Välgörenhet, men bara på julafton tack

Välgörnhet inger mig stort obehag. Instämmer i Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet på julafon. Att skänka av sitt överflöd är den godhet jag är uppfostrad med. Något annat kände vi inte till, eftersom vi hade det så gott ställt.

Snickaren i TV-versionen av Strindbergs Röda Rummet (i Toivo Pavlos tolkning) befriade mig från välgörenhet i alla former. Endast generell välfärd skänker respekt åt alla. Min och andras mammor menade väl med Julfemma på 50-talet, Rädda Barnen-basaren på Nationernas Gata i Stenhammarsalen och påskrisknytande i skyltfönstret vid Valand – allt i Göteborg. Det gav dessa välbeställda damer lite mindre dåligt samvete. Ja det var det enda acceptabla sättet att visa lite omtanke om dem där nere, ett sätt att visa att man inte bara tänkte på sig själv. Social polityr – ja, men inte puffade det samhället mot mera rättvisa.

Det här har gjort att jag numera aldrig skänker bort till välgörenhet av något slag. Solidaritetsrörelser som syftar till befrielse eller projekt av demokratisk folkrörelsekaraktär, som jag tror på, är vad som eventuellt kan få en smula av mitt relativa överflöd. För överflöd är det ännu fråga om, fast det krymt ihop till en relativt ynklig buffert på banken.

Men visst är Karl-Bertil Jonssons julafton trots allt en mycket fin saga, som de flesta kan se tillsammans över klass- och partigränser. Men en av mina allra bästa och mest respekterade arbetskamrater, tillika kantor i Missionskyrkan, tycker den är avskyvärd. Men okey, på jul känns det ändå ganska skönt att få drömma sig tillbaka i denna illusion om ”välgörande godhet”.

Läs vad andra bloggar skriver om: , , , ,

  4 kommentarer for “Välgörenhet, men bara på julafton tack

  1. 2008-12-25 kl. 19:56

    Nå, det finns ju en annan sida av Karl-Bertil: den är icke-Disney, välgjord, rolig, inga skrikiga mekaniska dubbröster. Det gör den också värd att älska.

  2. Knut till Ulla
    2008-12-26 kl. 15:49

    Klart jag håller med om det. Och vi var ju lite som Karl-Bertil många av oss.

  3. Kristoffer
    2008-12-28 kl. 6:56

    Jag tycker Ã…sa Linderborg drar förhastade slutsatser, även om hon givetvis har en viktig poäng i att högern försöker presentera välgörenhet som ett alternativ till välfärd (vilket det givetvis inte är). I klassikern framgår också att presentera som Karl-Bertil ger bort knappast kommer att förändra mottagarnas liv – det ger dem dock stor glädje eftersom de annars inga julklappar skulle få… Jag tolkar det snarare som att Karl-Bertil i första hand räcker ut en hand till de ensamma, inte de fattiga.
    I överklasskretsar anses det vara fint att ägna sig åt välgörenhet, men när någon börjar tala om radikala samhällsförändringar som skulle gynna de sämst bemedlade, då möts det inte med blida ögon.
    Man ska också komma ihåg att genom välgörenhet kan de bättra på sitt rykte; för att de betalar mer i skatt än andra får de aldrig något tack. Men så gör de det ju av tvång, inte vilja.

  4. jdi-y
    2009-01-05 kl. 23:09

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *