1917 (2) När såddes revolutionens frön?

Den 8 mars (den 23 februari rysk kalender), internationella kvinnodagen, marscherar kvinnor genom Petrograd för att protestera emot bristen på matvaror, i synnerhet bröd. De anslöt därmed till arbetardemonstrationer som redan pågått ett par dagar. Men det som snart utmynnade i “februarirevolutionen” var när soldaterna och snart också deras befälhavare, anslöt sig till protesterna. Texten på plakatet längst fram är svårtydd men betyder möjligen “Jämlikhet till arbetande kvinnor!” och det längst bort kräver otvetydigt “Rösträtt åt kvinnor!” [Foto: APN]

Ursprunget till ryska revolutionen 1917 kan man i princip spåra tillbaka hur länge som helst: uppror emot främmande förtryckare, uppror emot feodalherrar, uppror emot kapitalistiska utsugare. Går vi till närhistorien så kom nederlaget i Krimkriget 1854-55 att tvinga fram liberaliseringar som bland annat ledde till livegenskapen avskaffades 1861

Kriget mot Japan 1904-05 startades av tsarväldet för att med en seger stärka sin inre ställning. Men som ofta sker med “dolda agendor”, de misslyckas och resultatet blir ofta det motsatta, i Rysslands fall den första revolutionen 1905-06.

Nu är vi framme vid förspelet till första världskriget och frågan blir mer konkret:

Sommaren 1914
Under hela vintern och våren förekom upprepade strejker och protestyttringar i Ryssland, främst storstäderna Petersburg och Moskva. De steg till förut osedda höjder i slutet av juli. De råkade dessutom, pinsamt för statsledningen, sammanfalla med den franske presidenten Poincarés statsbesök 13-23 juli. Uppemot 150 tusen arbetare sägs ha strejkat bara i Petersburg. Strjekerna var klart politiska och allt tydde på att de skulle komma att fortsätta under hösten och den kommande vintern.

Franske presidenten Poincaré förs i landå genom Petersburg tillsammans med tsar Nikolaj II den 21 juli 1914. Samtidigt pågick häftiga politiskt inriktade strejker i huvudstaden med över 100 tusen deltagare.

Men under veckoslutet lördag-söndag 25-26 juli sjönk allt ihop. Protestdemonstrationerna gick över i patriotiska manifestationer.

På måndagen den 27:e var så gott som alla arbetare tillbaka i fabrikerna. Orsaken var förstås läget i Europa. Ryska generalstaben hade redan börjat mobilisera inför vad som verkade vara ett oundvikligt krig.

Såvitt jag kunnat se skedde de strejkandes återgång till arbetet för det mesta helt frivilligt. De härskande kunde lita på det ryska folkets folkets stora fosterlandskärlek, något som för övrigt alltid underskattats i väst. Av de 448 delegaterna i duman (ryska parlamentet) röstade dock 11 socialdemokrater, 6 “mensjeviker” (högersocialdemokrater) och 5 “bolsjeviker (vänstersocialdemokrater) emot kriget. medan 4 stödde kriget.

Detta motsvarar 2-3 procent av delegaterna och, tror jag, avspeglar väl stämningarna därute i “folkhavet”.

Hösten 1915
Den 8 september avsätter tsar Nikolaj II sin överbefälhavare storfursten Nikolaj Nikolajevitj, tsarens jättelike farbror. Han kallades “folkförstöraren”. Hans krigföring utmärktes nämligen av hänsynslöshet, inte bara emot fienden, utan också emot de egna trupperna. Under krigets första veckor offrade han mer än en halv miljon män. Själv hade han aldrig lett stridande förband i skarpa lägen. Detsamma gällde krigsministern Sukhomlinov.

Varken de eller generalstaben hade lärt av tidigare krig. De hyllade kavalleriet men försummade artilleriet. Dom fnyste föraktfullt åt idéer att konstruera skyttegravar. När sådana väl började grävas kom de mest av allt att lika små gropar, eller som iakttagare sade “små gravar”.

Tsar Nikolaj II med sina trupper. Tsaren var inte bara militärt inkompetent, han var också blyg av naturen och hade svårt att föra att avspänt samtal med officerarna, än mindre med fotfolket.

Det stora misstaget nu var att tsar Nikolaj II själv utsåg sig till överbefälhavare. Det skedde i den naiva tron att det skulle “inspirera” soldaterna. Men han hade ingen kompetens för uppgiften, och värre var att den kompetens och pondus han eventuellt hade, utvecklade han bäst i huvudstaden.

Nu blev det istället hans tyskfödda hustru Alexandra som tog kommandot, med Rasputin vid sin sida. Detta har alltid lagts tsarfamiljen till last, men utifrån vad vi idag vet om Rasputin kanske Alexandra fick bättre politiska och militära råd av honom än av de högadliga ministrarna och generalerna.

Hösten 1916
Tsar Nikolaj II lät sammankalla duman ytterst sporadiskt, men i november 1916 skedde det efter många påstötningar från det så kallade “Progressiva blocket”, en slags koalition av liberaler och socialistrevolutionärer. Det senare låter lite “radikalt”, men partiet hade sin bakgrund i den terroristiska “folkvännerna” (narodikerna) 1916 fungerade det som det “yttersta” vänsterpartiet men med sin social bas i bondeklassen. Det leddes av advokaten Alexander Kerenskij. Socialdemokraterna (mensjeviker som bolsjeviker) var ju förbjudna, arresterade eller hade gått i landsflykt. Liberalernas officiella namn var “Konstitutionella Demokratiska partiet”. Efter sin förkortning KaDet kallades de “kadetterna”.

Den 14 november (1 november rysk tideräkning) kom det till en häftig sammandrabbning mellan “blocket” och regeringen. Den ledande kadetten och ledare för “Progressiva blocket” Pavel Miljukov höll ett dundrande strafftal över regering och tsarvälde. Efter varje ny försyndelse i Miljukovs i lista frågade han retoriskt: “Dumhet eller förräderi? Dumhet eller förräderi?”

Miljukov besvarade aldrig frågorna utan de fick hänga i luften eller besvaras av åhörarna. Därvid använde han sig av det retoriska knep, “paralipsis”, som finns noga utrett i Göran Häggs retorikbok: att kasta ut en anklagelse för att sedan inte följa upp den.

Miljukov spelade på den utbredda uppfattningen att tsaren, hans familj och närmaste kretsar umgicks med planer på separatfred med tyskarna. Kejsarinnan Alexandra var ju tysk (och också dotterdotter till drottning Victoria och hennes tyske make Albert)Dessutom var hennes make, tsar Nicolaj II, systerson till tyske kejsar Wilhelm II (men också kusin med brittiske George V).

Tsar Nikolaj II med sin morbror, tyske kejsaren Wilhelm II under en seglats sommaren 1913. Ett år senare var de i krig mot varandra, eller åtminstone deras länder.

Viktigare än tsarfamiljens tyska släktingar var det faktum att Kejsar Wilhelm just kommit med en fredspropå, vetandes att inom den ryska högadeln var man inte helt främmande för att få slut på kriget för att undvika en inre revolution.

Men en sådan tysk-rysk separatfred skulle vara mycket skadlig för Storbritannien och Frankrike, som därför uppmanade sina ryska anhängare att med alla medel förhindra en separatfred. En av dessa anhängare var Miljukov som just kommit tillbaka från ett besök i Storbritannien.

Det “Progressiva blockets” och Kadetternas ledare Pavel Miljokov. Efter revolutionen lämnade han Ryssland. Han verkar inte ha stått på kommunisternas lista över “folkfiender”, men väl på monarkisternas. Den 22 mars 1922 när han höll ett föredrag i Berlin utsattes han för ett attentat av tre ryska monarkister. Han överlevde tack vare att en vän Vladimir Nabokov offrade sitt liv genom att kasta sig emellan. Det lämnade hans 23-årig son Vladimir “Lolita” Nabokov med ett evigt trauma, vilket avsatte spår i hans senare författarskap.

Miljukovs tal var som sagt mycket explosivt och varje spridning av det förbjöds genast. Tsaren lät utfärda en arresteringsorder på honom. Duma-respresentanterna var visserligen skyddade från rättsliga påföljder, men tsaren kunde åsidosätta det.

Så när Miljukov kom ut från byggnaden var polisen, Ochanan, beredd att ta honom. Men där var också brittiske ambassadören Sir George Buchanan – med bil. Han lyckades skaffa in Miljukov på “diplomatiskt territorium”, dvs in i bilen, innan tsarens poliser hann fram. Miljukov kördes sedan till brittiska ambassaden och inför denna brittiska solidaritetsmanifestation annullerades arresteringsordern.

Att den brittiske ambassadören kunde agera på detta sätt i strid mot de diplomatiska protokollen, och sedan slippa undan, illusterar det som ska bli en av de viktigaste faktorerna bakom revolutionen 1917: Rysslands nästan totala beroende av västmakterna Frankrike och Storbritannien.


Alla avsnitt i serien 1917 >

  3 kommentarer for “1917 (2) När såddes revolutionens frön?

  1. Håkan Sandin skriver:

    I skuggan från den franska revolutionen 1789 skrev Marx i det kommunistiska manifestet:

    “Bourgeoisien har överallt där den kommit till makten förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare och inte kvarlämnat några andra band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’. Den har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena.”

    Fröet är alltså den franska revolutionen som avskaffade kristendomen som statsreligion, mynnade ut i Napoleonkrigen som i sin tur skapade den tyska nationalismen vilket ledde till två världskrig och ett kallt krig.

  2. Anders Persson skriver:

    Håkan S!
    Underbart citat. Men tittar vi på den fulla texten så ser vi att just före ditt citerade avsnitt säger Marx och Engels:

    “Bourgeoisin har spelat en högst revolutionär roll i historien.”

    Alltså de gillade allt det som du citerar! Ty lite längre ner raljerar de med den typ av kritik som du för fram, och kallar den “feodal socialism”:

    “För att väcka sympati måste aristokratin skenbart lämna sina egna intressen åt sidan och blott i den exploaterade arbetarklassens intresse formulera sin anklagelseakt mot bourgeoisin. Den sökte sig tröst i att sjunga smädevisor om sin nya härskare och viska olycksprofetior i hans öra.

    På så sätt uppstod den feodala socialismen, halvt klagosång, halvt smädeskrift, halvt återfall i det förgångna, halvt hotelse för framtiden, stundom träffande bourgeoisin i hjärtat genom en bitter, genialt mördande dom, städse verkande komisk genom sin fullkomliga oförmåga att förstå den moderna historiens gång.

    De feodala socialisterna svängde den proletära tiggarpåsen i handen som en fana för att samla folket bakom sig. Men så ofta folket följde dem, upptäckte det på deras bak de gamla feodala vapensköldarna och drog sig tillbaka med ett högt och vanvördigt skratt.”

    Mycket av den svenska “vänstern” från 60-talet och framåt har varit av denna “feodalt socialistiska” typ, mest framträdande i Miljöpartiet.

  3. Håkan Sandin skriver:

    Anders Persson!
    “En annan vanföreställning är att Marx skulle ha sagt att religionen är ett opium för folket. Det har han aldrig påstått; religionen är folkets opium, säger han. Det är stor skillnad. Religionen är inte något som en ondsint överhet utdelar till folket. Det är folket självt som söker lindring och tröst i religionen. Felöversättningen tycks vara typiskt svensk och går av allt att döma tillbaka på att uttrycket ‘opium för folket’ har en egen, av Marx oberoende tradition.” skriver Sven-Eric Liedman, Karl Marx en biografi, sid.15.

    ”Religionen är inte folkens opium. Man kan vara kristen och marxist samtidigt. Var och en har rätt att hysa de övertygelser han själv önskar”Fidel Castro i en intervju publicerad i boken Fidel y la religion (Fidel och religionen) skriven av den brasilianske dominikanen och teologen Frei Betto.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.