1917 (nr 32) Anarkister och provokatörer

Problemet i alla tider med anarkistiska grupper, i Ryssland och annorstädes, har varit (och är) att de är så lätta att infiltrera, berättar Anders Persson.

Anarkistiska matroser från Kronstadt. Den örlogsbasen var under hela revolutionen det främsta sätet för militanta anarkister.

Anarkismen, läser jag i Sten Högnäs bok Idéernas Historia, kan mycket kort sammanfattas i en tro att människan är god, men fördärvad av staten, det organiserade samhället. Staten härskar genom sin våldsapparat, därför måste den politiska kampen med våld avskaffa staten med direkta aktioner. Av detta följde en mängd anarkistiska attentat i Europa i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet.

Rörelsen var speciellt stark i Tsarryssland, och det var också där som de mest spektakulära attentaten ägde rum, utförda av anarkister eller av grupper inspirerades av anarkismen, som t ex Narodnikerna (folkvännerna), som sedan bildade det Socialistrevolutionära partiet (SR). Men det är också från Tsarryssland som vi har de bäst dokumenterade exemplen på hur hemliga polisen framgångsrikt kunde infiltrera anarkisternas led. Det mest omskrivna är Jevno Azef (1869-1918), som under en tid mer eller mindre ledde SR.

I den vetenskapliga litteraturen om ryska revolutionen 1917, sägs det inte mycket om möjliga dubbelagenter, provokatörer eller polisspioner. Men de som var med, har en annan uppfattning. Leon Trotskij skrev i sin historia om revolutionen (del II, s. 30): ”Provokatörer var tvivelsutan inblandade – kanske också tyska agenter, men förvisso agenter från den hundraprocentigt ryska säkerhetspolisen [Ochranan]”.

De som är skeptiska till Trotskij kan finna samma uppfattning hos ett annat ögonvittne, den amerikanska journalisten John Reed som skrev den klassiska Tio dagar som skakade världen (1919). I nätupplagan på sidan 8 kan man läsa: ”Och samtidigt arbetade reaktionens krafter i det fördolda. Den ökända ochranans agenter var fortfarande i verksamhet, för eller emot tsaren, för eller emot Kerenskij beroende på vem som betalade bäst. Underjordiska organisationer av alla slag var ivrigt sysselsatta med att återställa reaktionen i en eller annan form.”

För en sentida historier, i synnerhet en som arbetar under tidspress och bara har tillgång till samtida tidningar, är det givetvis svårt att avgöra vilka anarkister som var ”äkta” och vilka som var ”falska”, vilka aktioner som var ”ärliga”, om än kanske missriktade, och vilka som var provocerade. Men låt mig göra ett försök genom att granska de husockupationer som våren 1917 väckte stor uppmärksamhet och kom att få politiska återverkningar.

• Bolsjevikernas beslagtagande av ballerinan Matilda Ksjesinskajas hus. Vid den tiden, just efter februarirevolutionen, var det ingen som gjorde väsen av saken, ägarinnan räknades in i de tsaristiska kretsarna. Men i takt med att bolsjevikerna ökade sitt inflytande, började frågan om de hade rätt till villan, att komma upp på den politiska dagordningen.

• Strax efter första maj lät anarkister, som kallade sig kommunist-anarkister (som tidigare nämnts) ockupera en flott villa på norra sidan av Nevan, i Viborgsdistriktet. Den ägdes av den framlidne ämbetsmannen och (reaktionäre) politikern Pjotr Durnovo (1845-1915).

• Ockupationen den 27 april (10 maj) av greve Leuchtenbergs palats vid Engelska kajen (omnämnd i förra avsnittet) framställdes i pressen som ett rent inbrottsförsök i namn av politisk anarkism. Reporterns iakttagelse av ”misstänkliga personer”, som uppmanade hopen att förstöra palatset, kan tyda på närvaro av medvetna provokatörer.

Efter detta händer inte mycket på den anarkistiska fronten om man litar till den finländska bevakningen av vad den ryska pressen berättar.

Anarkisternas aktiviteter
Fredagen den 28 (11 maj) protesterade anarkisten Sahnovskij i arbetar- och soldatrådet emot en planerad socialistkonferens. Han var övertygad om att den icke skulle leda till annat än ”mycket prat”. Vi bör, menade han, skrida till handling och denna ska uttrycka förbrödring med tyskarna och kamp mot armébefälhavarna, som är emot denna förbrödring. Sahnovskij förordade dessutom, som ”ett verksamt medel”, ett särskilt upprop till de tyska soldaterna.

Detta inlägg, som var helt i linje med Lenins och bolsjevikernas hållning, gillades inte av mötet och följande talare ansåg att anarkister överhuvudtaget inte borde få delta i diskussionen. Anarkisterna verkar dock ha fått fortsätta, ty den 13 (26) maj får vi veta att två av dem Josef Bleichmann och Tretskij protesterat emot socialministrarnas arbete i den provisoriska regeringen.

Fredagen den 19 maj (1 juni) demonstrerade ett hundratal anarkister i olika delar av Petrograd i sympati med en i Moskva mördad anarkist, Loskov. De bar svarta fanor med paroller som Ned med de makthavande!, Ned med kapitalismen! och Leve den socialistiska revolutionen och kommunen!. I täten gick tolv beväpnade matroser och två soldater. Det blev handgemäng då någon sökte ta ifrån dem vapnen.

Fursten och furstinnan Krapotkin i Stockholm lördagen den 9 juni, just anlända med Oslotåget.

Krapotkin tillbaka
Dagarna 27-29 maj (9-11 juni) var innehållsrika, inte bara p g a kommunalvalen i Petrograd, utan också för att anarkismens grand old man Pjotr Krapotkin (1842-1921) var på väg hem till Ryssland via Norge och Sverige. Resan från England via Oslo hade tagit en vecka. Krapotkin var nu 75 år och hade givit anarkismen ett ”mänskligt ansikte”, som folk i allmänhet inte var rädda för. I Stockholm, dit han anlände lördagen den 27 maj (9 juni), mötte ett stort uppbåd med Hjalmar Branting i spetsen. Den kände rabulisten Hinke Bergegren räckte över blommor till ”den sociala revolutionens fader”.

Krapotkin gjorde i sin presskonferens klart att han stödde krigsansträngningarna: ”Jag reser hem för att ställa mig till Kerenskijs förfogande och litar på att situationens krav på sammanhållning ganska snart skall bryta igenom och bli förhärskande.”

Fursten och furstinnan begav sig till Grand Hotell, där han sammanträffade med flera landsmän, bl a det ryska sändebudet Anatolij Nekljudov. På kvällen tog man tåget norrut för att via Haparanda–Torneå anlända till Petrograd på tisdagen den 30 maj (12 juni). På tåget befann sig ett sjuttiotal passagerare, några bolsjeviker, två anarkister, en grupp franska läkare som skulle till rumänska fronten och sjuksköterskor från Skottland samt en mängd engelsmän. På stationen mottogs han av ministrarna Kerenskij, Skobelev och Nekrasov samt representanter för olika organisationer. Kerenskij höll ett hälsningstal till Krapotkin.

Krapotkin vill fortsätta kriget
På sin presskonferens manade Krapotkin det ryska samhället, att fortsätta kriget eftersom annars hotade ”fördärv och sönderfall” Ryssland. Han upprepade de vanliga argumenten för att fortsätta kriget på ententens sida emot Tyskland-Österrike och tillade med en liten vits på slutet: ”För en anarkist är all preussisk disciplin och systematisk ordning alltid lika förhatliga, vare sig deras representanter heter Bismarck eller Marx.”

De första nyhetsnotiserna i de borgerliga tidningarna om Krapotkins återkomst var korta och försiktiga i tonen. Kanske rådde osäkerhet om hur han skulle ställa sig i de avgörande frågorna. Men snart stod det klart att de inget hade att frukta, varför tonen förändrades och han gavs äran av att bli föremål för kändisreportage.

Ett av de kändisreportage som gjordes kring paret Krapotkin efter deras återkomst till Ryssland. Detta ur mensjevikiska Iskra den 11 (24 juni) 1917 (klicka på bilden för att få en läsbar text).

Med sina uttalanden om krigets fortsättande, hade Krapotkin markerat sin fientliga inställning till bolsjevikerna. Hur detta togs upp av hans anarkistiska anhängare vet vi inte. Men vi vet, att av någon anledning började de snart bli aktiva på nytt.

Nästa avsnitt: Durnovos datja  – ”anarkistiskt näste” eller ”proletärt kulturcentrum”?

  2 kommentarer for “1917 (nr 32) Anarkister och provokatörer

  1. Anders Persson
    2017-10-14 kl. 22:27

    Soldaterna på första bilden behöver inte vara anarkister från örlogsbasen Kronstadt. Sedan jag skrev avsnittet har jag blivit medveten om att en av de starkaste revolutionära grupperna i Petrograd vid den här tiden var den i Viborgska stadsdelen förlagda ”Första Maskinsgevärs Regementet”. De lär ha varit dess militanta soldater som tog initiativet till de demonstrationer den 15–16 juli som ledde till de ödesdigra ”julidagarna”. Mer om detta i avsnitt 36 eller 37.

  2. 2017-10-16 kl. 14:22

    Kropotkin var nog bäst när han skrev ”Åkrar, fabriker och verkstäder i morgondagens samhälle”. Som militärpolitisk analytiker verkar det ha varit sämre. ”Klipp av skägget och skaffa dej ett jobb” vore kanske bästa förslaget i det här läget.

    Om det var matroser på fotot så verkar de i alla fall inte ha varit klädda i den där kända ryska randiga matroströjan.

    – Nå, fortsättningen väntar jag på med spänning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *