1917 (nr 29) Rysslands första fria val

Valet till den konstituerade församlingen i november 1917 var inte, som ofta påstås, det första fria valet i Ryssland, hävdar Anders Persson.

Ett av riktmärkena på Nevski Prospekt utgörs av den s k “stadsduman” strax nordväst om varuhuset Gostinij Dvor. Det var till denna församling det hölls allmänna val våren 1917.

Som det första fria valet i Rysslands historia brukar man utnämna valet till den konstituerade församlingen den 12 (25) november 1917. Det är inte riktigt sant. Den hedersplatsen intas av lokalvalen till stadsfullmäktige i Petrograd den 27-29 maj (9-11 juni). Valet utlystes med kort varsel den 18 maj. Inte bara obemedlade hade rätt att rösta, utan också kvinnor och soldater. Under normala förhållanden borde ett sådant kommunalval inte väcka speciell uppmärksamhet, men våren 1917 kom valdebatterna att handla om mycket mer än den lokala styrelsen av Rysslands huvudstad.

Detta val (och ett efterföljande den 20 augusti) verkar vara något som undgått de flesta som skrivit om ryska revolutionen [1].  Att jag alls kom dem på spåren var tack vare de digitaliserade tidningsarkiven, svenska, ryska och – icke minst finländska. Bara de finlandssvenska tidningar och tidskrifter som publicerades vid den här tiden uppgår till mer än tjugo, de finska till mer än 100. De utgör en mycket förbisedd källa till forskning om ryska revolutionen.

På första parkett
De finländska publikationerna återgav inte bara den ryska nyhetsbyrån Petrograd Agenturs telegram, utan lånade friskt på egen hand från ryska tidningar. Finländska journalister satt ju på “första parkett” och kunde följa utvecklingen. Reportagen är friska och för det mesta tillförlitliga, den ryska censuren hade avskaffats (så när som på krigscensuren).

Krigsministern Alexander Kerenskij i talartagen, här i Odessa. Detta reportage är ur mensjevistiska Iskra.

Så kunde t ex Hufvudstadsbladet återge ett ryskt reportage ur liberala Sovremennoe Slovo (Det Moderna Ordet) om hur socialistrevolutionären och tillika krigsministern Alexander Kerenskijs på sina turnéer följdes som en skugga av en rutinerad bolsjevistisk agitator.

Sedan Kerenskij som brukligt efter sina alltid bejublade framträdanden låtit sig bäras omkring av åhörarna under hurrarrop och till tonerna av Marseljäsen, gav han sig iväg till ett nytt ställe. Det var då som vår lille bolsjevik höll sig framme och började agitera bland publiken:

– Tavarisjtji! [Kamrater!] Nu har ni allihop applåderat Kerenskij, men säg, vem av er här närvarande har valt Kerenskij till minister? Det är just det! En klick usla kapitalister och godsägare ha för sina giriga aptiters tillfredsställande valt denna bourgeoisins försvarare…

Och publiken lyssnar, först med misstro, sedan kliar den sig i nacken och börjar hålla med [2].

– Ja, nog kan det nog vara så!

– Ni kamrater förstår nog, att vi inte behöver Dardanellerna. Vi äger ju sund som inte fryser till, men i Dardanellerna står isen året om. Alltså, kamrater, det är inte vi, som behöver Dardanellerna, utan godsägarna.

– Prrraviljno [riktigt] skriker någon i hopen.

– Sedan, kamrater, vad deklarationen om soldaternas rättigheter vidkommer, så vad är det för rättigheter? Det är ju våld! Cheferna få ta initiativet i strid, men vad har kompanikommittérna att säga till om? Det är ju ett upprörande intrång i vår frihet.

– Prrraviljno!

– Ja, kamrater, ropa “praviljno”! Nog är det så! Kompanierna få inte gå dit, vart de själva önska! Och detta kallas frihet.

– Ned med den köpte Kerenskij!

Under våren 1917 byggdes det upp en personkult kring Kerenskij, förmodligen för att förbereda marken för hans övertagande av premiärministerposten från prins Lvov. Medan Kerenskijs popularitet ökade i det borgerliga lägret, där han tidigare hade räknats till yttersta vänstern, minskade det i hans eget parti, Socialistrevolutionärerna, främst på grund av hans krigsaktivism. Något som låg honom i fatet var ett tal han nyligen hållit under ett besök i Helsingfors den den 9 (22) maj:

– Tyskarna har uppfattat parollen “fred utan annexioner och krigsskadeersättning” som ett tecken på svaghet och därför flyttat över trupper till västfronten där de nu hotar att krossa Frankrike, världens första demokrati. Ryska armén borde därför uppbjuda alla sina krafter för att befästa den vunna friheten och understödja sina bundsförvanter.

Vid ett möte med Socialistpartiets centralstyrelse en tid senare i Moskva, motsatte sig en fjärdedel av delegaterna att återvälja Kerenskij till partistyrelsen. Sprickan inom det socialistrevolutionära partiet skulle gradvis vidgas och medföra att en stor del senare gick över till bolsjevikerna.

Från en rysk vallokal
De finska och finlandssvenska tidningarna hade också sänt egna journalister till Petrograd eller uppehöll kontakter med frivilliga medarbetare på plats. En sådan var den socialdemokratiskt sinnade, rysktalande docenten i västeuropeiska språk vid Petrograds universitet, Karl Tiander. Tiander var en mycket flitig publicist [3]. Här är ett utdrag ur hans Bref från Petrograd i Hufvudstadsbladet den 21 juni:

“De 60–70 % av Petrograds fullvuxna befolkning, som gått till valurnan och där avlämnat sin valsedel, är icke mera slavar, de ha förvandlats inom några dagar till medborgare, valberättigade och målmedvetna medborgare. Under de tre valdagarna passerade för mina ögon över 9,700 valberättigade män och kvinnor och icke en enda bland dem förhöll sig på något vis inkorrekt till själva valproceduren. Och ändå var den största delen av dessa valmän analfabeter. Tvärtom visades ett rörande intresse för alla detaljer. Många var högtidligt stämda, andra litet uppskrämda, och gladde sig sedan, att allt var så lätt och enkelt.
Om morgnarna uppstod små köer, då valmännen infann sig innan vallokalen öppnade.
– Jaså, här skall man också stå i kö, hördes publiken mumla.
Alldeles som i brödkön eller smörkön.
Någon upplyser att kön för skobutiken är ännu värre. Men dessa obligatoriska samtal äger rum bara den första halva timmen på dagen, senare uppstå inga köer mer.
Stort intresse framkallar valurnan — en meterhög pappask. Den undersökes på alla håll och kanter.
– Alldeles som en stor brevlåda, kommenterar någon.
Alla som ha sjuka, valberättigade släktingar hemma, önska även att avlämna deras valsedel. Mycken möda kostar det att förklara omöjligheten av en sådan valprocedur.
– Men blir det intet straff, om man inte röstar, frågar man oroligt, återkallande i minnet den icke så avlägsna polisregimen, då alla prikater [officiella befallningar] måste efterföljas.
Sjuka och orkeslösa, ledda av friska personer, ansåg det även som sin plikt att rösta. Soldaterna kom i större grupper, likaså [krigs]invaliderna, åtföljda av bamhärtighetssystrar. Arbetarna infann sig ibland också i klungor med barn och hustrur.
– Kasta inte bara den här av misstag i urnan, skämtar en och pekar på dibarnet, som en röstande kvinna bär på armen.
Femåringar sätter sig på bänken och åskåda valproceduren va-et-vient [som folk kommer och går] som en teaterföreställning.
– De lär sig hur det skall gå till. Ja, när de bli fullvuxna är det här redan en vanlig sak. Lyckliga små!
Valkommissionen har skridit till rösträkningen och en granskar kuverten, två klipper dem, andra tar ut, numrerar och sorterar valsedlarna. Då störtar andlös en äldre kvinna in och framstöter följande tirader:
– Har jag kommit för sent? Säg, att jag inte kommit för sent. Jag kommer direkt från järnvägsstationen. Tåget har försummat sig.  Mitt hjärta bankar så att det vill spricka. Jag röstar på ett parti, som säkert kommer att falla er i smaken. Om ni bara visste på vem jag röstar. Tillåt mig avlämna min röstsedel!”

Ryska valarbetare kommer för att redovisa resultaten till något av valen 1917.

Vid ett Helsingforsbesök i april tillfrågades Tiander från många håll, hur nationalförsamlingen senare skulle kunna komma till stånd bland en befolkning med 70 procent analfabeter, som är fullkomligt ovana vid valproceduren. Det blir ju ett kaos, hette det.

“Då visste jag inte, vad jag skulle svara, men nu är svaret för mig klart: det blir inte ett kaos, det blir en nationalförsamling, som ofelbart uttrycker befolkningens vilja. Redan realiserandet av denna nationalförsamling, som skall representera 200 millioner människors intressen och önskningsmål, blir ett enastående organisationsarbete i mänsklighetens annaler. Och i detta arbete ha kommunalvalet i Petrograd varit en förberedande etapp.”

På detta berömda fotografi ses socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting zig-zacka mellan polishästarna på Gustav Adolfs torg den 5 juni 1917.

Revolutionära nyheter från Sverige!
Lokalvalen i Petrograd inträffade några dagar efter de beryktade sammanstötningarna i Stockholm på Gustav Adolfs torg utanför Riksdagen, då beriden polis attackerade demonstranter. Inne i andra kammaren höjde samma dag vänstersocialisten Zäta Höglund sin röst:

”När regeringen icke kan göra något, när riksdagen icke kan göra något… då är tiden inne för gatans parlament att tala, då måste folket ta sin sak i egen hand… leve massrörelsen, leve gatans parlament!” 

Mer kan läsas i Tidssignal från 1917 och i Populär Historia.

Kravallerna och Höglunds tal om gatans parlament spred sig över världen, också till Petrograd och publicerades i Pravda fredagen den 27 maj (9 juni) första valdagen. En rekonstruktion av Pravdatexten återges nedan (med modern stavning).

Ur Pravda den 27 maj (9 juni) 1917:
“Leve gatans parlament’. Denna uppmaning slungades i går ut i det svenska parlamentet av vår vän [Zäta] Höglund, som just sluppit ut ur det fängelse kapitalisterna kastat honom i, för hans kamp mot kriget. I Sverige och Norge stormar nu arbetarrörelsen fram. Detta är utan tvekan ett resultat av den ryska revolutionen. Arbetarrevolutionen växer i både krigförande och neutrala länder. Arbetarna på gatan har manat fram (eg. frambesvurit) denna revolution. Länge leve världsrevolutionen!” (I översättning av nyanserna i den ryska texten har jag fått god hjälp av Jan Hagberg).

Kanske var detta ett tillfälle då någon av de upprors- och proteströrelser som våren 1917 utbröt i Sverige hade en feed back-effekt på rörelsen i Ryssland?

Valkamp i soligt väder
De tre valdagarna gynnades av strålande högtrycksväder. Det vackra vädret utnyttjades också av de borgerliga som måndagen den 29 maj (11 juni) upprepade, med att arrangera demonstrationer av krigsinvalider. Nu drogs 15.000 sårade och sjuka, många just hemkomna från krigsfångenskap, från alla sjukhus i Petrograd, ut på gatorna.

Deras plakat med paroller som “Hjälp Kerenskij att ordna offensiven” och “Förbrödring är skamlig”, riktade sig rakt emot bolsjevikernas anti-krigspolitik, i synnerhet deras uppmaning  att fraternisera, att skapa personliga kontakter över skyttegravslinjerna.

Nederlag för de borgerliga
Kanske bidrog det fina vädret till att valdeltagandet blev så högt som 70 procent (cirka 800.000 av drygt en miljon röstberättigade). Sluträkningen visade att 75% av väljarna röstat på något parti till “vänster”, nästan 25% på ett borgerligt parti, nästan uteslutande på kadetpartiet. Av de 75% som röstade till vänster var 18–20% bolsjeviker. Av de 200 mandatplatserna hade Socialistrevolutionärerna fått 54 (27%), Mensjevikerna 40 (20%), Bolsjevikerna 37 (18,5%), Högersocialdemokraterna (trudovikerna) 5 (2,5%), Patriotiska socialister 6 (3%) samt ett arbetarparti 11 (5.5%) [4].

Resultatet ansågs vara ett nederlag för Kadetpartiet. Mensjevikerna höll före, att Bolsjevikernas politik lidit ett nederlag och att de nu “lärt sig en läxa”. Men Lenin och hans anhängare var icke alls besvikna; de hade haft störst framgångar i de valdistrikt där de arbetat som hårdast (Viborg- och Narvadistrikten, Vasilijön och Peter-Pauldistriktet).

I Viborgstadsdelen i norra Petrograd fick Bolsjevikerna till och med absolut majoritet. Men denna starka dominans av bolsjevistiskt röstande arbetare bar också på en inre konflikt. Som det skulle visa sig var arbetarna också under påverkan av anarkistiska grupper i stadsdelen. Och rågången mellan bolsjevism och anarkism var inte alls klart utlagd i terrängen. Detta skulle visa sig problematiskt under den fortsatta politiska utvecklingen.

Nästa avsnitt: Lenin: – Vågar vi demonstrera?


Noter
[1] Röststatistiken kompliceras av att i en mängd valkretsar hade vänsterpartierna (utom bolsjevikerna) gått samman i ett “socialistiskt block”, som enligt Rosenberg (1969) fick 44%. Räknar man in rösterna på socialistrevolutionärerna och mensjevikerna från valkretsar där “blocket” inte ställde upp erhöll de s.k. “moderata socialisterna” 55% av rösterna.
[2] Hans översikt från 1926 av den ryska journalistiken i Tiden 5 och Tiden 6 rekommenderas. Tiander gav sommaren 1917, före oktoberevolutionen, ut ett litet häfte Ett ord om Finlands framtid som diskuterade huruvida Finland inte, trots allt, hade sin bästa framtid som en del av ett demokratiskt Ryssland.
[3] Att Kerenskij, och förresten de övriga i den “provisoriska regeringen”, inte var demokratiskt valda är något som man också i våra dagar måste påminna om.
[4] Standardverket om detta och andra ryska val 1917 är William G. Rosenbergs artikel The Russian municipal duma elections of 1917: A preliminary computation of returns, Soviet Studies, Vol. 21, No. 2 (Oct., 1969), sid. 131–163, som kom i mina händer strax före “manuslämning”.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  1 kommentar for “1917 (nr 29) Rysslands första fria val

  1. Anders Persson
    2017-10-16 kl. 21:20

    Ännu en korrigering: Bilden i mitten på artikeln visar inte – som jag förleddes att tro – ryska valarbetare med röstsedlar, utan militärer som ska få ut dagstidningar till soldaterna vid fronten.

Kommentera