Kulturen lever farligt. De offentligt betalda företrädarna lever i sin egen pseudovärld, den så kallade kultursektorn.
I UNT 2010-01-10 frågas kulturdirektör Sten Bernhardsson hur han ser på kulturens villkor på 10-talet. Ur texten framträder en monumentbygge av stor tomhet:
Ett kulturhus … gränsöverskridande arbete … pedagogiskt ansvar … nycklar till kulturen … ökad mångfald där dans formgivning arkitektur och visuell konst kan mötas och utvecklas … privata kultursfären ska komplettera och utmana … demokratisk mångfald och en hållbar utveckling … skapa kulturella mötesplatser … renässans för kunskap och bildning … djup och en styrka i klassisk kultur – särskilt om den levereras med en ”twist” … genom tekniken skapa tillgänglighet för möten i nya rum …
Svadan följs inte upp av den självklara frågan: Hur menar du då? Nej, journalisten Gabriella Hernqvist refererar och citerar lydigt. Eller skriver hon som hon gör för att den kejserligt intellektuella nakenheten ska skrika högt mellan raderna? I alla fall får jag en riktig flasch.
Lite orolig är Bernharsddon antagligen, för till synes helt opåkallat säger han:
”Rädslan för isolering tror jag är överdriven eftersom även ett möte i den virtuella världen passar framtidsmänniskan.”
Nå, det framgår emellertid helt klart att ”kulturen” nu blivit ett elitisolat. Kulturstrategerna talar bara till varandra och använder konstnärerna för sina egna syften. Eftersom de är allt mer beroende av strategerna, sitter de vackert och äter snällt ur deras händer.
För att bilden ändå inte ska bli alltför svart ska ett undantag framhållas. Reginateaterns chef, Paul Kessel tror på lågbudgetföreställningar med stor konstnärlig skicklighet som talar direkt till publiken. ”Serious Comedy” kallas det, med rötter i en folklig teatertradition, som tar upp mänskliga, existentiella och angelägna problem av etisk, religiös eller politisk art som är tankeväckande och oroande. Inte ett ord om att gå ut på på gatan för att hitta till människorna. De kommer – även de teaterovana – om man lyckas skapa angelägen teater av högsta konstnärliga kvalitet.
Den så kallade kulturpolitiken i stat och kommuner borde inskränkas till välskött infrastruktur; teatrar, musikhus, muséer, bibliotek, samlingslokaler och generella bidragsformer. Kulturpolitiker och strateger verkar inte förstå att kulturen växer ovanpå det mänskliga arbetet (i vidaste bemärkelse). Kopplingen mellan arbetet och kulturen (tänkandet) får aldrig förringas. Kapas denna förbindelse uppstår behovet av kulturstrateger. Då lever kulturen farligt, som nu.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: kulturpolitik, kulturstrateger, Sten Bernhardsson, Gabriella Hernqvist, Paul Kessel
Ja, man kan undra hur många lås Sten har på sin dörr? Det finns en otäck tendens till frivillig atomisering och inlåsning. Vi får fler och fler små murar, dörrlås, låskedjor och säkerhetsdörrar samtidigt som brottstatistiken långsamt stegras. Vad säger det om samhället?