Vänstern och den svenska kulturen

odling_520

Det sägs att Göring i något sammanhang sa: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Det lär emellertid vara osant, men det spelar ingen roll. ”Citatet” kommer ofta upp och passar alltså väl in när kulturbegreppet ska nagelfaras. En gång skrev jag att det var Goebbels som sa det, och fick genast påskrivet av f d kulturministern Bengt Göransson att det var Göring.

Nå, vill man stå på folkets sida ska man håna eller fördöma ”kultur”. ”Kultur” och klass hör nämligen ihop. Att ”fint folk” har ”kultur” är en vanlig medelklasstanke. Kultur förknippas ur detta perspektiv med boklig bildning och de ”sköna konsterna”, något upphöjt över det smutsiga arbetets domäner. Tacka för att underklassen har nära till tankar om att kultur är något främmande, världsfrånvänt och ibland löjeväckande och hotfullt. Kultur är alltså i högsta grad politik.

Populister ger sig alltså ofta på kulturen, eller närmare bestämt elitkulturen/finkulturen. Då får man folket med sig. Hitler gav sig på sin tids dynamiskt pulserande (och dekadenta) kulturliv i Weimarrepubliken. Sverigedemokrater, ”de Nationella” och Islamister ger sig på homokultur, pridefestivaler, pornografi, könsneutrala äktenskap, kvinnliga präster, svårbegripliga teaterpjäser, icke föreställande konst, djärv arkitektur etc. Göran Hägglund hängde på det här med sina utspel om kultureliten mot verklighetens folk.

Men samtidigt lyfter populisterna fram sina egna rena och ”eviga” konst- och kulturideal. Hitler lyfte pompöst nyklassicistiskt formspråk, tonsättaren Wagner, den då sedan länge bortglömde 1800-talskonstnären David Caspar Friedrich, fotvandrandet, sunda och friska levnadsvanor, vilket gjorde alla dessa kulturuttryck suspekta för lång tid framåt.

Sverigedemokraterna lyfter nu Sörgårdsidyllen, Astrid Lindgren, den svenska psalm- och sångskatten, skolavslutningar i kyrkan och Den blomstertid nu kommer. Och över alltihop vajar den svenska flaggan värdigt i försommarsolen. Hur kommer det här att påverka vårt förhållande till detta djupt nerplöjda kulturstoff?

Den svenska vänsterns nedlåtande inställning till svenska folkliga kulturtraditioner har öppnat upp för populistiska inbrytningar. Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas kulturutspel är alltså en konsekvens av den lucka som uppstått när även ”vänstern” kan sammanflätats med stora delar av det politiska etablissemanget. När hbt-frågor, kvinnliga präster, könsneutrala äktenskap blir hela etablissemangets (inklusive vänstern) förstarangsfrågor förvärras bara situationen. ”Vänster” kan nu ännu enklare förknippas med ”kultur” och ”elit” ur ett underifrånperspektiv, varpå ”vänstern” förstås tappar sina sympatier i bredare folklager.

Denna samlade överhet har numera helt anslutit sig till att kulturen är delad i finkultur och en lägre stående folkkultur. Alliansens omdefiniering av ”kulturtidskrifter” är en utmärkt illustration till detta; Kultur och samhällsdebatt hör inte längre ihop.

Det har blivit dags för vänstern att visa svenska kulturella grundvärden sin respekt. Det är fullt möjligt samtidigt som man ser den svenska kulturen som föränderlig av främmande inflytanden. Det är alltså med det mesta som med romanen, boktryckarkonsten, rockmusiken, nyckelharpan, koldolmar och potatis, de är import från andra kulturer. Men, den svenska kulturen finns alltså och utgör den mylla i vilken våra tankar och föreställningar om samhället – vårt nationella medvetande – växer och frodas. Någon sa en gång att kulturen är som syret. Tas den bort så kvävs vi sakta.

Hur kan man förresten försvara t ex afrikansk, indisk eller kinesisk kultur, men tycka att begreppet svensk kultur är suspekt? En sådan tvetydighet kan inte ens förklaras med okunnighet, bara med ren tanklöshet över hur obegripligt mångskiftande afrikansk, indisk respektive kinesisk kultur är.

Hur hamnade vi här? Det började på 60-talet. Då försvann flaggan ur vänsterns demonstrationståg och förknippas numera av många som en suspekt symbol. Hur är det då med sångskatten och psalmerna? De har ifrågasatts och förpassats ut ur de finkulturella rummen till bondenostalgins domäner. Men får vi inte sjunga dem blir vi olyckliga och fördummade. Därför har Allsång på Skansen, Körslaget och hela körsångarrörelsen blivit så populära och är en svensk kulturell motkraft.

Men, är inte psalmsång i skolan och på skolavslutningar brott mot skolans ickekonfessionella grund? Nej, psalmsång i rimligt mått hör till kulturarvet. Skolavslutningar i kyrkan då? Nej, kyrkorummet är mer än en kristen kultplats. Den är en kulturmiljö som de flesta svenskar känner sig hemma i, som reflekterar vår historia, folkets konst och arbete. Runt våra kyrkor samlars dessutom tappra små arméer av hembygdsforskare, muséeintendenter, årsskriftförfattare, loppisorganisatörer och skrönsamlare vid kaffebord och i studiegrupper. De förvaltar, vårdar och utvecklar vårt långa minne. Och kyrkorna tillhör som sagt även Sveriges barn, oavsett om vi har statskyrka eller inte. De kommer att ta vid när 40-talisterna blivit för gamla, var så säker.

Och ska det betraktas som suspekt att kalla det normalt med heterosexuella äktenskap? Eller att kalla homosexuella äktenskap onormala? Har ordet normal blivit ett farligt ord i sammanhanget?

En annan av vänstern försummad del av svensk kultur är vad människor sysslar med på sin fritid. Det handlar även här om arbete, även om det inte är lönearbete. Det gäller allt från monumentbyggen i sten och timmer till små handarbeten med nål och tråd. Det är också arbete med skrivande, läsande, korsordslösning, släktforskning, samlande, teknik, datorer, veteranbilar, trädgårdsodlingar … Gränslös är uppfinningsrikedomen och intressebredden. Huvudets och handens arbete är ju två oskiljaktiga sidor av det mänkliga intellektet.

I den oreflekterade vänstertraditionen lyfter man helst fram de kulturyttringar som öppet avspeglar kampen mot överheten. Denna finns förvisso, men är osynligt integrerad i det mesta. Det faktum att människor bestämmer själva över sin egen bit av tillvaron är är ofta nog.

Till ovanstående kan läggas 40 års urvattnande av historiekunskperna genom skolans underlåtenhetssynder på området samt svenska skriftspråkerts försvagade ställning. Men det är egna jättefrågor som det inte finns plats för här.

Min granne Harry monterar upp runt 2500 lampor av olika slag på och runt sitt hus vid första advent. De får sedan brinna varje dag efter mörkrets inbrott till midnatt fram till och med nyårsafton. Där finns alla de vanliga julschablonerna; tomtar, de sju små dvärgarna bakom stenar, renspannet med släden på väg mot himlen, granar som blinkar, slangar som pulserar och lampor, dioder och slingor upp, ner och hit och dit.
 – Men drar det inte mycket ström så här i energikristider, frågar jag?
 – Nej, jag tycker Vattenfall också ska få lite extra nu till jul.
 – Men blir det inte dyrt för dig?
 – Nej, jag har en hög och bra pension. Pengar är inget problem.

Alltså, kampen om den svenska kulturen kommer att bli intensiv. Ska vi göra som vänstern i Weimarrepubliken, splittra oss i smådelar istället för att förenas på en vettig grund och stå emot den antiintellektuella populismen?

Andra bloggar om: Intressant, , , , , , , , , , , , ,

  20 kommentarer for “Vänstern och den svenska kulturen

  1. 2009-12-17 kl. 11:44

    Jag har inte mycket att kommentera, bara tänka vidare på det jag uppfattat och inte uppfattat som kulturyttringar.

    Jag har kontakter med en kvinna som sympatiserar med SD och drar allt fler personer dit. Det är svårt att diskutera med henne eftersom hon stänger dörren mot alla åsikter, som inte är partiets. Hon vinner gehör och drar in SD i riksdagen. Ändå försöker jag föra en diskussion, men hennes bekantskapskrets når jag inte.

    SD har växt fram i ett missnöje mot partier som svikit.

  2. Bo Persson, Piteå
    2009-12-17 kl. 12:53

    Knut, varför drar du in ordet ”vänster” i sammanhanget, en vänster som du själv skriver är närmast identisk med den politiska eliten?

    Tror du att de som inte tycker som du men kallar sig vänster nu skall börja tycka som du? Det tror inte jag för min del att de kommer att göra.

    Men bortsett från det, så är ju denna grupp till numerären ganska liten. Mångdubbelt större är den grupp som inte kallar sig vänster men som tycker som du. Skall SD bli det enda alternativet för dem?

  3. Knut Lindelöf
    2009-12-17 kl. 13:15

    Bo!
    Jag ser min politiska position som vänster. Men ”vänster” är i medialt tal allt från gamla Sovjetkramare till new age-inspirerade ekoodlare. Begreppet har blivit ytterst suddigt. Det är med det som med Astrid Lindgren, som nästan kapats av högeropportunisterna. Det skulle inte förvåna om Sverigedemokraterna också kommer att kalla sig vänster. Därför vill jag förklara så gott jag kan. Kanske någon kan förstå vad jag menar.

  4. Knut Lindelöf
    2009-12-18 kl. 11:34

    Kommentaren kom via mail. Med tillstånd från avsändaren lägger jag ut den också här.
    ____________________________________
    Knut
    Bra tankar om den svenska kulturen. Jag är en av dem som aldrig lämnat
    Svenska Kyrkan trots att jag inte tror på Gud. Jag är med därför att
    kyrkan är en del av min grund.

    För kännedom skickar jag separat en krönika om den dramatiska
    förändring av kulturpolitiken som nu genomförs och som handlar om en
    centralisering och ockupation av ett frivilligt kulturliv från den
    politiska maktstrukturens sida.

    http://hd.se/kultur/bengt-goransson/2009/10/06/riksteatern-det-ideella-och/

    Bengt Göransson

  5. Bo Persson, Piteå
    2009-12-18 kl. 17:56

    Ja, Knut, är det inte just det som vi måste förhindra. Alltså att ett islamofobiskt parti ”kapar” den svenska kultur, som vi vill värna om.

    Men hur gör vi det? Stefan Lindgren tycker att det är en fråga som FiB/K borde kunna ta tag i. Och det tycker jag också. Vad tycker du?

    Personligen tror jag inte att det är en framgångsväg att göra uppgiften till en fråga om vem som skall lägga beslag på frågan, högern eller vänstern. Och det av den enkla anledningen att det i traditionell mening inte är en sådan fråga.

    Och här ligger väl SD idag ett steg före oss. Inte för att de skulle vara klyftigare än vad vi är. Utan för att höger/vänster-dimensionen är en kategori de överhuvud inte tänker i.

  6. DZ
    2009-12-18 kl. 22:34

    Jag tror Bo Persson har alldeles rätt. FiB/K kan få en betydelse bara om vi frigör oss från den i Sverige så traditionella höger/vänster-fobin!

    FiB/K måste klargöra att vi är en ”vänster”-tidning (och -rörelse) ENDAST i den franska revolutionens mening av ”vänster”! En bred frihetsrörelse mot maktfullkomlig överhet på alla plan. Det är rätt att göra uppror! Och det är alltid rätt att göra uppror!

    Bengt Göransson är alltid intressant, men han lider av en institutionell (vissa skulle säga ”socialdemokratisk”) sjuka att bortse från det totalt avgörande: frågan om statsstödet! Det är tack vare en uppknytning med de statliga stödpengarna som nu de statsdiande ”rörelserna” går under när det krävs större lojalitet (med överheten) för att få degen utbetald! Det ser inte Göransson, som en gång i en valrörelse i Uppsala rekommenderade FiB/K att söka statsstöd! Något han visserligen, likt den rikspolitiker i regeringsställning han var just då, var tvingad att dementera offentligt, men likväl var hundraprocentigt sant!

    Pessimisterna hävdar givetvis att FiB/K, vid en återkoppling till franska revolutionen, har blodiga internstrider framför oss!

    Själv är jag obotlig optimist och ser att dessa ligger bakom oss och att vi nu lärt oss att diskutera öppet och ärligt utan att hemfalla till de dödgrävarmetoder, som tog död på livet i den tidiga franska demokratin.

    En Göransson utan skygglappar är välkommen i den diskussionen!

  7. Sture Nilsson
    2009-12-19 kl. 11:51

    Tack för intressant diskussion.Bara en liten fråga av kulinarisk art.Hur smakar dolmar av kol?

    • Knut Lindelöf
      2009-12-19 kl. 13:13

      Lite knastrigt tror jag. Jag har i 55 år haft svårt för detta ord. Min obildning är monumental, liksom många andras har jag märkt.

  8. Knut Lindelöf
    2009-12-19 kl. 13:30

    Fick denna reaktion via mail från Erik Paulsson Rönnbäck, som har medgivit att jag infogar det som kommentar här.
    _______________________
    Jag måste säga att ditt inlägg är både intressant och välskrivet och i stora drag är bra.

    Men, du gör ganska hastiga hopp och drar slutsatser som jag inte riktigt förstår. Menar du alltså att en anledningen till varför populismen växer är för att vänstern inte tar folkligheten på allvar? Att populismen växer handlar snarare om ideologiernas tillbakagång, ekonomisk regression och ett samhälle under förändring (titta bara på det de där i vänstern som slåss för att bögar ska få gifta sig, hur kan man tycka som dem?).

    Visst, det är inte normalt att vara homosexuell i den mening att det inte utgör samhällsnormen, och homofrågor är kanske inte den viktigaste politiska frågan för de flesta av oss, men det finns en bred samhällskoncensus om att två män och två kvinnor har rätt att gifta sig. Det är knappast bara vänstern som står för de här frågorna, utan istället de flesta som har någon moralisk kompass överhuvudtaget.

    Det är detta vi ska försvara, inte rätten att vara inskränkt, utan rätten att tillhöra ”eliten” så länge vi står för det som är rätt och riktigt. Det är en ren moralfråga. Har du någonsin funderat över hur elitistiskt det är att vara antiimperialist? Hur många tror du är det egentligen? Om vi skulle vara så där riktigt folkliga så att inte Sverigedemokraterna växte borde vi ju stötta USA/EU-hegemonin och kapitalismens rovdrift.

    Vänstern bör vara en kulturell förtrupp snarare än att flirta med det onda. Skär bort det döda. Ni äldre var ju till skillnad från oss ungdomar med om 60- och 70-talet så ni borde verkligen förstå vad jag menar. Då var det nog många som inte förstod hur killar i vänstern kunde ha långt hår och hur tjejer kunde ha byxor. Vi som är födda på 80-talet tackar er för att ni tog den kampen, den var viktig på samma sätt som kampen mot USA:s krig i Vietnam.

  9. Peo Österholm
    2009-12-19 kl. 14:49

    Erik!
    Jag tror du är inne på fel spår när du antyder att det skulle vara ”elitisktiskt” att vara antiimperialist. Massan av det svenska folket är emot kriget i Afghanistan och även Irak. När det gällde Vietnam var de flesta också emot. Låt vara att folk i gemen inte har särskilt mycket detaljkunskaper och sofistikerade resonemang. Men man kan vara antiimperialist ändå, på ren magkänsla.

    Det är rätt som du säger att vänstern skall vara en förtrupp – när det gäller att slå hål på myter som till exempel att USA:s krig handlaar om att införa demokrati eller att kulturrevolutionen i Kina var ett folkmord och inte ett sätt att få Kina på fötter eller att Hugo Chavez är en ”diktator” och andra lömska försök från det politiska etablissemanget att slå blå dunster i våra ögon.

  10. 2009-12-28 kl. 11:22

    På vilket sätt har den svenska vänstern ställt sig nedlåtande till folklig kultur? Problemet är snarare att vänstern idag följt med det liberala etablissemanget vad gäller att byta ut diskussionen om klass med diskussionen om kultur. Idag är det opportunt att prata om olika kulturer och om allmänhumanistisk tolerans á la mångkultursamhälle, dock inte om klasskillnader.

    Varför vi i Europa ser en högerpopulistisk strömning handlar snarare om liberalismens oförmåga att se att det är sin egen blinda kulturdiskurs som öppnat upp en reflexiv kulturrasism, eftersom kultur anses viktigt att peka på.

    Vänsterns (främst vänsterpartiets) problem är då att den böjt sig för den liberala hegemonin och övergett sin klasskamp. Inte att den engagerar sig i jämlikhetsfrågor som hbt, feminism och könsneutrala äktenskap. Jämlikhetsfrågor som sådana står inte i motsättning till klasskamp, och att kritisera sådana engagemang tycks snarare ha med folkromantik än med kritisk analys.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *