1917 (nr 22) Drömmen om Tsargrad och turkiska sunden

Kontroll av Tsargrad (Konstantinopel, nuvarande Istanbul) och de turkiska sunden, Bosporen (t.h) och Dardanellerna (t.v.) hade sedan tidigt 1800-tal varit en rysk imperialistisk dröm.

Som berättades i förra avsnittet kände sig Lenin så hotad, att han valde att att hålla sig borta från Första maj-demonstrationerna den 18 april (1 maj). Men samtidigt, på annat håll i Petrograd, lades grunden för hans politiska återkomst.

De borgerliga hade hoppats att med tsarväldet störtat skulle ryska folket, med återvunnen patriotisk entusiasm, enhälligt sluta upp i kriget mot Tyskland-Österrike. Men folket var krigstrött. Medan bara en liten minoritet var beredd till “fred till varje pris”, d v s med territoriella förluster, ville de flesta fortsätta kriget för att tvinga fram fredsförhandlingar eller i fiendeländerna lägga grunden för liknande revolutioner som den ryska.

Det borgerliga ryska etablissemanget hade problem med denna opinion. Dels sådde den misstankar i det allierade fransk-brittiska lägret om att Ryssland på ett eller annat sätt planerade att dra sig ur kriget, dels hotade folkets fredsvilja att snuva etablissemanget på två hett åtrådda segertroféer: västra Ukraina (Galizien) och Konstantinopel eller Tsargrad (nuv Istanbul) och de turkiska sunden (se karta ovan).

Panslavistiskt mål
Namnet Tsargrad (Kejsarens stad) går lika långt bort i tiden som vikinganamnet Miklagård och det var först på 1800-talet som namnet kom att symbolisera Tsarrysslands ambitioner; att under täckmantel av panslavism, erövra staden som ju har en strategisk nyckelposition vid de turkiska sunden. År 1917 var den främste förespråkaren för denna imperialistiska politik den nye utrikesministern, tillika ledaren för det liberala KaDet-partiet, Pavel Miljukov.

Pavel Miljukov hade som ledare för KaDet-partiet lett den borgerliga oppositionen emot tsarväldet och hade för den skull i november 1916 fått ta sin tillflykt till brittiska ambassaden.

Miljukov höll inte sina planer hemliga, icke för icke kallades han av sina motståndare för Tsargradskij. Till rysslandsexperten och chefredaktören för DN, Anton Karlgren, tillstod han i en intervju 1915 oförblommerat, att kontroll över de turkiska sunden var en fråga “av grundläggande betydelse för det ryska näringslivets oavhängighet och landets yttre trygghet, ett av krigets allra viktigaste defensiva uppgifter … en rent organisk nödvändighet, ett elementärt livsbehov. Det gällde”, försäkrade han, “inte att utvidga gränserna utan utan ‘endast få nyckeln till inkörsporten, som hittills legat i grannens ficka'”.

“Det är inte Konstantinopel som är det viktigaste för oss”, insköt en annan politiker, Krupenskij, “utan sunden, även om vi bara fick en tre meter bred remsa på bägge sidor”.

Miljukovs öppenhjärtighet kan delvis förklaras med att han ville lugna svenskarna och minska deras vilja att sluta upp på Tysklands sida genom att övertyga dem om att Rysslands huvudintresse låg i söder och inte i norr.

Vårvintern 1917, före februarirevolutionen, medan han satt på den brittiska ambassaden, skrev han i den liberala tidskriften Vestnik Evropy (Europas budbärare) artikeln Konstantinopel och sunden, som väckte berättigad uppmärksamhet. De allierade (förutom Frankrike, Storbritannien och Italien) hade – enligt Miljukov – givit klartecken att erövra Konstantinopel och behålla staden.

Tyvärr hade “idealister” och “realister” i Ryssland vänt sig emot detta. Idealisterna ansåg att det var moraliskt felaktigt och realisterna för att det var militärt omöjligt. Miljukov ville ena opinionen, visa att en erövring var möjlig och inte stred mot de idealistiska krigsmålen om befrielse av undertryckta nationer.

“Ryssland kommer att hålla ingångna avtal”
Tsaren hade knappt hunnit abdikera och den nya provisoriska regeringen hade knappt hunnit installera sig sig, förrän Miljukov den 4 (17) mars sände ut ett telegram, att den nya regimen stod fast vid alla åtaganden som den störtade regimen ingått. Två dagar senare bekräftade den provisoriska regeringen att de skulle “troget hålla sina förbund och alla ingångna avtal som förenar oss med andra makter”.

Det tog arbetar- och soldatrådet (Sovjeten) en vecka att samla sig till ett uttalande, som Lenin betecknade som “rena smörjan“. Lenin var nog lite orättvis, ty uttalandet fäste uppmärksamheten på de imperialistiska tendenserna hos den nya regeringen:

“Vårt arbete är ännu inte avslutat: den gamla ordningens skuggor har ännu inte skingrats, och inte så få fiender samlar sina styrkor mot den ryska revolutionen. […] Tiden har kommit för att inleda en avgörande kamp mot de erövringslystna regeringarna i alla länder […] för att folken i fråga om krig och fred tar besluten i egna händer. Medveten om sin revolutionära kraft, tillkännager den ryska demokratin att den på alla sätt kommer att motstå de härskande klassernas erövringspolitik och uppmanar Europas folk till samordnade avgörande åtgärder till förmån för fred.”

Den fullständiga texten har presenterats i kapitel 13.

Dagen efter publicerade Kamenev i Pravda sin ryktbara aktivistiska ledare, där de fördragsmässiga förpliktelserna gentemot västmakterna inte ifrågasattes. Miljukov kände sig därför trygg att i sin tidning Retj den 23 mars (5 april) låta sig intervjuas om krigsmålen. USA:s krigsförklaring kunde väntas vilken dag som helst. President Woodrow Wilson hade gjort uttalanden som kunde tolkas som stöd för ryska krav på de turkiska sunden.

Konstantinopel inte turkisk
Miljukov kunde ganska ohämmat, under hänvisning till “nationernas oberoende”, inte bara argumentera för att västra Ukraina (Galizien) skulle anslutas till “vårt Ukraina”, utan också för andra ommöbleringar av gränserna på Balkan. Vad gällde Turkiet vände han sig mot förslaget att internationalisera de turkiska sunden. Detta skulle inte förbättra, utan försämra Rysslands ställning eftersom utländska krigsfartyg då bereddes möjligheter att tränga in i Svarta havet:

“Angående befrielsen av de folk som lider under turkisk dominans, har de allierade ingen önskan att förtrycka det turkiska folket. Vad frågan om Konstantinopel och sunden beträffar kan det inte sägas beröra den turkiska nationens intressen. Ty den turkiska nationen, trots femhundra års dominans, har inte fäst sina rötter där i någon djupare mening. Upp till denna dag förblir turkar ett främmande folkelement där, förlitande sig uteslutande på erövrarens rätt, den starkastes rätt. Lösningen av frågan om sunden fastställs i överenskommelse med våra allierade i enlighet med våra nationella intressen.”

Detta uppseendeväckande stycke finns inrutat med rött i klippet nedan ur Retj.

Ett segment ur liberala tidningen Retjs Samtal med utrikesministern, d v s med Pavel Miljukov, den 23 mars (9 april) 1917. Den sista meningen i den inrutade delen “Razresheniye voprosa … natsionaliymi interesam” saknas i återgivningen av intervjun på sid. 1045 i The Russian provisional government 1917: documents. Vol. 2 – en av de dokumentära huvudkällorna för ryska revolutionen 1917.

Överföringen av de turkiska sunden till Ryssland skulle, enligt Miljukov, på intet sätt strida emot de folkrättsliga principer som den amerikanske presidenten givit uttryck för. Innehavet av sunden innebar skydd för “dörrarna till vårt hem och det är förståeligt att detta skydd ska höra till oss.”

Fransk karikatyr av okänt datum som ironierar över de tsarryska imperialisternas hunger efter Konstantinopel och de turkiska sunden. 1914 hade Ryssland i hemlighet blivit lovat detta segerbyte, men fransmännen och framförallt inte britterna var inte alls hågade att släppa fram “den ryska björnen” till Medelhavet.

I en av arbetartidningarna i Petrograd distanserade sig justitieministern Alexander Kerenskij omedelbart från Miljukovs intervju. Denne hade inte rådgjort med regeringen och hans program var enbart “hans personliga uppfattning”. Som Trotsky senare i sin historia över ryska revolutionen så sarkastiskt noterade: “Att upphovsmannen till denna personliga uppfattning råkade vara utrikesminister var, om man så vill, en ren tillfällighet.”

Fortsatt ordkrig
Fyra dagar senare, den 27 mars (9 april), gick provisoriska regeringen ut med en deklaration om Rysslands krigsmål. Där hette det bl a att:

“Rysslands folk inte har för avsikt att befästa sin yttre maktställning på andra folks bekostnad”, men också “i fast förbund med sina bundsförvanter slutgiltigt lösa alla med världskriget sammanhängande frågor … under noga iakttagande av de förbindelser som lämnats av våra bundsförvanter.”

En av dessa frågor sades vara Polen, sedan 1700-talet delat mellan Tyskland, Österrike och Ryssland. Men nu, när också den ryska delen hamnat under tysk-österrikisk ockupation, kunde regeringen i Petrograd kosta på sig några ord om att: “… i namn av rättvisans höga principer har de bojor som hållit Polens folk fjättrat, brutits.” Man syftade på att 1915 hade Tsarryssland lovat landet autonomi. Polackerna var dock inte imponerade: – Förr hade vi Polen utan autonomi, nu har vi autonomi utan Polen [1].

I litteraturen brukar man ofta nöja sig med att citera de “saftigaste” bitarna ur dylika politiska traktat. Att jag här väljer att göra hela texten tillgänglig motiveras, dels av den betydelse den skulle komma att få tre-fyra veckor senare, dels för att sätta läsaren i samma situation som medborgarna i Ryssland 1917, d v s läsa mellan raderna i tvetungade kommunikéer, en konst som också behövs i dessa dagar.

Den fullständiga texten till den provisoriska regringens deklaration 27 mars (9 april) 1917 (klicka för större bild). Deklarationens styrka ligger i utfästelserna om avståndstaganden till erövringar, svagheten i löftena om bibehållen allians med västmakterna (markerat med rött).

Under resten av april 1917 fortsatte slagväxlingen mellan ryska imperialister och internationalister. Det av mensjeviker och socialrevolutionärer dominerade arbetar- och soldatrådet i Petrograd gick den 2 (15) april ut med en proklamation om att “den ryska demokratin inte ska tillåta att man begagnar sig av folkets revolutionära sinnelag för att begå våldshandlingar mot andra nationer eller för att skaffa sig öppna eller latenta annekteringar eller skadeersättningar.” Dessa ord, annekteringar och skadeersättningar skulle komma  att bli nyckelord i den fortsatta politiska kampen.

Den 5 (18) april kom det till öppen konfrontation mellan Miljukov och Kerenskij. Det skedde vid ett möte med gästande socialister från Frankrike och Storbritannien och rapporterades i pressen, bl a i Svenska Dagbladet, två dagar senare. Sedan Miljukov försäkrat att Ryssland blivit dubbelt så starkt efter revolutionen och att man strävade mot den tyska militarismens störtande, förklarade Kerenskij, att han var den ende i regeringen som representerade “demokratin” och att hans uppfattningar inte alltid överensstämde med hans kollegor: “Vi ska inte låta krigets gamla erövringssyfte återupplivas”. Han ville att gästerna skulle verka för att också de franska och brittiska “borgerliga klasserna skulle avstå från sina ‘imperialistiska aspirationer'”.

Med kriget – mot revolutionen?
Men Miljukov lät sig inte tystas och man kan undra varför. Trotsky menar i sin historia, att istället för att använda revolutionen för att få slut på kriget, ville Miljukov använda kriget för att få slut på revolutionen. Den 9 (22) mars beviljade han en intervju år Manchester Guardian (dagens Guardian), där han upprepade kravet på Bosporen och Dardanellerna: rätt för Ryssland att befästa dem och stänga dem för främmande krigsfartyg.

Många ryssar verkar också i våra tider drömma om Tsargrad. 2015 startade TV-kanalen Tsargrad med ett kristet ortodoxt och konservativt programutbud  Till vänster Hagia Sofia i Istanbul, till höger Vasilijkatedralen vid Röda Torget i Moskva, symboliserande de två “heliga” städerna.

Samtidigt orkestrerades den häxjakt mot Lenin och bolsjevikerna som kulminerade i den stora demonstrationen den 16 (29) april, med de krigsskadade och invalidiserade soldaterna på Nevskij Prospekt. Det lär ha funnits planer på att Miljukovs anhängare skulle ställa till bråk på gatorna, som sedan bolsjevikerna skulle få skulden för, vilket skulle ge en förevändning att sätta in lojala militärenheter mot dem. Det hedrar mensjevikerna och socialrevolutionärerna i arbetar- och soldatrådet, att de insåg att attackerna emot bolsjevikerna också på sikt var ett hot emot dem. Deras tidning Izvestija solidariserade sig den 2 maj med bolsjevikerna, trots deras stora politiska meningsskiljaktigheter:

“Föraktet mot vår kamrat Lenin är ohederligt och vämjeligt. Det synes vara behövligt för en del mörka krafter och underhålles av deras tidningar som en god utgångspunkt till förtal mot socialisterna överhuvud taget. I sinom tid skall man väl vända sig mot arbetar- och soldatråden för att slutligen måhända försöka få allt att åter bli som det varit förut.”

Den ödesdigra noten
En vecka tidigare, onsdagen den  25 april, började det gå rykten om att den provisoriska regeringen höll på att förbereda en not som skulle överlämnas till de allierade och där man skulle presentera Rysslands krigsmål. Denna not hade blivit nödvändig efter Miljukovs alla utspel, senast intervjun i Manchester Guardian och de intervjuer han beviljat brittiska utrikeskorrespondenter under ett besök i Moskva.

Hur noten formulerades var en ytterst känslig fråga. Uttryckte regeringen sig i alltför svävande ordalag kunde det i väst tolkas som att Ryssland förberedde en separatfred med Tyskland, uttryckte sig regeringen i alltför starka ordalag skulle det väcka protester bland befolkningen, soldaterna och de politiska vänsterpartierna. Bland de senare fruktade regeringen mest bolsjevikerna, de andra skulle man nog kunna komma till tals med. Som regeringschefen Lvov sade till den brittiska ambassadören:

“Om kriget gick bra för oss skulle de som nu talar om ‘permanent ockupation och annektering’ av Konstantinopel och Galizien i stället se det som ‘befrielse från ett fientligt ok’.”

Regeringen beslöt att basera sin not på deklarationen av den 27 mars (9 april), som bara gjorts känd inom Ryssland. Formuleringar som att Rysslands mål inte är “att med väpnad hand bemäktiga sig främmande områden” hade inte gillats av Miljukov, men inför utsikterna att man skulle välja den av sovjeten anbefallna formuleringen “fred utan annekteringar eller krav på skadestånd”, hade han gett med sig. Han ställde som villkor för att deklarationen skulle sändas till de allierade att den skulle åtföljas av ett personligt meddelande från honom som…

“…förklarade deklarationen och inte utsådde missförstånd, i synnerhet vad avsåg vår villighet att erhålla den turkiska sunden”.

Regeringen gick igenom den nottext som Miljukov efter något dygn arbetat fram. De var mycket nöjda med den och Kerenskij lär ha sagt att texten skulle tillfredsställa även den hårdaste kritiker av den “imperialistiske” Miljukov. Jag ska i nästa avsnitt återge den listigt formulerade noten. Den hade troligen passerat obemärkt om inte Miljukovs kritiker, alarmerade av alla hans tidigare uttalanden, varit misstänksamma och satt sig i sinnet att granska varje bisats i varje dokument han satte sitt namn under.

Nästa avsnitt: Demonstrationer och upplopp på Petrograds gator.


[1] Några som inte alls var roade var finländarna som undrade varför Polen nämndes i deklarationen men inte deras land.

  2 kommentarer for “1917 (nr 22) Drömmen om Tsargrad och turkiska sunden

  1. 2017-09-03 kl. 13:35

    Om ryssarna skulle nöja sig med tre meters landremsa vid de turkiska sunden kanske två meter skulle räcka vid Öresund och danska Bälten? Dessa sjöleder måste ju också ha stor betydelse för Rysslands förbindelser ut på de stora haven, men ändå lite mindre än genomfarten i söder?

    Hur som helst: jag väntar med spänning på den vidare utvecklingen!

  2. Torgny Forsberg
    2017-09-04 kl. 16:59

    Tack Anders P för alla dina artiklar om Ryska revolutionen mm.
    Har du sett denna artikel av Clara Weiss om Ivar Tenisovich Smilga (1892-1937)? Som också berör Finland som du skriver ofta om.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.