Det har funnits, och finns kanske fortfarande, en massa stora och små oklarheter kring Lenins och hans kamraters resa vårvintern 1917 från Zürich till Petrograd. De små först.
Tåget avgick alltså från Zürich måndagen den 27 mars (9 april), passerade Stockholm 31 mars (13 april) och anlände Petrograd sent på måndagskvällen den 3 (16) april. Detta var annandag påsk, d v s rysk-ortodox annandag påsk. När Lenin passerade Stockholm, så var det inte på en långfredag, som det sägs i en del framställningar. Den helgdagen hade i de katolsk-protestantiska länderna infallit fredagen den 24 mars (6 april), liksom hela påsken en vecka tidigare.
Enligt en artikel i SvD den 19 september 1916 om ändringar i tågtrafiken, bör nattåget från Malmö ha anlänt till Stockholm C kl. 8.49 på morgonen och avgått mot Norrland 18.37. Det var länge oklart exakt vilken väg Lenin och hans följe tog genom Sverige. Jag trodde att de från Stockholm tog vägen rakt norrut längs kusten. Men järnvägen Uppsala-Gävle var privat och de reste ”statligt”. Som Cathrine Merridale utreder i sin bok Lenins resa (2017), svängde tåget i Uppsala västerut till Sala och sedan norrut till Bräcke inte långt från Östersund.
Till Bräcke kom man halv sex på lördagsmorgonen och var där tvungna att byta tåg. Till Boden kom de sent på kvällen och till Haparanda först vid 7-tiden på söndagsmorgonen. En mycket ansträngande resa alltså.
Större delen av söndagen tillbringade de på andra sidan älven, i Torneå, där de förhördes av finsk, rysk och brittisk (!) personal. Till allmän lättnad kom alla iväg på söndagskvällen, utom två bolsjeviker som råkade vara österrikiska medborgare: bl a Karl Radek.
Som Merridale nämner har en del böcker missat svängen via Sala och andra har helt fräckt fortsatt vägen från Stockholm med någon färja över till Hangö. Priset för den värsta desinformationen tas nog av Russia Today, som verkar ha lika dimmiga begrepp om svensk geografi som den där u-båtskaptenen som gick på grund i Karlskrona 1981.
Det är på tåget genom Finland under måndagen, som Lenin kommer i samtal med ryska soldater och av dem får enskilda nummer av Pravda, bl a den utgåva som inrymde Kamenevs ryktbara artikel den 15 (28) mars. Lenin skulle senare säga, att de soldater han träffat, var helt på hans linje när det gällde att få slut på kriget så fort som möjligt. Andra resenärer på samma tåg, också i Lenins sällskap, uppfattade nog att de flesta av soldaterna ville fortsätta kriget till seger.
Sista stationen före Petrograd var Beloostrov [1], som också var första stationen under rysk administration. Här gjorde tåget ett lite längre uppehåll, kanske för att ansluta vagnar från Systerbäck, där det fanns en stor industrianläggning. Som ett kuriosum kan nämnas att 1864 överfördes av strategiska skäl Systerbäck med omnejd från Finland till Ryssland i utbyte mot Petsamoområdet. Låter bekant på något sätt…
Lenin möter Kamenev
Ett 20-tal bolsjeviker hade rest upp från Petrograd för att möta Lenin. De leddes av Lev Kamenev med bl a Aleksander Sjljapnikov, Lenins systrar Anna och Maria, samt Theodor Raskolnikov, en ung marinofficer som ledde bolsjevikerna på örlogsbasen Kronstadt. Men de flesta på perrongen var industriarbetare från Systerbäck, som hade vandrat halvannan mil för att hälsa honom välkommen.
Lenin lär ha stirrat häpet på de jublande folkskarorna på perrongen. Han lyftes upp och fördes i gullstol till välkomstkommitté. Den omfattade också stans styresman, som just tillsatts av den nya regeringen. Han hälsade på Lenin, stelt, men vänligt. Sedan Lenin och hans resesällskap klarat av några tullformaliteter höll han sitt första eldande tal denna natt.
Lenins ”typiska” korta tal
De 15, kanske 20, anföranden han skulle framföra denna natt var korta, slagkraftiga och eldande. Improviserade framför en större eller mindre folkmassa.
Man kan dock förmoda, att det ena talet var det andra likt. Det är därför möjligt att ur de korta referat och spridda citat som föreligger rekonstruera ett slags leninskt standardtal. Så i Beloostrov hade Lenin, uppkliven på en stol i väntsalen, kunnat låta ungefär som här t h.
En klocka ringde och kallade tillbaka passagerarna. Tåget satte sig i rörelse. Det är nu, under den sista biten till Petrograd, som Lenin börjar diskutera politik med Kamenev:
– Vad är det du skrivit i Pravda? Vi har sett några nummer och skällt dig för allt möjligt!
Men enligt Raskolnikov, från vilken vi har den här historien, sades det med glimten i ögat, utan anstöt.
Men Lenin hade nu också fått klart för sig den enorma splittring som rådde i bolsjevikpartiet. En högerfalang ville mer eller mindre villkorslöst återförena sig med mensjevikerna, en annan ville återförening efter förhandlingar där rättesnöret var den vänstersocialdemokratiska Zimmerwaldkonferensen 1915 och en tredje vänsterfalang, med bl a Molotov och Lenins systrar, ville stå kvar på Lenins gamla plattform.
Tåget sägs ha stannat en kort stund vid ytterligare en station, troligen Pargolovo (finska Parkala). Där höll Lenin sitt andra korta tal igen innan tåget fortsatte mot Petrograds centrum.
Kaos på Finlandsstationen
Mottagandet på Finlandsstationen (Finljandski vokzal) var förmodligen så kaotiskt som det framställts på alla målningar. Eftersom det var påsk var arbetsplatserna stängda och bolsjevistiska agitatorer hade uppmanat arbetarna att komma dit för att möta Lenin. Tiotusentals människor hade samlats på torget framför stationen så att all trafik blockerades.
Ute på perrongen väntade Lenins partikamrater bland dem Alexandra Kollontaj, som kom framstörtande med en blombukett. Matroser från 2:a örlogsflottan skyldrade gevär och en orkester klämde i med Marseljäsen. Lenin togs, igen på gullstol, in i stationens väntsal. Det var nu inte vilken väntsal som helst, utan tsarens egen lyxiga väntsal. Men där hängde nu festgirlanger i rött och guld, och alla tänkbara välkomsthälsningar och revolutionära slagord.
När Lenin kom in i den praktfulla väntsalen, stod han där som om ingenting som skedde hade något att göra med honom, berättade en iakttagare. Han såg sig omkring, tittade på människorna som omgav honom och till och med upp i taket, fingrade på blomsterbuketten, som inte riktigt stämde med hans allmänna framtoning. Den officiella mottagningskommittén bestod av två ledande mensjeviker: Nikolaj Tjcheidze, Petrogradsovjetens ordförande samt vice-ordföranden Matvej Skobelev. Utan större entusiasm välkomnade Tjcheidze kamrat Lenin tillbaka till Ryssland:
Vi anser att den revolutionära demokratins främsta uppgift nu är att försvara revolutionen från alla angrepp, utifrån och inifrån. Vi anser att för att uppnå detta mål krävs, inte oenighet, utan ett slutande av de demokratiska leden. Vi hoppas att du tillsammans med oss vill sträva mot detta mål.
Lenin svarade:
Kära kamrater, soldater, matroser och arbetare, jag är glad att i er få hälsa den segerrika ryska revolutionen och få hälsa er som den internationella proletära arméns förtrupp. Den stund är inte avlägsen när folket, på vår kamrat Karl Liebknechts uppmaningar, kommer att vända sina vapen mot sina kapitalistiska utsugare. Den ryska revolution ni genomfört har inlett en ny epok. Länge leve den världsomfattande socialistiska revolutionen!
Därefter vände han sig bort från Tjcheidze och gick ut genom entrén till de tiotusenden, som hade samlats utanför där han höll sitt tredje brandtal stående på motorhuven till den bil som skulle föra bort honom [2]. Matroserna stod för skyldrade gevär under sina officerare och var därför inte den mest tacksamma publiken. Dessutom ville inte Lenin ställa till någon scen just då, han var ju ändå en väluppfostrad adelsman. Att talet inte utgjorde något svar på Tjcheidzes anförande, förklaras av att Lenin bör ha ansett det hopplöst att påverka honom och Skobelev. Då var det bättre att satsa på folkmassorna utanför.
Nu hade någon fått tag på en lastbil med kraftig strålkastare som riktades mot Lenin. Bilen kom ingen vart i den stora trängseln. Någon kunde då mobilisera en pansarbil. Dånet från dess startande motor hjälpte till att bana väg och mycket långsamt kunde det tunga fordonet börja köra över torget.
Lenin hade hoppat in i tornet och där stod han i den kalla aprilnatten i keps och överrock. Kursen gick västerut, troligen längs Botkinskajagatan, sedan över Sampsonievskibron. På vägen måste pansarbilen gång på gång göra uppehåll, så att folkmassorna fick se och höra Lenin tala. Varje anförande slutade med: ”Länge leve den världsomfattande socialistiska revolutionen!”
Färden fortsatte till Kuibyshevagatan, varifrån det inte var långt till bolsjevikernas högkvarter i den förre tsarens hålldam Matilda Ksjesinskajas villa. Trots att klockan hunnit bli två på natten, väntade där en överdådig buffé i nedervåningen. Sedan ytterligare välkomsttal hållits för den återvändande revolutionären, reste sig denne och höll ett halvannan timmas svavelosande tal, som kom de flesta närvarande att sätta vodkan och kaviaren i vrångstrupen.
…
[1] Vet man att ”ostrov” på ryska betyder ”ö” så inser man lätt, eftersom Belarus ju är Vitryssland, att den lilla orten av någon outgrundlig anledning heter ”Vita ön” (på finska Valkeasaari=vita ön).
[2] I den gängse historieskrivningen förläggs detta tal före mötet med Tjcheidze, kanske redan till matroserna ute på perrongen. Jag har bedömt detta som mindre troligt.
Nästa avsnitt: Lenin i kraftig motvind.
