl. 15:26

    Att socialdemokratin under dess glansdagar leddes av i regel uppifrån kommande personer (Branting, Palme) eller av personer med bakgrund i intellektuella yrken (Sandler, P-A Hansson, Erlander) var ett internationellt fenomen. Tyvärr textade man inte ut i filmen att det var Bruno Kreisky som höll ett av talen på Palmes begravning men denne hade en liknande bakgrund som Palme om än mer problematiserad av hans judiska bakgrund och flyktåren från Österrike.

    Jag tror att mycket av detta har sitt ursprung i att man bland vissa intellektuella sökte efter en ersättning till Rousseaus ”den ädla vilden”, i det här fallet industriproletariatet. Det var en samhällsgrupp som växte i omfång och styrka under 1800-talet och en stor del av 1900-talet ( till ca. 1970) och såg ut att ha framtiden för sig, samtidigt som de helt klart var en undertryckt klass och definierad som en sådan. Det är inte att undra på att det var först efter första världskriget, som hade introducerat taylorismen och löpande bandet, som vi faktiskt fick socialistiska masspartier i världen, innan dess hade de socialistiska rörelserna haft sin bas i hantverkare med sin yrkesstolthet och omfattat ett relativt smalt skikt av befolkningen.

    Konsekvenserna av detta kan man se inte minst om man jämför Palme med Gunnar Sträng, som i slutet av 1960-talet menade att Folkhemmet var färdigt bortsett från ett par finjusteringar som skulle behövas. De kunde inte skapa sig större visioner än ett samhälle där mat, jobb och bostad mekaniskt garanteras. Det är ungefär vad Sverigedemokraterna idag vill uppnå och mycket riktigt är det många av deras väljare som tidigare varit socialdemokrater. De gamla tempoarbetarna i industrin som utför mekaniska sysslor ersätts i takt med automationen inom industrin alltmer av tekniker som fordrar intellektuellt tänkande, vilket även påverkar tänkandet till en helt annan nivå.

    Lästips: Ulf Modins artikel ”Arbetarklassens uppgång och fall” i NyTid från februari i år.

  2. 2012-09-23 kl. 7:37

    Om du gillar politiska dokumentärer:

  3. 2012-09-23 kl. 9:42

    Interessant kommentar.
    Jeg er enig med deg i at sosialdemokratiets glansperiode sluttet i 1973. Du begrunner det ikke, men det er helt riktig, og det henge sammen med kapitalismens utvikling. Etter 2. verdenskrig hadde kapitalismen en glansperiode som varte fram til begynnelsen på 70-tallet. Nixon tok dollaren helt ut av gullstandaren i 1971 og oljekrisa slo til i 1973. Før dette var det rom for vekst i lønninger og velferd, og dermed også for reformismen. Jeg har utdypet dette i en blogg om sosialdemokratiet: http://psteigan.wordpress.com/2012/01/22/soria-moria-slott-eller-sosialdemokratiet-og-krisa/

  4. Anders Persson
    2016-03-03 kl. 9:17

    Filmen finns nu att se på SVT-play.

    Fyra minuter in i filmen, i den franska intervjun, säger Palme, som då var statsminister, att han redan som 17-18-åring, kanske tidigare, började ”identifiera sig” med de socialdemokratiska idéerna och gick med i partiet vid 21.

    Palme var född 1927 så dessa utsagor förlägger ”identifikationen” till omkring 1945 och partiinträdet till 1948. Den historiska forskningen vill nog snarare förlägga dessa händelser fem år senare, till 1950-51 och 1953.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *