1917 (5) Frihet genom ett nederlag?

Demonstration i Petrograd för kriget; SEGER ÅT RYSSLAND OCH DE SLAVISKA FOLKEN står det på plakatet. Till vänster en bild av tsar Nikolaj II.

1915, halvtannat år före revolutionen, hade en svensk journalist besökt Petrograd för att samtala med och intervjua ledande ryska politiker om deras syn på kriget och Rysslands framtid. Under dessa intervjuer argumenterade han för att de som kämpade för ett demokratiskt Ryssland hade allt att vinna på ett ryskt nederlag! Denne journalist, som alltså gjorde Lenins kontroversiella politik till sin, var inte vilken murvel som helst utan ansvarige utgivaren för liberala Dagens Nyheter!

Anton Karlgren (1882-1973) visste inte riktigt vad han ville bli, så när en finlandssvensk familj i Rostov vid Don 1904 efterlyste en svensktalande informator till sina barn nappade den 22-årige studenten på erbjudandet. Han lyckades väl i sitt uppdrag, lärde sig elementär ryska och fick på familjens bekostnad studera vid universitetet i Kazan. Åter i Sverige skaffade han sig en grundlig kunskap i ryska. Efter en ny vistelse i Ryssland kunde han 1907 publicera boken Vinterdagar bland ryska bönder. Han gifte sig 1911 i Petersburg med 21-åriga Anastasia (Nata) Nebesnjuk, dotter till framlidne expeditionschefen i ryska trafikministeriet Nikolaj Nebesjuk.

Efter återkomsten till Sverige fördjupade sig Karlgren i studiet av slaviska språk och blev fil.lic. på en uppsats om genitiv plural i serbiska substantiv. Mitt i studierna skickade DN honom som korrespondent tillbaka Ryssland för att täcka dumans arbete i den första revolutionens (1905) efterdyningar. Karlgren gjorde ett bra jobb och blev anställd på DN där han snart avancerade till andre redaktionschef och ansvarig utgivare.

Socialt engagerad
Karlgren var vad vi idag skulle kalla radikal rabulist. 1909 hade han varit involverad i ”djävulsstriden”. När han 1911 – som Uppsala studentkårs president – skulle hålla högtidstalet den 6 november gjorde han skandal. Istället för den traditionella hyllningen för ”hjältekonungen” Gustav II Adolf gjorde han i polemiska ordalag upp med den omhuldade fosterländska romantiken. Den kalabalik som följde i universitetsstaden kan (för er som har tillgång till UNT:s webarkiv) avnjutas i utgåvorna 8, 9, 14, 15 och 18 november 1911. Även om det låg en del ungdomlig lust att retas, fanns det också djupt allvar bakom hans engagemang.

Anton Karlgren tillträdde i början av 1920-talet en post som professor i slaviska språk i Köpenhamn. Då hade han gift om sig med journalisten Märta Silow. I Köpenhamn tillkom 1925 hans kontroversiella bok Bolsjevikernas Ryssland som utsattes för skarp kritik från vänsterhåll. Men kritikerna var inte medvetna om att de orättvisor som Karlgren sett i den sovjetiska NEP-politiken delvis delades av de sovjetiska makthavarna!

Intervjuer 1915
Det var tack vare sina goda kunskaper i ryska, nära förhållande till det ryska folket (inte minst genom sin ryska hustru) som Karlgren var ovanligt kvalificerad att 1915 bege sig på sin reportageresa. Han är så välunderrättad om ryska politiska förhållanden, också på vänsterkanten, att man kan misstänka att han också uppehöll mycket goda relationer med de landsförvisade revolutionärer som fanns i Stockholm vid den här tiden.

Den 25 september 1915 inflöt, under rubriken ”Ryssland efter ett års krig”, ett stort reportage av Karlgren i DN ”Tyskland som den ryska frihetsrörelsens bundsförvant”. Denna och andra artiklar sammanställdes våren 1916 till boken Ryska intervjuer. Då hade rubriken till ovanstående intervju omformulerats till ”Rysslands nederlag – den ryska folkfrihetens seger?”

Anton Karlgrens biografi om Stalin från 1942 är än i dag läsvärd.

I sina diskussioner med ryska politiker, bland andra Kerenskij, Plechanov, Martov m fl, nämnde Karlgren särskilt ”emigranten Lenin” som i sin i Genève utgivna tidning Socialdemokraten drivit tesen att ryska folket hade allt att frukta av Rysslands seger, allt att hoppas av dess nederlag.

Men inom Ryssland, i ”den yttersta vänstern”, fanns för denna uppfattning ingen jordmån, försäkrade honom hans intervjuobjekt. ”Lenin och hans anhängare kallas för ‘uppfinnare av förevändningar för desertörer’.”

Men – frågade Karlgren de ryska oppositionsmännen – hur resonerar ni när ni så bestämt tar avstånd från Lenins tes?”

Karlgren som ”leninistisk” agitator
Karlgren förde då fram vad han själv tyckte var ett ”fullt bindande resonemang” , ett resonemang som man kan förmoda att Lenin inte skulle haft några invändningar mot:

Gör sig inte oppositionsmännen sig skyldiga till bedrägeri, då de tror att [fosterlandsförsvaret] inte bara tjänar Ryssland utan också den ryska frihetsrörelsens sak? Har inte, när allt kommer omkring, tyskarna rätt då de framställer Rysslands nederlag som det säkra medlet till tsarismens krossande? […] Nu liksom 1905 måste en olycklig utgång av kriget i och för sig vara nog för att bringa detta system att vackla i sina grundvalar.

Om det japanska krigets motgångar var tillräckliga för att allvarligt hota hela självhärskardömets position, bör en rysk katastrof i världskriget ofelbart framkalla dess fall. Och å andra sidan: måste inte Rysslands seger också bli tsarsimens och reaktionens seger? Militära framgångar skulle ju ge en ökad prestige åt den ryska despotismen och stärka dess nu undergrävda ställning.

Vad har då den ryska frihetsrörelsens målsmän att svara på detta, som synes, fullt bindande resonemang?

Klipp ur Anton Karlgrens stora artikel i Dagens Nyheter 25 september 1915 under rubriken ”Tyskland som den ryska frihetsrörelsens bundsförvant”, ett år senare i bokversionen lite försiktigare, och som om Lenin konsulterats, omformulerad till ”Rysslands nederlag – den ryska folkfrihetens seger?” Omnämnandet av Lenin var det första i DN, och kanske i svensk press överhuvudtaget (den socialistiska pressen möjligen undantagen).

Svaren Karlgren fick var förmodligen detsamma som Lenin hade mött: ett nederlag skulle demoralisera folket och göra det inkapabelt att göra någon revolution. En seger däremot skulle ge folket krafter och inspiration till revolutionära handlingar.

”Segrar Ryssland, segrar friheten”
Men Karlgren gav sig inte: ”Men om Ryssland segrar? Fruktar ni inte att det reaktionära systemet kommer att bli er för starkt?”

Karlgrens samtalspartners jämförde med segern över Napoleon och franska armén 1812. Den segern, sade de, stärkte folket och gav impulser till den ryska frihetsrörelsen. Englands och Frankrikes segar i det pågående kriget skulle också bli ”demokratins och radikalismens segrar” vilka i en ”mäktig flodvåg” skulle sprida sig över Europa och ”översvämma också Ryssland”.

Då replikerade Karlgren att ”…den gamla regimen har ju hittills visat sig fullkomligt obesmittad av demokratins inflytande från västra Europa?”

De ryska frihetsvännerna hade emellertid en fast tro att de demokratiska strömningarna inte längre skulle kunna utestängas: segrar Ryssland är också frihetens seger säkerställd, besegras Ryssland blir frihetskampen avsevärt försvårad.

”TA HAND OM”, rysk propagandaaffisch där Österrike-Ungern (t v) and Tyskland (t h) tas om hand av en godmodig men stark rysk soldat.

Istället för att genom ett nederlag driva bort de reaktionära, ansåg den ryska liberala, socialistrevolutionära och mensjevikiska oppositionen att det var genom att driva bort de reaktionära som man undgick ett nederlag, segrade i kriget.

Kerenskis ord 1915
Alexander Kerenski, ledaren för socialistrevolutionäternas vänsterflygel, den ”extrema vänstern”, som den uppfattades, formulerade saken så här:

För att segra i detta krig, behövs det att hela landet spänner sina yttersta krafter, det behövs rent övermänskliga ansträngningar från hela folkets sida, och detta är tänkbart endast i en atmosfär av frihet. Men den ryska regeringen håller tillbaka folket…

Kerenskij berättade för Karlgren att i början av kriget hade hans parti (Socialistrevolutionärerna) hoppats att finna en bundsförvant i västmakterna. Men förhoppningarna infriades inte. England och Frankrike begick enligt Kerenskij ”ett ödesdigert misstag” då de det inte bröt med den internationella etiketten och ”blandade sig i” sin bundsförvants inre förhållanden.

Som vi kommer att se skulle Kerenskij 1917 göra allt vad han kunde för att inte det ”misstaget” skulle upprepas. Men det var just detta beroende, ömsesidiga beroende, av Västmakterna, som hösten 1917 blev Kerenskijs fall och Lenins seger.

Alla avsnitt i serien 1917 >

  2 kommentarer for “1917 (5) Frihet genom ett nederlag?

  1. Anders Persson
    2017-02-09 kl. 12:07

    Stefan Lindgren har givit ut ett fint häfte Revolutionsåret 1917 som återger samtida svenska tidningsnotiser, telegram och reportage.

    Men allt är hämtat ur Dagens Nyheter 1917! Stefan kunde ha tagit Svenska Dagbladet, men förmodligen har den högre kvaliteten i DN (vid den tiden!) fällt utslaget.

  2. Arne Nilsson
    2017-02-10 kl. 19:12

    Även om Lenin lyckades få en svensk megafon i form av Karlgren så blir hans politik inte bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *