1917 (7) Var “februarirevolutionen” en misslyckad tsaristisk kupp?

Ville den tsaristiska aristokratin provocera social oro för att få ett svepskäl till separatfred med Tyskland?

Det är så här vi gärna vill se “februarirevolutionen” 1917: tiotusentals män och kvinnor ur arbetarklassen demonstrerar med banderoller på Nevskij Prospekt (mitt emot varuhuset Gostinyj Dvor, till vänster utanför bilden). Men vad står det på banderollerna?

Liksom alla andra revolutioner är också de två ryska 1917 omspunna av myter, som bland annat bottnar i önsketänkande hur vi vill att “revolutioner” skall vara. Å ena sidan vill vi gärna se folkmassor som stormar förhatliga symboler t ex Bastiljen 1789 eller Vinterpalatset 1917. Å andra sidan vill vi att det ska finnas en hjärna bakom revolutionen. Vänsteranhängare vill kunna visa på ett politiskt partis eller grupps ledande roll, högeranhängare vill visa detsamma för att kunna hävda att det var en “kupp” av en “klick”.

När det gäller den ryska “februarirevolutionen” i mars 1917 så har det varit svårt att odla “klick(kupp-)scenariot”, eftersom de ledande bolsjevikerna inte bara var utomlands, de togs med full överraskning av händelserna. Låt oss därför starta med “masscenariot” – men vi kommer att återkomma till “klick(kupp-)scenariot” ur en lite oväntad vinkel.

“Revolutionen kom spontant”
Många som skildrat utbrottet av “februarirevolutionen” har inte kunnat undgå att falla för frestelsen att koppla den till de tiotusentals arbetarkvinnor som på den internationella kvinnodagen 8 mars (i den gamla ryska tideräkningenden 23 februari) demonstrerade emot bristen på bröd och livsförnödenheter.

I Jan Olof Olssons (Jolos) serie om det 20:e århundradet (del 1, sid 100) kunde man läsa:

Revolutionen kom spontant. Till de strejkande och demonstrerande arbetarna slöt sig allt fler soldater ur Petrograds garnison och matroser från örlogsstationen Kronstadt. Hastigt valda ombud för dem samlades i Tauriska palatset där den ryska riksdagen höll sina sammanträden.

Ett efter ett gick regementena över till demonstranterna. Kanske kom revolutionens vändpunkt – menade Jolo – när kosackerna – ansedda som tsardömets trognaste väktare – godmodigt började småprata med demonstranterna.

Kosacker paraderar uppför Nevskij Prospekt strax väster om Nikolajstationen (nuv. Moskvastationen).

I sin utmärkta bok Leningrad-St Petersburg framgår att Jolo inspirerats av Leon Trotskijs berömda skildring av revolutionen.

“Tiden inte mogen”
Trotskij befann sig dock vid denna tidpunkt i USA. I den efterhandsskildring som kom till 1930 i ny exil säger han sig ha stött sig på Vasilij Nikolaevitj Kajurovs bok Shest dnej Fevralskoj revoljutsii (Februarirevolutionens sex dagar) från 1923. Kajurov var ledare för den militanta bolsjevik­organisationen i Viborgdistriktet*.

Stämningen bland massorna var enligt Kajurov mycket spänd; varje strejk hotade att övergå i öppen strid. Men eftersom bolsjevikerna inte ansåg tiden mogen för militant handling – partiet var inte starkt nog och arbetarna hade alltför få kontakter med soldaterna – beslöt man den 7 mars att inte uppmana till strejker, utan att förbereda revolutionära aktioner vid någon obestämd tidpunkt i framtiden. Detta skulle vara ett återkommande bolsjevistiskt tema – så länge Lenin var borta!

Demonstranter på Nevskij Prospekt. I bakgrunden t.v. varuhuset Gostinyj Dvor.

Följande morgon, och nu är vi inne på “kvinnodagen” torsdagen den 8 mars, började de kvinnliga textilarbetarna i flera fabriker trots allt att strejka. De sände delegater till metallarbetarna med en vädjan om stöd. Kajurov:

Motvilligt gick bolsjevikerna med på detta och andra arbetare följde efter – mensjeviker och socialist­revolutionärer. Men när en masstrejk väl brutit ut måste man kalla ut alla på gatorna och ta ledningen… Tanken att gå ut på gatorna hade länge legat och grott bland arbetarna; det var bara det att just i det ögonblicket kunde ingen föreställa sig vart det skulle leda.

Och sedan kommer den passus i Trotskijs berättelse som Jolo gjorde till sin:

Officerarna… lät ställa kosackerna på led tvärs över gatan som en barriär för att hindra arbetarna från att nå centrum. Men inte heller detta hjälpte: Kosackerna stod orörliga, i perfekt disciplin, men hindrade inte arbetarna från att dyka under deras hästar. Revolutionen väljer inte sina vägar: Den tog sina första steg mot seger under magen på en kosackhäst. En anmärkningsvärd tilldragelse!

Det var först när jag mer systematiskt började sätta mig in i den ryska revolutionshistorien, som jag började undra om det var så enkelt.

När började revolutionen?
Brödoroligheterna 1917 började redan torsdagen 1 mars (16 februari enligt rysk tideräkning) då det tillkännagavs att ransonering skulle införas 14 mars (1 mars). I första hand skulle Petrograd och Moskva beröras. Som skäl angavs bland annat problem att i vinterväglaget transportera spannmål till storstäderna.

I den panik som utbröt efter ransoneringsbeskedet tömdes affärshyllorna på bröd, slagsmål bröt ut och flera bagerier fick sina fönster krossade. Brödet tog slut därför att folk började hamstra!

Strejkrörelsen började ett par dagar senare (lördagen 3 mars) då arbetarna på Putilovfabrikerna lade ner arbete. Anläggningen anställde 36.000 arbetare som bland annat tillverkade artilleripjäser. Arbetsgivarna svarade med lock-out. När en ny arbetsvecka började måndagen den 5 mars blev det ytterligare arbetsnedläggelser runt om i Petrograd.

Onsdagen den 7 mars, alltså dagen före “kvinnodagen”, kom vändpunkten. Representanter för de strejkande sökte upp deputeranden i duman, socialistrevolutionären Alexander Kerenskij, för att allvarligt samtal. Att döma av sinnesstämningen hos arbetarmassorna kunde “något mycket allvarligt” inträffa, ansåg de. Protesterna gällde inte bara mer och bättre livsmedel, utan en annan politisk regering!

Det var nu som demonstrationerna fick sin politiska inriktning: Bort med den reaktionära regeringen!

Vädrets roll
Samtidigt hade den ryska vintern slagit till med full kraft. På meteorologiska kartor kan man se hur sibirisk kalluft i början av mars 1917 hade börjat breda ut sig över västligaste Ryssland. Kylan kulminerade tisdag-onsdag 6-7 mars med temperaturer ner till uppskattningsvis 20-25 minusgrader. Det var i sådana isande temperaturer som Pegtrograds kvinnor var tvungna att köa timvis för att, i bästa fall, få lite bröd.

Väderkarta vid midnatt den 7 mars 1917 enligt amerikanska NOAA:s återanalyser. Vinden blåser ungefär parallellt med de vita linjerna (isobarer), i Petrogradtrakten från öster. En portion sibirisk kalluft håller på att passera södra österjöområdet på väg västerut. När kalluften passerat innebar återgången till relativt mildare och soligare väder i Petrograd den 8 mars hundratusentals människor uppmuntrade att ansluta sig till den dagens demonstration.

“kvinnodagen” torsdagen den 8 mars, hade den sibiriska kalluften passerat och temperaturen i Petrograd steg till det mer uthärdliga -5°. Detta, tillsammans med soligt väder stimulerade, som man kan förstå, människor att ge sig ut på gatorna.

Det är nu som revolutionen verkligen startar, “när rörelsen sjuder, stiger och kokar över sina bräddar, medan partiets paroller släpar efter rörelsen, när massorna bryta lagens råmärken, stormar den gamla ordningen och upprätta sin egen, nya lag” (Stalin i ett tal 22 mars 1925).

Februarirevolutionen dag för dag
Vad som skedde nu är väl täckt i otaliga böcker, artiklar och internetsajter, ofta dag för dag: hur soldaterna gradvis vinns över till de revolterande massorna, hur de tillsammans ger sig på de förhatliga poliserna för att till slut tvinga tsar Nikolaj att abdikera onsdagen den 14 mars. Regeringen avgår, en ny tillträder med bland annat socialistrevolutionärern Alexander Kerenskij. Men också arbetarnas “råd” (sovjeter) blir en maktfaktor och nu etableras den “dubbelmakt” som skulle råda till den andra revolutionen i november.

Stefan Lindgrens 48-sidiga skrift kostar bara 75 kronor. Sätts in på bankgiro 403-2132. Men skynda på för upplagan är begränsad.

Jag vill i detta sammanhang varmt rekommendera Stefan Lindgrens häfte Telegram från Petrograd revolutionsåret sjutton. Den består av telegram, reportage och insiktsfulla kommentarer från Dagens Nyheter vid den tiden redigerad av en av sin tids främsta Rysslandskännare, Anton Karlgren

Här ska vi istället gå tillbaka lite i historien och undersöka vad som egentligen låg bakom “februarirevolutionen”.

Separatfred med Tyskland och Österrike?
I sin ledare i DN fredagen den 16 mars (sidan 3 i Lindgrens häfte) skriver nämligen Karlgren att “det sociala missnöjet ensamt skulle icke kunna skapa den genomgripande revolution, vars första akt redan synes vara utspelad”. Karlgren menade att till det sociala missnöjet kom politiska motsättningar, främst om Rysslands deltagande i kriget.

Den brittiske ambassadören Sir George Buchanan (1854-1924) var senare i sina memoarer lite återhållsam angående sina intriger för att åstadkomma regimskifte i Ryssland. Det har av de lärde tolkats som att han inte hade mycket med det att skaffa. En annan tolkning är att eftersom hans agerande ytterst ledde till Sovjetunionens tillblivelse var det inget han ville skryta med.

Lord Alfred Milner (1854-1925), som ledde den stora delegationen till Petrograd. Bland hans efterlämnade papper fanns en notis om varför han ansåg sig vara, inte bara en nationalist, utan också imperialist:”Tack vare sina öars läge och långvariga överlägsenhet till sjöss, har den engelska rasens förutbestämda öde varit att slå rötter i olika delar av världen.”

General Sir Henry Wilson (1864-1922) var 1917 militär rådgivare till brittiske premiärministern Lloyd George. Med sig på resan till Petrograd hade han ett hemligstämplat dokument där experter inom Foreign Office varnade för en snar rysk revolution.

John Baring Revelstoke (1863-1929) var en av huvudmännen i Barings Bank som 1995 erhöll herostratisk ryktbarhet när en av dess anställda, Nicke Leeson, genom misslyckades spekulationer, körde hela banken i sank.

I en tidigare artikel “När såddes revolutionens frön” har jag redogjort för hur den till en början stora fosterländska entusiasmen hos det ryska folket under kriget gradvis vändes i besvikelse och bitterhet. Om inte kriget kunde skötas bättre och leda till seger var det lika så gott att söka separatfred med Tyskland och Österrike – eller göra revolution och störta tsarväldet.

Den ryska aristokratin och den romanovska familjen, kom efterhand att se en separatfred som enda utvägen att “rädda systemet”. Men för Rysslands västallierade skulle en tysk-rysk separatfred vara en katastrof, eftersom de då skulle stå ensamma emot Tyskland och Österrike.

Allierade påtryckningar
Det är mot denna bakgrund man måste se Englands, Frankrikes och Italiens agerande emot Ryssland vintern 1916-17. Före julen 1916 avgick den ryske statsministern, den förmodat separatfredsvänlige Boris Stümer, efter påtryckningar från den brittiske ambassadören George Buchanan. Stümer hade å sin sida av London yrkat på att Buchanan skulle tas hem!

Denne Buchanan var synnerligen aktiv och skydde inte att bryta diplomatisk hövlighet, som när han vid nyårsfesten 1 januari i Romanovfamiljens palats i Tsarskoje Selo, generade tsar Nikolaus genom att öppet uppmana honom att inleda en “kraftfull offensiv” på östfronten för att lätta trycket i väster.

Västmaktena litade inte på ryssarna. Den 30 januari anlände till Petrograd en 50 man stor delegation av britter, fransmän och italienare för att fortsätta att utöva påtryckningar på den ryska ledningen.

Politiker, militärer och bankmän från väst
Mötet hade först planerats till november 1916. Delegationen leddes av medlemmen i brittiska krigskabinettet Lord Alfred Milner

Bland de främsta i den stora delgationen fanns generalen Henry Wilson samt bankmannen John Ravelstoke, på fransk sida av kolonialministern (!) och senare presidenten Gaston Doumergue samt generalen Édouard de Castelnau. Italien som nu var på England och Frankrikes sida skickade sin justitieminister Vittorio Scialoja och generallöjtnanten och greven Paolo Ruggeri Laderchi, alltså inga politiska, ekonomiska eller militära lättviktare.

Bland de politiker och militärer som ingick i den stora allierade delagationen till Petrograd urskiljde sig bankiren baronen John Baring Revelstoke från Barings Bank. Brittiska och franska banker utgjorde ekonomiska huvudspelare i den ryska ekonomin. Det var på grund av den ryska elitens ekonomiska bindningar till England och Frankrike som de av eget intresse inte ville ingå separatfred med Tyskland och Österrike utan fortsätta kriget.

Vad dessa förhandlingar, som pågick i tre veckor, innehöll har inte stått att finna ut. Rykten bland journalister i Petrograd var att inget uträttades, de aristokratiska ryssarna talade vackert om enighet och att de skulle lösa sitt “administrativa kaos”, men utan att inge förtroende hos motparten, sina allierade.

När mötet var över under de sista dagarna av februari varnade dock den franske ambassadören Maurice Paléologue delegationen för att revolutionen kunde bryta ut när som helst.

Duman sammanträder
Samtidigt, tisdagen den 27 februari, sammanträdde ryska duman efter juluppehållet. Oppositionen krävde att regeringen införde ett fungerande parlamentariskt system och lade “landets styre” i händerna på politiker som hade folkets förtroende. I debatten dagen efter yttrade socialistrevolutionären Alexander Kerenskij att “Nu är det ej tid att spilla ord, utan man måste med handlingar förbereda det blodiga krigets slut”.

Dagen efter, tisdagen 1 mars, beslutade regeringen om en snar ransonering av spannmål, vilket som sagt utlöste en omfattande hamstring, som i sin tur eskalerade proteströrelserna.

När den allierade delegationen lämnat Petrograd, ja kanske redan medan diskussionerna ännu pågick, verkar de två lägren i den ryska eliten, var och en på sitt håll, ha börjat göra upp planer. De reaktionära adliga kretsarna sökte finna en väg att med anseendet i behåll sluta en separatfred med Tyskland och Österrike, de borgerligt sinnade planerade för att äntligen göra allvar av sina sedan länge uttänkta planer på en kupp för att kunna föra tsaren åt sidan.

De oroligheter, demonstrationer och upplopp som följer bara en vecka senare passar båda dessa planer som hand i handske. Men krigsanhängarna hann före…

Krigsaktivisterna segrade
Revolutionen med hundratusentals människor på gatorna var kanske spontan, men kraften i protesterna utnyttjades av den falang som ville fortsätta kriget. Demonstrationerna fick snart en krigsaktivistisk udd: det var för att  bättre bedriva kriget som folket, i synnerhet soldatfamiljer, skulle ges livsmedel.

Samma foto som inledningsvis, men nu med svensk översättning av de ryska parollerna.

På samma sätt skulle snart en krigspropaganda byggas upp där nödvändigheten av fortsatt krig på östfronten motiverades av nödvändigheten att “skydda revolutionen”.

Det är något som inte stämmer…
Onsdagen den 7 mars återgav Svenska Dagbladet ett reportage i norska Verdens Gang från dagen innan. I Kristiania (Oslo) hade den norska tidningen intervjuat ryska resande på väg till England om förhållandena i deras land:

De inre förhållandena är mycket oroliga. I Moskva har det under loppet av de senaste veckorna kommit till sammanstötningar mellan folk och polis. Petersburg är nu faktiskt i belägringstillstånd och på gatorna ser man så gott som endast militär. Bland arbetarbefolkningen har under hela vintern en stark jäsning varit rådande… Det är denna jäsning som de senaste veckorna slagit ut i full låga.

Eftersom det tog 3-4 dagar att göra resan från Moskva eller Petrograd, skulle detta skildra förhållandena i slutet av februari. Men det stöds inte av något annat vi vet. Beskrivningen passar väl in på vad som gällde en vecka senare, men det kunde ju dessa “resenärer” inte  veta något om. Varför denna överdrivna beskrivning?

Anton Karlgrens hypotes
En fingervisning kan vi få genom vad som den 16 och 18 mars skrevs i Dagens Nyheter, (återgivet på sidorna 3 och 8 i Stefan Lindgrens häfte) förmodligen av den med goda ryska kontakter rustade redaktören Anton Karlgren.

Enligt DN (Karlgren) hade den reaktionära falangen gått tillbaka till en proklamation från krigets början. I den så kallade “Londonövenskommelsen” av den 4 september hade Storbritannien, Frankrike och Ryssland förbundit sig att kämpa tillsammans och inte ingå någon separatfred. Men i en hemlig, icke offentlig del, fanns det en undantagsparagraf: “Om det uppstår allvarligt uppror eller överväldigande brist på livsmedel i ett land, är det berättigat att sluta fred”.

Enligt DN (Karlgren) var det just detta kort som den reaktionära falangen i Petrograd beslutat sig för att spela ut.

Ransoneringskungörelsen, matbristen och den nonchalanta attityden från myndigheterna syftade till att sätta folket i Petrograd på en “veritabel svältkur” och på så sätt “provocera fram en hungerrevolt”.

Typiskt exempel på kortfattad, officiell nyhet från Petrograd under den mystiska nyhetstorkan från slutet av februari till mitten av mars 1917. (DN 11 mars 1917)

Nyhetstorka?
Det som också talar för detta är en mystisk nyhetstorka om händelser i Ryssland som inträder i slutet av februari och varar ända fram till 14 mars. Under den här tiden kom det från Petrograd bara in ytterst kortfattade officiella bulletiner på några rader om ryska militära framgångar, politiska utnämningar mm.

SvD kommenterade den 12 mars att “underrättelserna från Ryssland blir alltmer sparsamma för varje dag”. Just den dagen inflöt i DN och SvD dock en notis om brödupploppen i Petrograd, avsänt lördagen den 10:e. Och sedan började nyheterna välla in…

Medveten provokation?
Enligt DN:s (Karlgrens) källor hade de båda, mot varandra stående, lägren i den ryska eliten planer på en kupp:

Revolutionen kom i elfte timmen: i sista ögonblicket förhindrades realiserandet av den reaktionära ryska regeringens plan att sluta en fördelaktig separatfred… De många tecken på att underhandlingar fortsattes, vilka efterhand sipprade ut, ha i betydlig grad berett jordmånen för revolutionen och tillsammans med hungersnöden givit den direkta impulsen till omvälvningen.

Den livsmedelsbrist som härskar i Petrograd är inte naturlig, utan framkallad genom konstlade medel för att framtvinga ett uppror, som då skulle anföras som skäl för slutande av separatfred.

De ryska resenärer som Verdens Gang intervjuade var på väg till Bergen för att därifrån ta sig över till England, kanske Frankrike.

De var kanske inte helt oskyldiga civilister utan “troll”? När de styrande i Petrograd ordnat så att det rådde brist på nyheter från Ryssland skulle dessa ryska resenärers “självupplevda” historier om svältdemonstrationer, upplopp och strejker bidra till att övertyga opinionerna i väst, i synnerhet de styrande, att Ryssland var i den typ av kris som förutsetts i “Londonöverenskommelsen” och därför tvunget att bryta alliansen och söka separatfred med Tyskland.

Tsar Nikolaus gjorde sedan det avgörande misstaget lördagen den 10 mars när han gav order om att upproret skulle slås ner skoningslöst och, vad värre var politiskt, upplösa duman. Den första ordern fördjupade motsättningen med folket och soldaterna, den andra ordern fördjupade motsättningen med den politiska eliten. Inom mindre än fem dagar var tsaren avsatt.

Två komplotter – samtidigt?
Men – undrar ni kanske – är det så troligt att både de som ville ha separatfred och de som ville fortsätta kriget, agerade nästan samtidigt?

Men, då ska vi komma ihåg att båda lägren var tvungna att agera i god tid, medan krigsmaskinerna på alla fronter fortfarande befann sig i vinterkvarter. I april skulle våren komma och med den möjligheterna att inleda nya offensiver. Därför gällde det för bägge sidor att dessförinnan skaffa sig fullständig kontroll. Därför var en fejkad “revolution”, en politisk desinformation eller “maskirovka”, just i februari-mars 1917 en absolut nödvändighet för bägge lägren.

_______________________

* En arbetarstadsdel i norra Petrograd, inte att förväxla med den finländska staden Viborg längre norrut. Kajurov blev senare ledare för en “arbetaroppositionell” grupp, utrensades och dog i exil i Alma Ata 1936.

_______________________

Nästa avsnitt om 1917 kommer av olika skäl att dröja. Kanske kommer den i april och ska då handla om hur Lenin tog sig till Petrograd via Sverige. Dessförinnan hinner jag kanske med en kort översikt av vad som hände i Ukraina 1917-22.

Alla avsnitt i serien 1917 >

  2 kommentarer for “1917 (7) Var “februarirevolutionen” en misslyckad tsaristisk kupp?

  1. Anders Persson
    2017-02-26 kl. 10:51

    Det har på andra sajter börjat dyka upp referat av vad som skedde i februari-mars 1917. De väljer gärna att illustrera sina artiklar med demonstranter på Nevsky Prospekt med ryskspråkiga banderoller, därmed utsättande sig för risken att inte alltid veta vad som står på banderollerna. Den här har lyckats ty banderollen talar om “Länge leve arbetarnas och soldaternas sovjet [dvs ‘råd’]”, medan den här har anammat den bild som jag i ovanstående artikel vill tolka som trogen den nya borgerliga regimens ambition att vilja föra kriget till seger.

    Alltså, gör som jag, lär er lite ryska. Det är ett dj-t svårt språk, men som man säger i England “every little counts”. Bara att kunna alfabetet så har man fått en ståplatsbiljett.

  2. Anders Persson
    2017-11-10 kl. 17:20

    Trots varningen i den här artikeln (se i början och mot slutet) att alla som gick med banderoller på Nevskij Prospekt 1917 inte nödvändigtvis var upproriskt sinnade, har vår vänskapliga Jinge-sajt gått i just den fällan och använt en i högsta grad regeringsvänlig demonstration från mars 1917 som illustration till en artikel om revolutionen i oktober 1917.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.