1917 (4) Men vad tyckte Lenin?

Spiegelgasse 14 i Zürich där Lenin bodde med sin hustru från februari 1916 till början av april 1917. En minnestavla sitter ovanför nedre fönstret till vänster.

sajten marxists.org kan vi enkelt och bekvämt ta del av Lenins samlade verk, i synnerhet vad som sysselsatte hans tankar fram till den 15 mars då han till sin förvåning nåddes av nyheten om revolutionen i Ryssland. Det kan vara lämpligt att börja i november 1916, sedan ledaren för liberalerna (“kadetterna”) Pavel Miljukov, som berättats i förra avsnittet, med sitt tal i duman hade demonstrerat för Ryssland och världen att det rådde mycket skarpa meningsmotsättningar i den ryska politiska eliten. Men för att hänga med i Lenins funderingar, och överhuvudtaget i det politiska spelet 1917, bör vi göra oss en elementär bild av det politiska landskapet.

Den politiska kartan 1917
Längst till höger på den politiska skalan stod De svarta hundradena – de ärkereaktionära tsaranhängarna. Hösten 1916 slog sig övriga partier ihop i det oppositionella så kallade “Blocket”:

1. Oktobristerna kan populärt kallas “Tsarrysslands Moderata Samlingsparti”, d v s ett borgerligt, monarkistiskt konservativt parti. Det hade grundats hösten 1905 och har alltså ingenting med “oktoberrevolutionen” att göra, utan med det “Oktobermanifest” som tsaren lät utfärda med en massa löften om liberala reformer. Partiet leddes av Aleksandr Gutjkov.

2. Kadetterna var inte, som jag trodde i min ungdom, ett parti av unga militärer. Istället var det 1916-17 det främsta borgerliga partiet och hade en (efter sin tid) liberal agenda. Det hade fått sitt namn av begynnelsebokstäverna i sitt officiella namn Konstitutionellt demokratiska partiet. Dess ledare var den ovan nämnde Pavel Miljukov.

3. Socialistrevolutionärerna härstammade från det sena 1800-talets terroristiska “Folkvänner” (Narodniker) men hade vid den här tiden lugnat ner sig och kunde kanske kallas “Rysslands Miljöparti”. Medan socialdemokraterna (åtminstone Bolsjevikerna) ville ge bönderna jord kollektivt, var socialistrevolutionärernas politik att ge dem jorden individuellt. Ledaren för dess högerflygel var Viktor Tjernov, för vänsterflygeln den redan 1916 berömde advokaten Alexander Kerenski.

4. Socialdemokraterna var delade mellan Mensjeviker med Julius Martov som ledare, samt Bolsjevikerna med sin ledare Vladimir Lenin. Medan Bolsjevikerna var deporterade till Sibirien eller var i exil, så ingick Mensjevikerna i “Blocket” (om jag förstått saken rätt).

För perioden november 1916 till februari 1917 behandlar ungefär 2/3 av Lenins tal, brev och artiklar interna problem i de ryska, schweiziska, franska och tyska socialdemokratiska partierna samt deras förhållande till andra partier.

Två läger i Ryssland
Mer av intresse är de artiklar som visar hur Lenin ställde sig till de omedelbara händelserna i Ryssland denna höst och vinter. En sådan artikel är “Om separatfred” som publicerades i Sotsial-Demokrat No. 56 den 6 november. Där hävdade han att det fanns ett “pro-tyskt parti” inom de högsta kretsarna i Ryssland som lockades av ett “pro-ryskt” i Tyskland:

I Tyskland har borgerskapet (efterföljda av social-chauvinisterna) på senaste tiden markant antagit en pro-rysk politik, i riktning mot en separatfred med Ryssland, att försonas sig med Ryssland för att slå till med full kraft mot England. Vad Tyskland beträffar är denna plan klar och lämnar inget utrymme för tvivel. När det gäller Ryssland, skulle tsarismen naturligtvis föredra att krossa Tyskland först för att sedan “ta för sig” så mycket som möjligt, hela Galicien, hela Polen, Armenien, Konstantinopel – “krossa” Österrike, etc. Därefter skulle det vara så mycket lättare, att med hjälp av Japan, vända sig mot England. Men uppenbarligen har Ryssland inte styrkan för det. Det är vad som ligger bakom det.

Tsar Nikolaj II av Ryssland (t v) och kung George V av De Förenade Kungadömena (t h), var kusiner med förbluffande släkttycke.

Lenins mensjevikiska motståndare, bland andra Plechanov, menade att de ryska reaktionärerna var för fred med Tyskland, medan den ryska “progressiva bourgeoisin” vill krossa den “preussiska militarismen” för att därmed stödja en vänskap med det “demokratiska” England. Lenin fnyste föraktfullt:

Det är en amsaga som lämpar sig för den mentala nivån hos politiska spädbarn. Faktum är att tsarismen och alla de ryska reaktionärerna och “progressiva” bourgeoisien (oktobristerna och kadetterna) vill ha samma sak: plundra Tyskland, Österrike och Turkiet i Europa, och besegra England i Asien (för att ta hela Persien, Mongoliet, Tibet, etc.).

Dessa två grupper skiljer sig åt – enligt Lenin – endast med avseende på “när” och “hur” man vänder sig från en kamp mot Tyskland till en kamp mot England. Den enda möjliga socialistiska vägen ut ur kriget är genom inbördeskrig:

Och om det europeiska proletariatet inte kan gå vidare till socialismen nu, inte kan kasta av sig socialchauvinismens och kautskyanismens ok under detta första stora imperialistiska krig, då kan östra Europa och Asien gå vidare till demokrati med sjumilasteg endast om tsarismen är helt krossad och berövad alla möjligheter att fortsätta sin halvfeodala typ av imperialistiska politik.

Lenin framställer “reaktionärerna” och “den progressiva bourgeoisien” som lika goda kålsupare. Det var de kanske från ett strikt socialistiskt perspektiv. Icke desto mindre var det motsättningen dem emellan som skulle komma att utlösa “februarirevolutionen”.

Fosterlandssförsvar?
Under andra halvan av december 1916 polemiserade Lenin i ett öppet brev med den franske socialisten Boris Souvain om “fosterlandssförsvaret”:

Garibaldi och hans italienska frihetskämpar

Jag är inte alls motståndare till krig som utkämpades för försvar av demokratin eller mot nationellt förtryck, inte heller fruktar jag sådana ord som “fosterlandsförsvar” i sammanhang med dessa krig eller uppror. Socialister tar alltid ställning för de förtryckta och följaktligen kan man inte vara emot krig vars syfte är en demokratisk eller socialistisk kampen emot förtryck. Det skulle därför vara orimligt att förneka legitimiteten i krigen 1793, i Frankrikes krig mot de reaktionära europeiska monarkierna, eller i Garibaldi krig, etc.

Lenin fortsatte:

Och det skulle vara lika absurt att inte erkänna legitimiteten i förtryckta nationers krig mot sina förtryckare, krig som kan bryta ut i dag – till exempel ett irländskt uppror mot England, ett uppror i Marocko mot Frankrike, eller Ukraina mot Ryssland, etc.

Den sista meningen är givetvis intressant också idag: Lenin såg Ukraina som en självständig enhet trots de nära kulturella, språkliga och religiösa banden med Ryssland.

Separatfred?
Efter årsskiftet samlade sig Lenin i “Borgerlig och socialistisk pacifism” till en allmän översyn av socialisternas roll i det nya världsläge som höll på att utveckla sig. Den publicerades i Sotsial-Demokrat den 31 januari. Frågan som sysselsatte Lenin var ryktena om fred, om en “imperialistisk fred”, som han diskuterade under rubriken “En vändning i världsläget”:

Det är möjligt att en separatfred mellan Tyskland och Ryssland har ingåtts trots allt. Bara formen av den politiska pakten mellan dessa två fribytare kan ha ändrats. Tsaren kan ha sagt till Wilhelm:

‘Om jag öppet undertecknar en separatfred så, i morgon, skulle du, min vördnandsvärde partner, kunna ha att göra med en regering Miljukov och [den borgerligt konservative] Gutjkov om inte till och med Miljukov och [socialistrevolutionären]Kerenskij. För revolutionen växer, och jag kan inte svara för armén, vars generaler är i ständig kontakt med Gutjkov och vars militära befäl till största delen är gårdagens gymnasiepojkar. Är det någon mening att riskera min tron och att du förlorar en bra partner? ‘

Vidare skrev Lenin:

Vi ska säga sanningen, nämligen att en demokratisk fred är omöjlig om inte det revolutionära proletariatet i England, Frankrike, Tyskland och Ryssland störtar de borgerliga regeringarna.

Det skulle visserligen vara högst orimligt av revolutionära socialdemokrater att avstå från att kämpa för reformer i allmänhet, inklusive konstitutionell reform: Men i nuläget, då Europa går igenom en period är det mer än någonsin nödvändigt att komma ihåg att reformer är en biprodukt av den revolutionära klasskampen. Ty uppgiften för dagen är att lösa de stora historiska problemen med hjälp av direkt massvåld – inte för att vi vill det, inte på grund av någons planer – utan på grund av den objektiva skeendet.

I historiens backspegel kan man säga att Lenin vintern 1916-17 verkar ha överskattat Rysslands styrka och underskattat de starka motsättningar som byggdes upp inom landets elit. Kanske såg han dem, men hans intresse var koncentrerat på möjligheterna av en socialistisk revolution.

Hade Lenin blicken för mycket riktad på tecken på en socialistisk revolution och förbisåg eller underskattade motsättningarna inom den härskande klassen?

Vilken sida ska man stödja?
Nu hör det till politikens vardag att man söker bestämma vem eller vilka man bör stödja eller motarbeta, även om möjligheterna att påverkar politiken är små. I det nyligen avverkade amerikanska presidentvalet var kanske bägge huvudkandiaterna “lika dåliga”. Icke desto mindre hade så gott som alla politiskt intresserade runt om i världen en uppfattning vem som var att föredra, som var “minst dålig”.

Vad gäller Lenin och de två lägren i Ryssland vet vi inte så mycket om hans preferenser. Han verkar alltså ha sett dem som “lika dåliga”. Men var de det?

De “reaktionära” som enligt Lenin sökte åstadkomma fred eller vapenstillestånd kunde räkna med stöd från så gott som hela Ryssland befolkning. Som “folkets vän” borde Lenin ha gjort dessa förtryckta människors uppfattning till sin. Men han ville inte ha en imperialistisk fred, ett tillfälligt stillestånd i väntan på nästa krig. Dessutom hade “reaktionärernas fred” räddat tsardömet. Med fortsatt krig skulle tsardömet fortsätta att avslöja sin inkompetens. Därför skulle det inte slippa undan eller “räddas” av en fred.

Ryska folkopinionen hade i början av 1917 fortfarande förhoppningar om en rysk seger, bara arméerna ställdes under kompetent befäl.

Lenin borde alltså i sitt stilla sinne hoppas att “krigsfalangen” avgick med segern. Men har vi några belägg för detta, att Lenin hösten 1916 och vintern 1917 ville fortsätta kriget?

Inte direkt, men väl indirekt. Hade han inte i brev till Maxim Gorkij 1913 skrivit att ett krig mellan Ryssland och Österrike skulle vara “mycket användbart” för revolutionen över hela Östeuropa: “Men det är inte särskilt troligt att [den österrikiske kejsaren] Franz Joseph och [ryske tsaren] Nicky kommer att göra oss den ynnesten.”

Men nu hade de gjort det 1914. Och nu, 1916, hotade de att beröva Lenin “den ynnesten”.

Hursomhelst, den 15 mars, när revolutionen i Ryssland var ett faktum, förändrades huvudmotsättningen. Om Lenin dessförinnan närt några hemliga tankar om att “krigsfalangen” borde segra så gällde från och med nu motsatsen: Fred till varje pris.

Men ingen “imperialistisk fred” utan en “revolutionär”, till och med till priset av Rysslands nederlag.

Nästa avsnitt: Frihet genom nederlag.

Alla avsnitt i serien 1917 >

  7 kommentarer for “1917 (4) Men vad tyckte Lenin?

  1. Arne Nilsson
    2017-02-06 kl. 12:32

    Anders P!

    SOCIALISTREVOLUTIONÄRERNA
    Du skriver att socialistrevolutionärerna “kunde kanske kallas ‘Rysslands Miljöparti’.” Detta är missvisande. Socialistrevolutionärerna bör betecknas som ett bondeparti med inriktning på utdelning av jorden till bönderna. Inte kollektivisering och förstatliganden av jorden som bolsjevikerna förespråkade.

    KRIG ELLER SOCIALISM
    Lite undanskymt, men ändå helt tydligt redovisar du Lenins djupt felaktiga uppfattning att huvuduppgiften för proletariat under första världskriget var kampen för socialism: “Den enda möjliga socialistiska vägen ut ur kriget är genom inbördeskrig.” För att nå dit skall det imperialistiska kriget göras om till ett inbördeskrig. Lenin missar totalt att den viktigaste uppgiften var att få stopp på kriget, det vill säga kampen för freden.

    Detta var ingen ny uppfattning som lanserades av Lenin i slutet av 1916. Han hade redan 1914 då det första världskriget hade börjat slagit fast följande i skriften Kriget och Rysslands socialdemokrati: “Den enda riktiga proletära parollen är: förvandla det nuvarande imperialistiska kriget till ett inbördeskrig.”

    EN IMPERIALISTISK FRED
    Du konstaterar helt korrekt att Lenin inte villa han en “imperialistisk fred”: “Men han [Lenin] ville inte ha en imperialistisk fred, ett tillfälligt stillestånd i väntan på nästa krig.” En “imperialistisk fred” lär i alla lägen vara att föredra framför ett “imperialistiskt krig”. Så var ju läget före krigsutbrotten 1914 och 1939. Så är ju även läget idag då det inte råder några stora imperialistiska omfördelningskrig.

  2. Arne Nilsson
    2017-02-09 kl. 12:57

    Anders P!

    HUVUDMOTSÄTTNINGEN
    Du skriver: “Hursomhelst, den 15 mars, när revolutionen i Ryssland var ett faktum, förändrades huvudmotsättningen.”

    Håller inte med. Störtandet av tsaren och tillkomsten av den provisoriska regeringen innebar inte att huvudmotsättningen i Ryssland förändrades. Före dessa händelser stod huvudmotsättningen mellan de krafter som ville fortsätta kriget och de krafter som ville ha ett stopp för kriget, det vill säga de krafter som ville ha fred. Den provisoriska regeringen fortsatte kriget. Därför förändrades inte huvudmotsättningen.

  3. Anders Persson
    2017-02-09 kl. 16:01

    Arne N!
    Jo, du har rätt i att huvudmotsättningen före och efter “februarirevolutionen” var densamma. Dessutom var de som före “februarirevolutionen” ville driva kriget till seger desamma som efter “februarirevolutionen”.

    Men de som efter februarirevolutionen ville fred var inte desamma som före revolutionen. Då var det de reaktionära kretsarna, som ville rädda systemet, nu var det bolsjevikerna, eller snarare Lenin, som genom ett ryskt nederlag, ville störta systemet.

  4. Arne Nilsson
    2017-02-09 kl. 20:32

    Anders P!
    Vi tycks vara överens om att huvudmotsättningen i Ryssland både före och direkt efter februarirevolutionen 1917 stod mellan de krafter som ville fortsätta kriget och de krafter som ville ha ett stopp för kriget, det vill säga de krafter som ville ha fred. Då gäller det att ena de många mot de få just i den frågan och lägga annat åt sidan.

    Lenins uppfattning var att det imperialistiska kriget skulle omvandlas till ett inbördeskrig och i Ryssland var uppgiften att “genom ett ryskt nederlag … störta systemet”. Detta betyder att de som vill ha fred, men som inte ställer upp inbördeskriget, det ryska nederlaget och att störta systemet inte kan mobiliseras i kampen mot kriget och för freden. Lenins politiska linje var i bästa fall enbart djupt sekteristisk.

  5. Anders Persson
    2017-02-09 kl. 23:22

    Arne N!
    Jo, den linjen var “sekteristisk”, ty det var ganska få som delade den med Lenin i början av 1917, d v s att vägen för fred och frihet gick ”genom ett ryskt nederlag… störta systemet”. Men DN:s chefredaktör ansåg det, tyska generalstaben och, efterhand, fler och fler av ryssarna själva. Fredsälskarna inom den Romanovska familjen och övrig adel hade varit alltför saktfärdiga med att kontakta tyska generalstaben för en förhandlingsfred!

  6. Arne Nilsson
    2017-02-10 kl. 12:37

    Anders P!
    Du skriver: “Jo, den linjen var ‘sekteristisk’, ty det var ganska få som delade den”. Jag tror att vi har olika uppfattningar om vad som är sekterism. Jag menar att sekterism är att inte utforma en politik som förmår att samla maximalt stöd kring en viss frågeställning. Initialt kan det mycket väl var så att den riktiga politiken inte får särskilt mycket stöd.

    Som jag skrev i mitt förra inlägg så innebar Lenins politiska linje att han avskilde sig från de krafter som ville ha fred, men som inte önskade ett ryskt nederlag i kriget eller ville störta systemet. Detta är sekterism.

    Jag tror inte att “tyska generalstaben” önskade “fred och frihet” åt det ryska folket. De gjorde snarare bedömningen att Lenins politiska linje, “ett ryskt nederlag”, skulle gynna Tyskland om den fick genomslag i Ryssland.

    Låt oss anta att tsaren hade lyckats med att sluta en separatfred med Tyskland i början på 1917 och att denna separatfred hade gjort slut på kriget. Detta hade givetvis varit bra för det ryska folket, men jag tror inte Lenin hade gillat det.

  7. Anders Persson
    2017-02-10 kl. 19:38

    Arne N!
    Det fanns enkelt uttryckt tre linjer i början av 1917:

    1. Separatfred med tyskarna ville stora delar av aristokratin, för att rädda systemet. Detta hade välkomnats av stora delar av den ryska befolkningen. Men det hade konserverat självhärskardömet, som nu också kunnat räkna på politiskt och militärt stöd från Tyskland.

    2. Fortsatt krig mot Tyskland, en linje som främst drevs av militärerna och de liberala bourgeoisien som var ekonomiskt och politiskt uppbundet till Frankrike och England. Första tiden efter februarirevolutionen hade man med chauvinistisk propaganda vunnit stora delar av folket för linjen “försvara revolutionen”, inklusive socialistrevolutionärer och mensjeviker samt delar av bolsjevikerna.

    3. Ett totalt nederlag för Tsarryssland, och därmed för tsarväldet. Denna linje verkar bara ha omfattats av Lenin, DN:s chefredaktör Anton Karlgren samt Alexander “Parvus” Helphand (se nästnästa kapitel VI)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.