1917 (10) I väntan på Lenin

Nyhetsförmedlingen från Ryssland till omvärlden gick 1917 rätt snabbt tack vare telegrafin. Förmedlingen av bilder tog dock längre tid. Detta foto från Petrograd som togs 14 (27) februari behövde mer än en månad för att nå London.

Den ryska “Februarirevolutionen” tog de flesta med överraskning, inte minst bolsjevikerna. Lenin som bodde nere i Schweiz hade så sent som i januari 1917 uttrycket tvivel om han någonsin skulle bevittna en socialistisk revolution. Men 18–20 Februari (3–5 mars enligt “nya stilen”) började den stora strejkrörelsen i Petrograd, torsdagen den 20 februari (8 mars) skedde den stora kvinnodemonstrationen och en vecka efter, torsdagen den 2 (15) mars, abdikerade tsar Nikolaus II.

I den allmänna litteraturen om “februarirevolutionen” 1917 får man intrycket av att de bolsjeviker som befann sig i Petrograd vid den här tiden var förvirrade, och allmänt handlingsförlamade och dessutom politiskt inne på fel spår – alltså innan Lenin steg av tåget sent på måndagskvällen 3 (16) april och “ställde allt till rätta”. Detta är inte riktigt sant.

De som fick ta första stötarna var tre politiskt inte helt oerfarna bolsjeviker: den blott 27 årige Vjatjeslav “Molotov” Skrjabin, den 30-årige Petr Zalutski (1887-1937) samt Aleksander Sjljapnikov (1885-1937).

De tre i Petrograd februari 1917, Alexander Sjljapnikov, Petr Zalutski och Vjatjeslav Skrjabin, senare mer känd som “Molotov” (=hammaren) agerade kraftfull, snabbt och riktigt när “februarirevolutionen” brutit ut.

Dessa tre utgjorde den så kallade Ryska Byrån av Centralkommittén. Allt de hade till sitt förfogande var sin liten tryckpress som tillhörde Petersburgskommittén. Med den kunde de trycka flygblad och pamfletter, men inte tidningar. Det var på denna tryckpress de, söndagen den 26 februari (11 mars), fick ut ett manifest som utgjorde bolsjevikernas första reaktion till revolutionen. Den sattes först upp som affisch men ingick sedan som bilaga i tisdagens nummer av Izvestija, det just bildade “arbetarrådets” (Sovjetens) nya tidning.

I manifestet uppmanades arbetarklassen och den revolutionära armén att skapa en revolutionär provisorisk regering som skulle upprätta republik. Denna skulle gå in i förhandlingar med proletariatet i de krigsförande länderna för en revolutionär kamp i alla länder mot sina förtryckare och förslavare. Texten är anmärkningsvärt medveten och verkar inte skriven av några förvirrade eller politiskt osäkra personer.

En rekonstruktion på svenska av bolsjevikernas manifest “till världens folk” den 26 februari (11 mars), först offentliggjorde som affisch, två dagar senare som bilaga i det första numret av arbetarrådets Izvestija. Publicerad i SvD 22 mars. (Klicka för större bild).

Manifestets text återfinns inte i den gängse litteraturen. Har jag hittat den i något dammigt arkiv i St Petersburg? Nej, jag har fått den fix och färdig i Svenska Dagbladets nya digitala arkiv.

Denna konservativa tidning utgör för året 1917 en veritabel skattkammare när det gäller bolsjevistiska dokument och uttalanden! Man var i den svenska högborgerligheten givetvis intresserad av vad bolsjevikerna hade för sig. Dagens Nyheter däremot, vilken som chefredaktör hade en av världens främsta rysslandsexperter, professorn Anton Karlgren, var ytterst återhållsam med att låta bolsjevikerna komma till tals – det kunde ju hända att en och annan i de folkliga lager tidningen vände sig till skulle inspireras av de revolutionära budskapen, något som ju var uteslutet inom de kretsar som läste SvD.

Lenin fick höra talas om manifestet fredagen den 10 (23) mars genom utdrag i tyska borgerliga Frankfurter Zeitung och schweiziska socialdemokratiska Volksrecht. Han var mycket nöjd med vad han läste. Han påpekade det viktiga i “den fullständigt riktiga uppfattningen att det oumbärliga villkoret för fred är förbindelser med proletariatet i alla krigsförande länder”.

Manifestet skrevs alltså några dagar innan tsaren abdikerat och den nya konservativa “provisoriska” regeringen bildats 1 (14) mars. Denna regering var rent borgerlig och levde inte på långa vägar upp till de revolutionära kraven i manifestet. Molotov, Zalutski och Sjljapnikov kämpade därför vidare, nu med inriktningen att ge ut partitidningen “Pravda”  på nytt.

Nästa avsnitt: Kvinnorna bakom “nya Pravda“.

... är läst 192 gånger!

  4 kommentarer for “1917 (10) I väntan på Lenin

  1. Bo Persson skriver:

    Att störta Kerenskij-regimen var väl inte så svårt. Men att sedan vinna det internationaliserade inbördeskriget hur kunde man lyckas med det? Hur gick det till? Finns det någon bra bok om det?

  2. Håkan Sandin skriver:

    Februarirevolutionen 1917 hade sin bakgrund i den franska revolutionen 1789 som mynnade ut i Napoleonkrigen, skapade den tyska nationalismen som i sin tur ledde till två världskrig och ett kallt krig.

    En av de bästa texterna i ämnet fann jag i Sven-Eric Liedmans, Karl Marx en biografi: “Bourgeoisien har överallt där den kommit till makten förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare och inte kvarlämnat några andra band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’.”

    Tydligen såg inte Marx det medeltida mörker som beskrivs av upplysningsfilosoferna. Därtill är det tveksamt om han skulle ha stött yrkesrevolutionärernas statskupp i oktober. (Som alltså ledde till inbördeskrig och den utländska inblandning som brukar ena det ryska folket.) Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk och borde följaktligen ha skett inom det parlamentariska systemet från februari.

  3. Anders Persson skriver:

    Problemet med “februarirevolutionen” är att den kanske var en “fejkad” revolution: aristokratin ville ha oroligheter så att de med dessa som svepskäl kunde säga upp lojalitetsöverenskommelsen med ententen, bourgeoisien ville förekomma detta genom en revolution som störtade den fredsinställda aristokratin och lägga vägen öppen för ett fortsatt krig med befolkningens entusiastiska stöd.

    Detta var mina spekulationer i vintras tills jag i St Petersburg fick veta att den också framförts av ryska historiker. Mina sagesmän visste dock inte namnen på dem.

  4. Mats Larsson skriver:

    För att svara på Bo Perssons fråga om böcker som behandlar
    det ryska inbördeskriget:

    Clifford Kinvig, “Churchill’s Crusade, The British invasion of Russia
    1918-1920” (2006)

    Peter Kenze, “The Defeat of the Whites, Civil War in South Russia
    1919-1920” (1977)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.