Många år sedan i Gävle-Sandviken (Kollage: Redax)
På Bruket var 1 maj en högtidsdag. En dag att varje år vara stolt över och fira. På med bästa gå bort-kläderna. Man kan se det på svartvita foton från den tiden. Långa slingrade sig demonstrationstågen. Under socialdemokratisk flagg. ”Alla” var ju socialdemokrater.
Det var normaltillståndet, som Jan Lindhagen och Macke Nilsson tecknade det i Hotet mot arbetarrörelsen (1970). Vardagen på Bruket var socialdemokratiskt impregnerad. Det var bara ”konstiga” människor i arbetarklassen som blev kommunister. Och dem gick det illa för. Riskerade svartlistning och arbetslöshet.
Min mamma gick i förstamajtågen fram till att sjukdomen försvagade henne och benen inte längre bar. Jag tror att hon upplevde det som en stor sorg att tvingas lämna walk over. Ett svek. Medlem i partiet. Förärades Hjalmar Branting-medaljen för sina insatser i rörelsens tjänst.
Hennes vanartige son, som drog till Upsala och universitetet, gick i socialdemokraternas tåg en enda gång. Fram till dess var det Röd Front som gällde. Och många var vi, det var en radikal tid, morgondagarna sjöng. Barnen alltid med, om så i barnvagn. Förväntade sig ballonger och glass.
Göran Ahrne fångade, på pricken, den uppsluppna atmosfären vid samlingen på Vaksala torg i sin bok Vardagsverklighet och struktur (1981). Medan Internationalen truttades fram på blåsinstrument. Och banderollerna togs av vinden.
Så till denna enda gång med S. Jag engagerade mig i stödkommittén för polska Solidarnosc. Vi diskuterade i vilket tåg vi skulle gå i på 1 maj för att synas ordentligt. Och S blev det.
Ironiskt nog gick bakom oss i tåget APK, utbrytarorganisationen från VPK. Starka i Norrbotten bland övervintrande stalinister. Och de stödde Jaruzelski, mannen bakom militärkuppen med syfte att krossa de fackliga frihetskämparna och införa undantagstillstånd.
Men inga hårda ord utbyttes. Och jag kände flera i APK, från Sociologen.
Jag har inte demonstrerat på många år. Men hjärtat sitter kvar till vänster. Idag beger jag mig upp till Triangeln, för övrigt nära där Mikael Wiehe bor. För ett appellmöte med den alerta Malmölistan, med förre r:aren, läkaren Nils Littorin i spetsen.
De är rent hårresande, partiets avslöjanden av hur S i Malmö till synes hejdlöst slösar med offentliga medel. Det ena projektet knasigare än det andra. På mammas tid var det skötsamhet som gällde, inte att kasta skattemedel omkring sig. Välfärdssamhället måste finansieras.
Ingen demonstration för mig. Hem till hotellet för att via tv:n heja på Brynäs när de fajtas mot Luleå i SM-finalen i hockey. Match nummer 6 av möjligtvis 7.
Igår på färjan till Helsingør överhörde jag ett gäng pilsnerdrickande gubbar som pratade typisk värmländska. En bar en halsduk med Degerfors IF på. Jag var frestad att slå mig i slang med dem.
Men gjorde det inte. Jag är inte en av dem. Bara att inse. Pojken som fick studera.
Känslan av att inte höra hemma i arbetarklassen, att vara ”klasslös”, som Malmösonen, den framlidne Kristian Lundberg med en likadan bakgrund som min skrev, är starkare än någonsin, denna solskensbestrålade första maj i Skåneland.
Mitt förnamn är Ronny, från 1996 av Ronny Ambjörnson tar upp exakt samma fenomen – med arbetarursprung och akademisk utbildning och karriär inom universitetsvärlden. Inte tillhörig här, men heller inte där. Men själv tror jag att man alltid kan falla tillbaks på sin uppväxt, vare sig man ”stigit” eller ”fallit”. Du skulle nog ändå snackat med de där degerforsgubbarna och då märkt att du mycket väl, likt ”våran prost” i Frödings dikt förmår tala ”med bönder på bönders vis…..” Och det av samma skäl som prostens att han ”skäms ej, att far hans var bonde”.
Har ingen tvekan om var jag hör hemma, några års studier på universitet för att få papper på att jag har rätt till ett akademikeryrke som ger sämre betalning än mina hamn och fabriksjobb gör inte att jag tvekar. Det är inte jag som förändrats det är ekonomin och de yrken jag arbetat inom som förändrats. Jag är fullständigt klar över att när jag från generationer av arbetarklass får tillgång till de ”fina salongerna” så är dessa inte fina längre. De yrken som för hundra år sedan innebar att man tillhörde ortens överklass, d v s läraren, läkaren och prästen har nu öppnats upp för mig och mina barn, samtidigt som arbetsförhållanden och lön ofta blivit sämre än för den traditionella arbetarklassen. Samtidigt ställs ofta allt större kunskapskrav på de traditionella arbetaryrkena. Samtidigt sitter det säkert en och annan lärare och läkare i sina fikarum och inbillar sig att de lyckats göra en klassresa vilket är ett psykologiskt problem som hindrar dem att organisera sig som klass.
Visst var det en förväntansfull tid, då det begav sig inför valborgsmässoafton, som markerade årstidens övergång när lövsprickningen kunde skönjas med påtaglig tydlighet. Likaså gjordes ombyte från vinter till sommarkläder, åtminstone var det så för en skånepåg. Minns detta särskilt som ungdom tidigt 60-tal då utedansbanorna öppnade just den dagen.
Då klädde vi oss i den finaste sommarkostymen och töserna tog på sig det tunnaste kjoltyget. Oj, vad kallt det var, tyckte vi, men det var ju så traditionen bestämde.
Nu är det inte samma gränsskillnad när vi klär oss i vinter och sommarkläder utan vi går med samma utstyrsel i princip året om.
Med förväntansfull känsla av tradition upplevdes också 1 maj för oss unga, uppväxta som vi var i en industristad där arbetarrörelsen präglade det mesta som hände i offentligheten.
Vi tillhörde ju flertalet av arvtagarna till det nya som skulle komma och forma framtiden i samma industrimiljö med dess anda. Så trodde vi men utvecklingen tog en annan vändning på den lilla industriorten nära havet och blev ett minne blott, med såväl varvsnedläggning som konfektionsindustrier. Att nämna i sammanhanget är Öresundsvarvet cirka 3.000 anställda och dom kvinnodominerande Schlasbergs och Karl o Emil Edmond.
Detta hände mitten 1980 talet och en annan tid på många plan låg i färdriktningen. Arbetarrörelsen idékraft såg slutet på en fantastisk utvecklingsperiod och andra värdeskalor på hur samhällen skulle formas tog vid. Politik i organiserade modeller från grunden genom folkbildande medlemskap i förening var inget att satsa på för den enskilde, utan bättre att satsa på sig själv.
Som arbetare i ett kollektiv sammanhang, var det inte fint nog att vara och dessutom riskfyllt och mycket dåligt betalt.
Och nu skriver vi 2025 och ser att det privata intresset, där var och en är sin egen lyckas smed lever ännu kvar trots att alla i grund och botten är beroende av varandra, här på denna Jorden vandra.
Förhoppningsvis befinner vi oss nära ett förändringens tidevarv där människan står vid ett vägskäl och inser att det är ett fruktansvärt självskadebeteende som pågår i vår omvärld. Är det inte våra livsbetingelser vi skadar genom vårt miljöförstörande levnadssätt så är det ett antal eskalerande krigstillstånd som råder.
Tid att inse med betydande vikt, bryta denna förstörande trend innan det är försent. Klockan är fem i tolv.
Kan ett uppvaknat 1 maj vrida riktningen mot en gryende framtid för dom unga oskyldiga som skall ta över det haveri vi lämnar efter oss?