Var vi visselblåsare eller skolans dödgrävare?

oregrundsskolan-1979X

Klipp ur SvD 2 juni 1979 två dagar efter DN-uppropet för kunskap i skolan.

”Mitt i Öregrund ligger skolan med syrenhäck och flaggstång på gården. Det är här den började – den häftiga debatten om den svenska skolpolitiken som sägs vara ett hot mot demokratin.”

Så inleds nyhetsartikeln i SvD 1979-06-02 (bilden). Stig och jag var med i kärngruppen för det medborgarinitiativ som ville stoppa den oroande utvecklingen i grundskolan redan 1979. Med detta startade den så kallade Kunskapsrörelsen.

En ny läroplan (Lgr 80) skulle just antas i riksdagen. Den utgjorde en tydlig bekräftelse på den smygande utveckling från en demokratisk kunskapsskola (grundskolan efter 1962) till något som mer liknade en obligatorisk barninstitution där tidens psykologiska och beteendevetenskapliga modeidéer skulle härska, som redan pågått flera år. Vi såg det som att de demokratiska bildningsideal som dittills varit helt oomstridda nu skulle överges.

upprop-maj-1979

Uppropet i DN 31 maj 1979. Klicka på bilden för att förstora och för att kunna läsa …

Reporter och fotograf från Svenska Dagbladet var på plats i vår skola redan dagen efter själva uppropet i Dagens Nyheter 31 maj och gjorde intervjuer och tog bilder.

Jag minns att jag irriterade mig på att journalisterna också frågan en lärare på grannskolan om hennes syn på uppropet. Men idag är jag mycket tacksam för det, eftersom det hon sa så väl illustrerar själva grundkonflikten då.

”Jag förstår inte vad de är ute efter. Jag har varit med i den gamla skolan och jag tycker inte att läroplanen tunnats ut. Tvärtom. Under de år jag har arbetat har jag märkt att de skadade eleverna blir allt fler. Och skadorna får man inte bort genom att förmedla kunskap. Finns det många skadade elever i en klass kan det ta ett helt läsår av socialt arbete för att komma till en ordning i klassen. Läraren får inte vara rädd för det som kan hända på vägen utan acceptera att det tar tid.”

Hon kallar alltså oroliga och bråkiga barn för ”skadade elever”, vilka ska hjälpas med ”socialt arbete”, vilket kan få ta ett helt år. Undervisning var det alltså inte längre tal om, inte förrän total gruppharmoni uppnåtts.

Sådan var den dominerande skolandan då. Lgr 80 var denna nya skolandas officiella bekräftelse. Olika typer av gruppdynamiska arbetssätt, modern psykologi och psykoterapi skulle ersatta lärarauktoritet, lärares beprövade klassrumsarbete och byggande av goda klassrumsrelationer genom att bedriva undervisning. Läraren som yrkesperson, alltså som den självklare ledaren för elevgrupper, dömdes ut och likställdes med läraren Calligula (Stig Järrel) i den klassiska Alf Sjöberg-filmen Hets.

Men, Lgr 80 antogs med bred majoritet i riksdagen och skiftet genomfördes. Vi vet nu hur det gick. Experimenterandet med nya organisationer, arbetssätt, betygsfrihet och inte minst ekonomiska nedskärningar tog nu fart på allvar. Det ledde till att skolans lärarkår splittrades och till att man byggde in en genuin osäkerhet om hur lärare ska uppträda och agera gentemot elever. Lärarjobbet blev ett tjänstemannajobb, mot att tidigare ha varit ett uppburet kulturarbete.

Mycket kortfattat kan ovanstående stå som mitt försvar för att vi var visselblåsare, även om vi förlorade. Vi blev faktiskt så till den grad ifrågasatta, ja fördömda, att våra motståndare fortfarande utmålar Kunskapsrörelsen som främsta orsaken till skolans totalurspårning – som idag ingen förnekar. De främsta angreppen på oss publicerades i DN.

Diskussionen om Kunskapsrörelsen verkar alltså röra på sig lite igen. Det är onekligen svårt att i dagens situation, när alla önskar finna förklaringar till sakernas tillstånd, gå förbi de varningssignaler som uppenbarligen visslade redan våren 1979. Hur ska man se på detta?

På bloggen S.O.S (Skola och samhälle) diskuteras saken. Jag känner igen flera namn; Olle Holmberg, Jan Thavenius, Sten Svensson och Per-Acke Orstadius. De dominerar bloggen och tillhör den nypensionerade skoleliten, den som var tongivande från 70-talet och framåt.

Sten Svensson, före detta redaktör på Lärarnas tidning, hade en stor genomgång av Kunskapsrörelsens betydelse för skolans förfall efter 1980 på bloggen redan i maj 2011. Han påstår där att Kunskapsrörelsen hade ”de ledande dagstidningarnas ledar- och debattsidor till sitt förfogande.”

Men det är inte sant. Jag har i dagarna kollat den saken i Carolinabibliotekets förnämliga mikrofilmsarkiv och kunnat konstatera att endast Svenska Dagbladet (av DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) intog en anständigt opartiskt rapporterande attityd till detta medborgarinitiativ. DN skrev i huvudsak kritiskt på ledarplats, på debatt och kultursidor, medan AB och Expressen inte skrev någonting alls de första veckorna.

Sten Svensson har visserligen rätt i att DN senare svängde, men det var under 2000-talet då den organiserade kunskapsrörelsen för länge sedan var död och begraven. Svängningen på DN var en mans verk, Hans Bergströms, Folkpartisten som var chefredaktör på DN 2001 till 2003. Han var också återkommande kolumnist i några år där han ibland hade skolfrågan uppe. Bergström hade tre stora inspirationskällor: Lorraine Monroes Harlemskolor, boken Platon eller soptippen av Arne Helldén och Michael Rutters berömda undersökning av framgångsrika Londonskolor, 15000 hours.

Allt handlade för Bergström om hur man gör en enskild skola bra. Han var fullständigt likgiltig inför den allmänna, likvärdiga och skattefinansierade skolans betydelse för bredd och kunskapskvalitet. Hans fru grundade och äger idag ensam Internationella Engelska skolan, en av de mest framgångsrika friskolorna i Sverige. Det var i Bergströms kölvatten Jan Björklund och hela Folkpartiet sögs in i skolfrågorna.

Även Folkpartisten Ana-Maria Narti försvarade Kunsapsrörelsen i DN som återkommande kolumnist under ett antal år på 90-talet (om jag minns rätt).

Sten Svenssons felaktiga föreställning om allt det här leder honom till att Kunskapsrörelsens kritik blev så stark att hela försvaret för en sammanhållen och likvärdig skola bröt samman. Jag citerar:

”Till slut hade kritiken nött ner motståndet och i början av 90-talet blev det politiskt möjligt att avskaffa den sammanhållna skolan.”

En halsbrytande efterkonstruktion således, möjligen för att avlasta sig själv lite av skulden till dagens katastrofala situation, men inte desto mindre svårförenat med någon slags anständig historieskrivning. Lärarförbundet och Lärarnas tidning (Sten Svenssons arbetsgivare) var synnerligen aktivt pådrivande till mycket av de förändringar som redan genomförts (Lgr 80) eller som sedan kom att genomföras i början av 90-talet (kommunalisering, fritt skolval, betygsmotstånd, splittrande korporativa läraravtal och inte minst individuell lönesättning).

Sten Svensson är inte ensam om denna sliriga historieskrivning. Jag mötte den nyligen även hos min socialdemokratiske partivän Nils Westberg, f d skoldirektör i Västervik. Han menar att det var Kunskapsröreslen som satte en käpp i hjulet för den strålande skolutvecklingen som pågick för fullt i Sverige i slutet av 70-talet. Han utpekar dessutom skolministern Bengt Göransson (S) som den största skurken i dramat och som den mest förhärdade av alla socialdemokratiska nyliberaler.

Det här håller inte ihop, men är kanske typiskt för hur i o f s ärliga avsikter och idealism ändå kan leda till fullkomliga orimligheter. Klyftan i mitt parti (S) i denna fråga är bråddjup. Dagens S-skolpolitiker måste låtsas som om denna klyfta inte existerar. Och för att inte öka klyftan ytterligare måste man försöka stå på alla ben samtidigt. Man är för friskolor, men emot orimliga vinster i skatteparadis. Man är för fritt skolval, men emot dess segregerande effekt. Man är för bättre arbetsvillkor för lärare, men för individuella löner etc, etc. Socialdemokraterna är fastlåsta i prestige och taktik. Förslaget på en skolkommission är ett sätt att förhala och blanda bort korten.

En mer sansad röst i frågan om Kunskapsrörelsen är pedagogikprofessorn Ingrid Carlgren också på bloggen S.O.S – i september, som i ett eftertänksamt inlägg blickar tillbaka på vad som hände på 80-talet i våra skolor. Jag ser det som ett svar på Sten Svenssons inlägg.

Hon skriver bland annat:

”Det låg mycket i Kunskapsrörelsens kritik. Det fanns vid den tiden en dominerande skolideologi som präglade såväl styrdokument som diskursen bland skolledare, skolutvecklare och en del lärarutbildare (liksom en del pedagogiska forskare). Det var en statligt påbjuden ‘progressivism’ som påminde om den ensidiga progressivism som John Dewey tog avstånd ifrån i sina senare texter.”

Det är något annat det. En statlig påbjuden skolideologi ”progressivism” var precis vad vi talade om i uppropet i maj 1979. Det var den som kvävde oss och som delade lärarkåren och började nedbrytningsprocessen som vi ser resultatet av idag.

Observera! Det har aldrig varit fråga om att fördöma fantasifulla metodiska grepp i undervisningen (kalla det gärna progressivism), utan det var etablissemangets förakt för beprövad lärarerfarenhet som var så sårande och skadlig.

Hos Carlgren finns en öppning för diskussion. Hon slutar sitt inlägg med frågan: ”Kanske är det så att det är en progressiv kunskapsrörelse vi behöver?” Ja, kanske det.

Men först måste vi förstå oss på skolans historia efter 1980. Det finns mycket bråte att röja i. Och utan att Socialdemokraterna kan göra upp med sin kantring från folkbildning till ”statligt påbjuden progressivism” i decennieskiftet 70/80-tal och det senare knäfallet för nyliberala idéer, kommer vi ingen vart med skolan.

Mer Sten Svensson: De eviga argumenten (om Zaremba och Kunskapsrörelsen dec 2013)

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , Arne Helldén, , , , , , , , , ,

  14 kommentarer for “Var vi visselblåsare eller skolans dödgrävare?

  1. Bror Kajsajuntti
    2014-01-17 kl. 19:55

    Jag kommer mycket väl ihåg den här tiden, även om jag 1979 ännu inte var lärare. Jag började lärarhögskolan hösten 1980, där vi skulle tränga igenom Lgr 80, som många kallade för El Garotti, d v s den nya italienske pedagogen.

    De flesta var ifrågasättande. Varför skulle vi alltid skapa en ny läroplan, vad var det för fel på den gamla? Som jag uppfattar det var få insatta i debatten. Den återkommande uppfattningen var att skolans uppgift vara att både ge kunskaper och social fostran. När jag blev klar lärare och fick arbete i några byskolor i Bergslagen, var det sällan jag såg läroplanen. Folk fortsatte som de alltid gjort och tog jag upp någon ny idé av det jag lärt mig föll det aldrig i god gjord. Det var ingen som talade om ”implementering”, ett modeord jag hörde första gången i slutet av 1990-talet när jag satt i Socialnämnden i Luleå.

    Som lärare kom jag i kontakt med kunskapsrörelsen och beställde en del material, jag skrev en lien ”oövertänkt” insändare (1986) och fick svar av en som kallade mig reaktionär och fick artiklar från den motsatta sidan i brevlådan. Själv förstod jag inte riktigt vad det handlade om, hade ingen att diskutera med och fortsatte i samma gamla spår. Först när jag kom till en större stad mötte jag från skolledningar diskussioner de ville genomföra på studiedagar. Då tror jag dock att det kommit ytterligare en ny läroplan och när den senaste kom för några år sedan, hade jag arbete på en skola som arbetade med den nya läroplanens detaljregleringar innan den ens var antagen.

    Det jag märkt på senare år är att det finns mycket kritik och att inte skolan känns rolig längre. I Luleå var det för ett par månader sedan ett reportage om tre lärare som hoppat av och nu arbetade som arbetsförmedlare, ett arbete som var mer givande och mer kreativt.

    Jag träffade idag på stan två lärare som tagit pension i förtid och inte ville återvända till skolan ens som vikarier. Det säger i alla fall lite grann.

  2. Mia Maria Rosenqvist
    2014-01-18 kl. 6:37

    Fantastiskt intressant artikel, så välbehövligt att någon kan reda ut sörjan från början. Det är oerhört okunnigt att skylla en rörelse för att så till den milda grad påverkat en utveckling utan att alls förstå att det finns mycket starkare krafter under som har det egentliga avgörandet. Det är alltid politik och övriga beslutsfattare som bestämmer vilken utveckling som ska råda inom skilda områden. Det är bara att fatta sådana beslut och lagar som gör att alla måste följa samma ström. Hur enkelt som helst! En rörelse kan få genomslag om beslutsfattare själva är oeniga.

  3. Håkan Broström
    2014-01-18 kl. 7:10

    Kommentarer är överflödiga. Ni har rätt båda två tillsammans med alla vi andra som övervintrade Lgr 80 men det blev bara värre. Kan inte Socialdemokratin göra upp med denna tid är det enbart löjligt med ordsvadan hos Baylan och Löfven. Olle Holmbeg är inte heller något sanningsvittne. Det var i Luleå rena förföljelsen från Socialdemokratin och Lärarförbundets sida. Kommunaliseringen var en ren undanmanöver från Göran Persson för att blanda bort korten. Det var ministerstyre och facklig fascism då vi inom LR strejkade och Lärarförbundet har en form av ”omröstning” där förskolärarna som inte tillhör skolan och dessutom redan tillhörde kommunerna fick deltaga. På den vägen är det och hela svenska skolan har infört förskollärarpedagogik och alla vet att Ingrid Carlgren 1996, men även 1994 påtalade att Vygotskij var direkt motståndare till detta. Hon skrev med fet stil, men då var det tyst som i graven vid lärarutbildningen i Malmö. På sin tid hade Vygotkij-”pedologerna” att kämpa mot. Man kan undra vad Olle Holmbergs professorstitel egentligen är värd och läsförståelsen verkar vara lika klen som hos svenska 15-åringar.

    Nu är det väl inte frågan om att staten ska ta över eller inte utan frågan är om svensk skola kan rekrytera lärare som kan sina ämnen. Att nu prata om organisationen och huvudmannaskap är återigen ett sätt att blanda bort korten.
    Man ska väl inte behöva citera hela andra halvan av Vygotskijs ”Tänkande och språk” för professorer i pedagogik.

    Snart är min ”bok” om tiden mellan 1980-2014 klar. Segrarna tror sig kunna skriva historia men nu är väl alla så spyfärdiga över det svek mot just de lägre SES-elever man tror sig ”hjälpa”.

    Det finns inga vinnare utan alla är förlorare och även Moderater höll tyst och Britt Mogård cyklade omkring på skolorna iförd en gul tröja från RFSU, med en kondom som logga. Det var ingen akademisk resning det handlade om – den gången heller.

  4. Bo Persson, Piteå
    2014-01-18 kl. 16:02

    Håkan B!
    ”Kommunaliseringen var en undanmanöver från Göran Persson …”, skriver du. För Niklas Stenlås, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen på universitetet i Uppsala, är den en betydligt större sak. I såväl fallet med den inre marknadiseringen (kommunaliseringen m.m.) som den yttre (skolpengen m.m.) så kördes Utbildningsdepartementet över av Chicagopojkarna på Finansen.

    Se t.ex. Pdf-referatet från Vetenskapsakademiens stora symposium ”Framtidens skola” förra våren. På nätet finns också Stenlås ESO-rapport ”En kår i kläm – Läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier. Han har också ett kapitel i boken ”Kommunaliseringen av skolan” (red.Christer Isaksson), 2011.

  5. Bengt Svensson
    2014-01-19 kl. 5:03

    Några disparata minnen:

    Lorraine Monroes harlemskolor. Monroe lanserades nästan som en rockstjärna på en skolmässa i Älvsjöhallarna mot slutet av 80-talet. Annonser i DN och på mässhallarna, som jag pendlade förbi varje morgon på väg till mitt jobb som programmerare, så mycket lugnare och bättre betalt än mina tidigare lärarjobb. Tio år senare berättade en gammal kollega, att ”Monroepedagogik” var vad som gällde i hennes lantliga del av Västergötland. Den hade utvecklats för barn i ett amerikanskt storstadsgetto, varav en stor del upplevt, och åtskilliga var offer för, narkotika, våld och gängkrig.

    Monroe var säkert en duktig pedagog och skolledare, men varför ville man undervisa barnen på Västgötaslätten med metoder och ideer från en så diametralt annorlunda miljö och med en så annorlunda historia?

    Jag tror svaret är att den tidens svenska debattörer och SÖ-folk letade efter patentlösningar, som skulle ta hand om alla barn med ”problem”.

    Sedan kom en lång period, då datorerna skulle lösa alla ”problem”. Barnen skulle ”söka kunskap” på nätet. Det var strålande tider för datorförsäljare och datortjuvar. Allt för att undvika en seriös debatt om vad barnen skulle lära sig och varför. Ingen verkade intresserad av grannländernas skolsystem.

    På 90-talet undervisade jag i ”high school” och ”community college” i USA, men seklets sista år i den svenska skolan. Jag gick till medarbetarsamtal i den naiva tron att rektorn skulle vara intresserad av mina erfarenheter ”over there”. Men inte en chans. Hon följde ett formulär, där orden var ämnesöverskridande, arbetsgrupper , synergi… Kunde jag inte sköta matteundervisningen på engelska? (Ungefär: ”Ni tror kanske det här är enkelt, men vänta bara tills jag har förklarat det för er på utrikiska!”).

  6. 2014-01-19 kl. 12:05

    Knut, kul att du letar i minnet och i arkiven efter förklaringar till skolutvecklingens krumbukter de senaste fyrtio åren. Min hypotes är kort sagt att statsprogressivismens uppgång och fall i Sverige kan förklaras med att medelklassen ett stycke in i andra hälften av 1900-talet erövrade och på senare år börjat förlora kontrollen över skolan. Se t.ex.
    http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-broady-11-skolan.htm
    och mer om samma hypotes finns i
    http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-broady-12-bildningstankens-krumbukter.pdf

  7. Knut Lindelöf
    2014-01-19 kl. 15:15

    Tack Donald! Dem ska jag läsa och hoppas att andra gör samma sak.

  8. Bo Persson, Piteå
    2014-01-19 kl. 17:26

    Donald B!
    Jag har inte läst din Krutartikel än. Men i ”Den högre utbildningen” (2012), som jag just håller på med, menar en författare att åtminstone i lärarutbildningen så är statsprogressivismen vid full vigör. Björklunds så hajpade lärarutbildning är den mest genompedagogiserade lärarutbildning vi någonsin haft säger han (sid.210). Och citerar dig när du – som han uppfattar det – 2003 kritiserade en sådan pedagogisering (sid.223). Har denne författare, alltså missförstått såväl dig som Björklunds lärarutbildning?

  9. Bo Persson, Piteå
    2014-01-19 kl. 21:55

    Donald B!
    Javisst, är det så.
    Arbetarklassens certifierade döttrar tar hand om arbetarklassens barn i ett nytt slags folkskola. Med den skillnaden att denna nya folkskola blir mycket sämre än den gamla.

    De översta procenten samlar sina barn i egna skolor med disputerade forskare, som de tar direkt från universiteten, som lärare.

    Och för medelklassens barn blir det nya läroverk av vilka några få blir nästan lika bra som de gamla och många inte mycket bättre än de certifierade döttrarnas.

    Men detta har ju vi, som är mot såväl progressivismen som marknadiseringen, vetat länge. Problemet är hur detta skall tacklas politiskt. Har du någon idé?

  10. Donald Broady
    2014-01-19 kl. 22:33

    Bo!
    Ja, det stämmer säkerligen att statsprogressivismen fortlever på många håll inom lärarutbildningarna. Fast mer ifrågasatt än tidigare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *