Varningsljusen blinkar ihärdigt vid horisonten

Riksdagshuset i Berlin brinner…

På sidan 192ff i den postumt utgivna boken En tysk mans historia: minnen 1914-1933 (Norstedts, 2002) berättar Sebastian Haffner om en arbetsgemenskap som han själv tillhörde efter Weimar-republikens kollaps. Platsen var Berlin, 30-talet alltjämt i sin linda och vännerna i gemenskapen sex till antalet. De var undantagslöst män. Alla hade dessutom en grundläggande juristexamen bakom sig och gjorde sig redo att träda i statens tjänst.

De sex stod varandra mycket nära och hemlighöll ingenting; nästan allt kunde stötas och blötas under deras var fjortonde dag återkommande samkväm. Förutom Sebastian H själv ingick notarierna Hirsch (son till en judisk universitetsprofessor), Hessel (med obestämda vänstersympatier i sitt bagage), von Hagen (politiskt organiserad en bit högerut), Brock (känd för sin revolutionärt nationalistiska agenda) och Holz (officersson och även han orubblig nationalist) i gruppen. Ännu 1932 bestod det samstämda gänget av ”förhoppningsfulla ungdomar” som, bolmande och febrilt diskuterande, trodde sig ha blivit kompisar för livet och gillade varandra högt och rent.

Men den 27/28 februari 1933 brann Riksdagshuset och den 5 mars ägde de sista demokratiska valen rum i det Tyskland, som redan styrdes med järnhänder av Adolf Hitler och NSDAP. När de sex strålade samman lördagen den 1 april, så var det – utan att de själva anade det – för allra sista gången.

Bara fåtalet veckor senare befann sig Haffner, Hirsch och Hessel utanför Rikets gränser som flyktingar undan koncentrationslägren och pogromerna, medan Brock och Holz blivit ledande nazifunktionärer och von Hagen enrollerats i Nationalsocialistiska juristförbundet. Sextetten var omsorgsfullt sprängd.

Vänskapsband kommer att spricka
Jag kände mig egendomligt berörd när jag läste om detta. Kanske tar jag grundligt miste – jag hoppas det – men jag befarar att många av oss får göra erfarenheter liknande Haffners de närmaste två-tre åren. Vänskapsband kommer att lösas upp och gemenskaper att slås i spillror, samtidigt som allt fast löper risk att förflyktigas.

Självfallet vet jag att historien aldrig upprepas mer än i detaljer och flyktiga enskildheter. Jag är också fullt medveten om att den vulkan på vars spets vi numera dansar, kanske för tankarna till 1912-1913 års värld i minst lika hög grad som till 1933 eller 1939 års. Problemet är hur som haver, att jag ser idel ovädersmoln torna upp sig vid horisonten, men ytterst få eller inga solstrimmor eller ljusglimtar.

Europeiska Unionen är i sin nuvarande utformning inte mitt projekt, men EU:s djupnande kris är inget som gläder mig. Brexit gjorde och gör bara ont värre. Miljöhoten är växande realiteter: temperaturen stiger, isen vid polerna smälter och våra efterkommande här i Nordeuropa tycks få ägna sig åt citron-, apelsin- och vindruvsodling. I Vita Huset presiderar en helt osannolik figur, som anser att klimatkrisen är något som statsledningen i Beijing hittat på. Donald Trumps motsvarighet i Kreml, antidemokraten Vladimir V. Putin, är i sin tur både ”mördare och krypto-fascist”, för att låna Peter Englunds träffsäkra karakteristik. Det upprustas intensivt på nästan alla håll. Olika debattörer låter förstå att vi kanske på nytt lever i en förkrigstid. De framsteg som gjorts på yttrande- och tryckfrihetens område håller nu på att transformeras till lika många bakslag runt om i världen. Islamistiska extremister sprider skräck och terror med ojämna mellanrum. Högerpopulistiska rörelser växer sig allt starkare i Europa, inte minst i de forna Warszawapaktsstaterna, uppmuntrade av att deras snart 71-årige chefsideolog numera styr och ställer i Washington. Och så vidare, och så vidare.

För bara något år sedan ansåg jag att Sverigedemokraterna (SD) helst inte bör avspisas som fascister, eftersom många av fascismens 1920- och 30-kriterier – som antiparlamentarismen, våldsbejakandet, korporativismen, de väpnade stödtrupperna etc. – helt eller delvis saknas hos SD.

Jag är inte längre så säker. Nog är släkttycket mellan förr och nu tämligen uppenbart. I dag menar jag att SD står för ett slags fascism i mer utspädd form med hat, hot och avancerat dubbelspel som några de mera framträdande dragen. Udden är riktad mot arbetarrörelsen och emot de organisationer som misstänks för någon form av vänsterperspektiv.

Med SD:s inträde i offentligheten har det politiska språket förflackats och förråats och det oförtäckta hatet blivit verklighet. Invandrare, muslimer, homosexuella, kulturmarxister och ”PK-elitister” angrips oavbrutet av tusentals nätsoldater. Det är ovärdigt och illavarslande att ett vämjeligt ultrahöger-parti som SD ideligen stoltserar med allt högre opinionssiffror.

Funnes i bredare mening offensiva vänsterkrafter, så vore läget i Sverige mindre dystert. Men sådana krafter gör inget större väsen av sig. Den liberala vänstern söker förespegla oss att utbyggd kärnkraft, tidiga skolbetyg, blågult Nato-medlemskap och allmän strutspolitik är genaste vägen till frälsning. Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har gradvis omvandlats till en administrativ apparat utan visioner och med främst yrkespolitiker i leden. Att Värmlands Folkblad nyligen avyttrades till Nya Wermlands-Tidningen, alltså till värsta konkurrenten, var kanske ingen ödesfråga för den samlade mänskligheten, men ingreppet var tidstypiskt och signifikativt. Det hade också en enorm symbolladdning, i synnerhet som affären gjordes upp i ”oträngt mål”. De yngre fick på så vis en lektion i den ädla konsten att lägga sig platt utan att bjuda något som helst motstånd.

Vad göra?
Vad kan man då göra i denna så förryckta värld? Man kan naturligtvis skriva poesi. Övar man sig bara tillräckligt länge och har den erforderliga talangen, så kan ens ord faktiskt nå ända fram. Slutraderna i Folke Isakssons programdikt Tecken och Under har just den egenskapen:

… Det sker fortfarande under på Jorden, den förvirrade planeten. Uppflugen på en tvärslå just under himlen ser en timmerman framtidens tillitsfulla blickar i vattenpassets öga. Samtidigt lyfter två fåglar och flyger vid varandras sida, ut över havet, med en grön kvist för att hejda den framryckande öknen.

Det finns motvikter, krafter som ännu verkar i osynlighet eller under förklädnad.

Det står och väger, frågan står på sin spets. Under en mossbelupen sten i universum finns svaret, den rätta lösningen. Om detta är Den yttersta tiden eller den svåra stunden strax före Vändpunkten.

  7 kommentarer for “Varningsljusen blinkar ihärdigt vid horisonten

  1. Anders Persson
    2017-03-13 kl. 7:33

    När jag vaknade upp denna morgon hade jag svaret, tror jag, på något jag grubblat över en tid: Varför har turistströmmen från Sverige till USA gått ner efter Donald Trumps seger?

    Herregud, det är ju inte honom de ska träffa! Och USA och dess folk och kultur är ju detsamma nu som innan valet. Men svenska folket är inte detsamma…

    De inser nu att ungefär hälften av de trevliga amerikaner de kände eller kommer att lära känna röstade på Donald Trump. En avgrund har öppnat sig för många Amerikavänner och vänskapsband har kanske redan brustit.

    Slog på lindelof.nu för att se var jag skulle kunna passa in den här kommentaren och hittade genast platsen…

    • Bengt Svensson
      2017-03-14 kl. 21:21

      Samma fråga kan väl ställas om det radikalt minskade antalet resor till Ryssland de senaste åren: Det är ju inte Putin de ska träffa!
      I San Francisco fick Trump dock bara 9,4 % och i Los Angeles 23,4%, så chansen att den svenske turisten skulle ramla på en Trumpanhängare är nog ändå inte så stor.

      Men skulle han missa Hollywood och hamna i Bakersfield, Kern County, på andra sidan San Gabriel Mountains, så ökar den drastiskt (Trump 54,7%), och vill de gå på skidor i Squaw Valley vid Lake Tahoe (Placer County, Trump 52,5%) får de väl låta bli att prata politik med skiduthyrare och servitriser.

      Uppe i Lassen County (Trump 72,7%) kan det bli riktigt svårt att le tillbaks mot alla glada människor.

      Trumpfans eller ej, amerikanerna kommer säkert att ta emot svenskar som förr. Om inget annat kan väl svenskarna låtsas vara norrmän. För som min senator, Dianne Feinstein sa omedelbart efter 9/11: ”It is not blue eyed Norwegians we are lookiing for”.

  2. Håkan Sandin
    2017-03-13 kl. 8:25

    Medelklassen lever i sin egen bubbla. De bor i etniskt vita villaområden och förutom den årliga charterresan all inclusive vet de ingenting om världen bortom den egna gräsplätten.

    Medan överklassen och arbetarklassen ser verkligheten som den är vaknar medelklassen alltid för sent och blir också det första offret vid stora samhällsförändringar.

    Jag medger att det är en marxistisk analys. Men ändå.

    • Mats Parner
      2017-03-13 kl. 17:28

      Jag tror inte att man ska pådyvla Karl Marx vilka tillrättalagda haranger som helst och därefter saluföra det hela som ”en marxistisk analys”. Påståenden av typen att medelklassen alltid vaknar ”för sent”, medan överklassen och arbetarklassen ”ser verkligheten som den är” måste betecknas som så enormt platta, att de med fördel kan stämplas som värre än ett brott. Det handlar med andra ord om ren dumhet.

    • Håkan Sandin
      2017-03-15 kl. 8:32

      Jan Myrdals analys avseende Marine Le Pen, för något år sedan, är närmast profetisk: ”Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal.”

      Idag röstar drygt 30%, alltså den värdekonservativa delen, av arbetarklassen på patriotiska partier. Det innebär att nyliberalismen och frihandeln – det som brukar kallas för globaliseringen och som betyder att inhemsk industriproduktion flyttar utomlands till låglöneländer med urusla villkor för arbetarklassen – krackelerat till följd av Brexit, Trump och de nationella rörelsernas framväxt.
      Detta är särskilt bekymmersamt för ett land som Sverige som – inte minst på jordbruksområdet – är helt beroende av frihandel för sin livsmedelsförsörjning.

      Därför är det korrekt att säga att den akademiska medelklassen alltid vaknar för sent vid stora samhällsförändringar.

  3. Mats Larsson
    2017-03-15 kl. 2:59

    Ett vänskapsband som just nu knakar ordentligt i fogarna är det mellan Ryssland och Vitryssland. Jag skrev förra året i en gästblogg, att jag noterat små tecken på att Vitrysslands upplinjering till Ryssland inte längre var så uppenbar. Nu är det inte längre små tecken, utan hårda uttalanden från båda sidor.

    ”Vårt broderliga Ukraina kämpar för sin självständighet” var ett uttalande från Vitrysslands president Lukasjenko, som inte föll i god jord i Ryssland.

    Ryssarna slog tillbaks med ett uttalande på näst högsta nivå, Medvedev: ”Ingen är tvingad att vara kvar i den Eurasiatiska unionen”.

    Lukasjenko kontrade med: ”Our relation is not about accounting [det gamla bråket om oljepriset]. They are about something bigger. To evaluate these relations, we should look back to the middle of the 20th century when one third of our population was killed, and you know how that happened. If someone wants to aggravate the situation and reproach us once again, such attempts will fail,”

  4. Håkan Sandin
    2017-03-16 kl. 5:43

    Mats Parner skriver:
    ”Med SD:s inträde i offentligheten har det politiska språket förflackats och förråats och det oförtäckta hatet blivit verklighet. Invandrare, muslimer, homosexuella, kulturmarxister och ’PK-elitister’ angrips oavbrutet av tusentals nätsoldater. Det är ovärdigt och illavarslande att ett vämjeligt ultrahöger-parti som SD ideligen stoltserar med allt högre opinionssiffror.”

    Kulturmarxism har ingenting med arbetarrörelsen att göra. Traditionellt sett har arbetarklassen alltid varit vänster i meningen att man ser verkligheten från ett underifrånperspektiv. Men man har alltid varit värdekonservativ i familjefrågor.

    De enda som passar in på Frankfurtskolans pejorativa beskrivning är den övre medelklass som utbildats på Journalisthögskolan i Miljöpartiets politiska ideologi och sedan bosatt sig i de gamla arbetarkvarteren på Södermalm i Stockholm.

    Marx idéer bygger på Hegels kristna filosofi om dialektiken, alltså på lagen om motsatsernas kamp; tes mot antites = syntes.

    Vilken blir syntesen av motsättningen mellan vit vs svart, hetero vs homo, kvinna vs man? En hermafroditisk bastard?

    (1106 tecken! – max 1000 🙁 )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *