Vykortet från Stortuvan

stortuvan

Helagsfjället från Stortuvans topp 24 augusti 2013 klockan 13:05

Detta stenröse står på det lilla fjället Stortuvan norr om Ljungdalen. Det ligger en dryg timmes marsch från vår stuga. Hit vandrar vi alltid när vi vill upp ur fjällskogslandet för att få de vida vyerna. I väster tronar det mäktiga Helagsmassivet. De runda fjällen till vänster ligger i Norge. Utanför bildens högerkant sticker Sylarna upp, som har sin högsta topp i Norge.

Intill röset är en viloplats. Här har jag suttit minst en gång per år i mer en 40 års tid och intagit av landskapets storhet. Platsen har själ.

År 1978 på sensommaren vandrade jag hit. Det var tunga regnmoln i öster, så jag tog med mig en regnkappa om regnet skulle komma över mig. Uppe vid röset började det regna. Jag tog fram regnkappan ur ryggsäcken, satte den på mig och satte mig på en sten intill röset. Jag njöt denna gång av sceneriet med regnmolnen som rullade fram över fjällen från öster mot väster. Helags var fortfarande klart.

Jag stack handen i regnkappsfickan och kände en tyglapp fastsydd i sömmen. Jag tog fram lappen, det var en namnlapp med min svärfars namn, adress och telefonnummer. Även hans yrkestitel ”Tandläkare” stod tydligt präntat före namnet. Så skrev man sitt namn på den tiden.

Svärfar hade dött i februari samma år och dessa fjäll hade varit hans vandrings- och fisketrakter sedan 30-talet. Just vid detta röse hade han suttit många gånger och intagit storheten precis som jag gjorde då och även gjorde idag.

Jag rev loss lappen och placerade den mellan några stenar i röset, men så att den syntes, och förrättade på så sätt en mycket kort och enkel minnesceremoni, där han säkert inte skulle haft något emot att få inta en stunds, om än en sista, vila. Därefter drog jag regnkappan om mig och vandrade hemöver.

Tiden gick och jag glömde bort min lilla ceremoni på Stortuvans topp. Mer än ett år senare berättade min svärmor att hon fått ett obegripligt vykort från en ”Tandläkare” med ”hälsning från Stortuvans topp”. Hon begrep ingenting, vilket inte heller jag gjorde när jag fick höra om det märkliga vykortet.

Men saken gnagde sig fast i mitt minne. ”Tandläkare”, ”Stortuvans topp” ekade bekant i min glömska skalle tills delarna några dagar senare ramlade på plats och jag kunde berätta hur det måste ha gått till.

Långt efter att jag placerat namnlappen i röset kom en annan ”tandläkare” dit och satte sig att vila. Han fick då syn på namnlappen, funderade förstås på varför den låg där, förundrades också över att det var just en ”Tandläkare” som lämnat den där i röset. Han tog med sig lappen, kanske glömde han den och fann den långt senare och då känt sig manad att skicka vykortet, som så småningom hamnade i min svärmors brevlåda. Det var som att min svärmor genom detta vykort fick en hälsning från sin döde man på andra sidan.

Ja, platsen är lite magisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *