1917 (3) Kunde man ha anat revolutionen i förväg?

Revolutionen i Ryssland var givetvis en världsnyhet. Ett dygn efter kontinentala tidningar, rapporterades saken i Storbritannien (Daily Mirror)

Den 22 januari 1917 hade Lenin hållit ett tal på ett ungsocialistiskt möte i Folkets Hus i Zürich och bland annat sagt: “Vi i den äldre generationen kommer kanske inte att få uppleva de avgörande striderna i den kommande revolutionen.”

Någon förstasida från de tidningar Lenin såg torsdagen den 15 mars 1917 har inte stått att finna, men de bör inte ha skilt sig så mycket från vad t ex läsare i Uppsala fick sig till livs denna torsdag 1917.

När Lenin sju-åtta veckor senare, torsdagen den 15 mars, slog upp Zürcher Post och Neue Zürcher Zeitung och såg rubrikerna om “REVOLUTION I RYSSLAND” trodde han först att det var en tysk krigslögn.

Men hade Lenin befunnit sig i Sverige istället för Schweiz (vilket han övervägt 1915) hade han genom svenska (och norska) tidningar varit bättre underrättad*). Redan på hösten året innan, den 30 november 1916, skrev Svenska Dagbladet under rubriken “Brödnöd, kravaller och krigströtthet närmar avgörandet stund” att

Den nuvarande situationen i Ryssland kan på synnerligen goda grunder ge skäl till det antagandet, att man under vinterns lopp och kanske ganska snart, skall erfara ganska överraskande nyheter därifrån. Trots alla dementier står Ryssland inför ett avgörande av ett eller annat slag, ty man är ganska allmänt på det klara med, att den nuvarande situationen är ohållbar.

“Tsarriket i grungning”
I Dagens Nyheter kunde man den 11 januari 1917 läsa bedömningen att “tsarriket befinner sig i gungning” sedan statsministern Trepov avgått efter bara ett par månader på sin post:

De täta ombytena vid ledningen i Ryssland […] kunna ej gärna tolkas annorlunda än som symptom på att tsarriket befinner sig i gungning, därvid nära jämnstarka, varandra motverkande krafter sträva efter att få den avgörande maktställningen i sin hand. Det är den gamla, byråkratiskt-absolutistiska regimen och det av de bildade klasserna representerade kravet på medbestämmanderätt, vilka stå som motståndare emot varandra, och ännu skulle det vara förhastat att våga någon profetia om vilken av dem som komma att visa sig som den starkaste.

Den “gamla byråkratiskt-absolutistiska regimen” umgicks inte bara med planer på separatfred med Tyskland som sista utväg att rädda sig, den motarbetade också diverse frivilligorganisationer som sökte fylla ut luckorna i det tröga och korrupta byråkratiska systemet. De sågs som fientliga konkurrenter som hotade det auktoritära systemet.

Nyheten i Norge
Myten att “februarirevolutionen” kom så oväntat har också fått stöd i Alexandra Kollontajs memoarer. Hon, som var bolsjevikpartiets representant i Norge, kunde läsa både norska och svenska, skrev så här i sin dagbok den 15 mars:

Alexandra Kollontaj när hon några år senare var tillbaka i Oslo, nu som Sovjetunionens ambassadör. [Teckning: Albert Engström]

Från staden for jag tillbaka till Holmenkollen. Egentligen hade jag tänkt köpa en tidning men inte kommit mig för […] Knappt hade jag satt mig på tåget förrän jag på första sidan i min bänkgrannes tidning såg orden REVOLUTION I RYSSLAND med stora bokstäver. Mitt hjärta bävade. Jag vet inte själv hur det kom sig men jag trodde omedelbart på det: det var ingen tidningsanka, det måste vara på allvar…

Just norska tidningsläsare hade i Morgonbladet en ytterligt förfaren militär-politisk kommentator, den vittbereste och äventyrlige före detta militären Benjamin W Nörregaard (1861-1935). Som överåriga för det militära (han var 56 år) livnärde han sig nu på militärstrategiska och utrikespolitiska analyser, som också delgavs Dagens Nyheter.

Den 21 januari hade Nörregaard ett stort uppslaget reportage om det militära och politiska läget i Europa bland annat om “Ryssland – den politiska anarkiens land”.

En del av helsidan i DN 21 januari 1917

I avsnittet om Ryssland återger Nörregaard, under rubriken “Det ryska statskeppet i drift. Ingen möjlighet att skönja dess kurs”, två samtal han haft med en rysk och en engelsk journalist som besökt Oslo. Han kände dem väl och litade på deras omdömen.

Ryssen såg ingen ansats till revolution, det är på sitt sätt “lugnt och fredligt”, och om upplopp eller “något ditåt” hade det inte varit tal om. Det var rent politiskt som det rådde “anarki” och det gällde en konflikt mellan två olika läger i den politiska eliten: en ville dra sig ur kriget, den andra fortsätta det:

Så gott som hela Ryssland önskar med en röst och mer ett hjärta att kriget ska fortsättas tills vi vunnit seger […] Det finns många, och det just i de kretsar som äro vid makten, som hellre vill se att kriget icke föres till slut än att se systemet gå under. Antalet är kanske inte särdeles stort, men det är till större delen mäktigt och inflytelserikt folk som inför valet att ge upp systemet eller ge upp kriget, hellre går med på separatfred.”

Den engelska journalisten höll med om att “den nuvarande inrikespolitiska röran” skulle följas av en revolution, i synnerhet om man försökte sluta separatfred. Sedan gör han en viktig iakttagelse:

Det som slagit mig mest är det omslag som på senaste tiden ägt rum inom hären, icke bara på de lägre posterna, men ända upp inom de högsta befälskretsarna. Förr har man ju alltid betraktat armén som reaktionens eller i varje fall det gamla systemets säkraste stöd. Men nu har det blivit annorlunda, kriget har visat systemets oförmåga att möta de väldiga svårigheter och lösa de svåra uppgifter som det erbjuder. Detta förstår och märker ju ingen bättre än de som blivit satta att föra kriget.

Denna radikalisering hade ökat på sistone inför uppgifterna om planer på separatfred med Tyskland:

En separatfred avslutad bakom härens rygg skulle leda till revolution i Ryssland – och då skulle man finna hären i de revolutionäras led.

Detta stämmer med vad vi från andra källor, bland annat marskalk Sjukovs memoarer. Genom de stora förlusterna också bland det högre befälet, hade en mängd icke-adliga officerare och underbefäl avancerat till högre positioner och tagit sina politiska – klassmässigt baserade – värderingar med sig.

Inte bara arbetare och bönder
Som vi vet idag bars såväl “februarirevolutionen” som “oktoberrevolutionen” till stor del upp av radikaliserade militärer och soldater. Skillnaden var dock att medan revolutionärerna i februari (d v s mars enligt vår tideräkning) trodde att de med en mer effektiv ledning skulle kunna vinna kriget, hade detta hopp hos dem försvunnit hösten 1917.

Exemplen från DN och SvD skulle kunna mångfaldigas. Till det kommer artiklar i övrig svensk press – och övrig nordisk. Och inte kunde den schweiziska pressen vara så dåligt underrättad? Nej, problemet låg nog i att Lenin, Kollontaj och andra bolsjeviker (och kanske vänstermänniskor i allmänhet) letade efter tecken på en “socialistisk revolution” i Ryssland. Motsättningar inom eliten var ju ointressanta…

Men det var ur den motsättningen som den ryska revolutionen skulle komma!

Alla avsnitt i serien 1917 >


* I sin bok Ryska posten påpekar Hans Björkegren att internationella Rysslandsexperter alltid underskattat svenska källor, vilka kunnat dra fördel av Sveriges strategiska läge på resrutten mellan Petersburg (Petrograd/Leningrad) och kontinenten.

  1 kommentar for “1917 (3) Kunde man ha anat revolutionen i förväg?

  1. Anders Persson
    2017-01-29 kl. 16:36

    Vintern 1917 behövde man inte sitta i Paris, London eller ens Zürich för att få en bra bild av vad som höll på att hända i Ryssland. Genom att konsultera Uppsala Nya Tidnings arkiv på nätet ser man att folk ute på den uppländska landsbygden var väl underrättade.

    I en på sina ställen dåligt reproducerad och därmed svårläst artikel 8 februari 1917, berättas hur spänningen mellan “det liberala dumaflertalet, som behärskar 310 av de 442 rösterna, och regeringen, icke under hela kriget varit större än nu”.

    “Hos de allierade västmakterna betraktar man med mycket bekymmer händelsernas utveckling… [i schweiziska tidningar, som inte var censurerade] berättas det att den franska regeringen sänt en kommission till Petrograd för att övertyga tsaren om nödvändigheten av att regeringen blir ombildad och lagd i tadellösa händer.”

    UNT lyfte i sin artikel fram “det egendomliga förhållandet, att det i Ryssland äro de liberala som vilja krig till det yttersta, medan betydande krafter i [den reaktionära] byråkratin verkar för fred”.

    Om tidningsläsarna inta bara i Uppsala utan också Storvreta, Tierp, Östhammar och andra uppländska metropoler visste så här mycket i februari 1917, hur mycket borde man då inte ha insett annorstädes?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.