Som tidigare nämnts hade anarkister efter revolutionen, troligen i april 1917, ockuperat ett hus som en gång tillhört ämbetsmannen och (reaktionäre) politikern Pjotr Durnovo (1845-1915), men som nu stod tomt. Man konverterade huset till ett ”rekreationshem” för arbetande människor i Viborgdistriktet. Rummen gjordes om till mötes- och diskussionslokaler. Trädgården tjänade som lekplats för barnen.
Det var egentligen ett stort parkområde med små dammar eller sjöar. Eftersom huset var övergivet, kände sig ingen då speciellt störd av detta anarkistiska initiativ, som i senare tider har sin motsvarighet i kollektiv som t.ex. Christiania i Köpenhamn [1] t ex. Utrymmena kom också till användning för att hysa den lokala folkmilisen och bagarnas fackförening. Journalisten
Nikolaj Sukhanov besökte anläggningen en solig dag i slutet av juni och fann överallt mönstergill ordning. Ingen vanvård, inget förfall eller skadegörelse. Folket där visade inga aggressiva tendenser. Man kom in utan vidare och det fanns inga vakter eller krav på passersedlar. Vid entrén fanns en kiosk där man kunde få eller köpa anarkistisk litteratur.
I detta nästan tre minuter långa bildspel kan ni få en glimt av hur Durnovos datja såg ut under tsardömets glansdagar. I parken flockades, förutom barnen, arbetare och intellektuella inbegripna i diskussioner. Någon stod på en liten plattform och höll ett föredrag om den idealiska staten. Sukhanov träffade vad som framstod som anarkisternas ledare, Josef Bleichmann (1874-1920). Denne var till yrket tennsmed och hade tillbringat många år i exil i utlandet och senast i Sibirien. Han blev frigiven i februari och blev snart en ledande medlem i den anarkist-kommunistiska federationen. Han medverkade i anarkistorganen Kommuna och Burevestnik (Stormbudbäraren) under signaturen N. Solntsev eller N. Solnzew.
Trotskij beskriver honom i sin historia som ”en liten men färgstark figur med en mycket måttlig uppsättning idéer men med en viss känsla för massorna”:
– För oss anarkister saknar arbetar- och soldatrådet varje auktoritet, den är bourgeoisiens och jordägarnas tjänare.
– Men om bolsjevikerna stödde rådet?
– Det spelar ingen roll. Vad som spelade roll är att gå ut med vapen i händerna.
– Men organisering, undrade någon.
– Gatan kommer att organisera oss!
– Och vad är uppgiften?
– Att störta den provisoriska regeringen, störta den på samma sätt som tsaren störtades, utan att något speciellt parti krävde det!
Bleichmann hade, enligt Trotskij, en uppriktig men begränsad och ständigt eldfängd intelligens. Med skjortan uppknäppt över bröstet och lockigt hår, som stretade åt alla håll, appellerade han i synnerhet till soldaterna, medan arbetarna behandlade honom lite kallsinnigt.
Bleichmann hade icke desto mindre valts som delegat till Petrogradsovjeten, vilket bekräftar hans folkliga förankring. Sukharnov hade heller inga svårigheter att förstå den popularitet som Durnovos datja kommit att få hos arbetarna i trakten. Men stämningen skulle förändras på ett ödesdigert sätt.
En tidningsredaktion ockuperas
Vid 14-tiden måndagen den 5 (18) juni 1917 lät en grupp anarkister, beväpnade med kulsprutor, annektera tidningen Russkaja Voljas (Rysslands Vilja) redaktion och tryckeri för att ”befria” arbetarna.
Ockupanterna offentliggjorde en proklamation:
Uppmaning till arbetare och soldater.
Medborgare! Den gamla regeringen besudlade sig med brott och svek. Om vi vill, att den av folket vunna friheten inte ska komma att förvaltas av lögnare och fångvaktare, måste vi göra slut på den gamla regimens arv, i annat fall reser den åter sitt huvud.
Medborgare! För alla är bekant, att ’Russkaja Volja’ grundades av exministern Aleksandr Protopopov, som för närvarande sitter i Peter-Paulfästningen för sin provokatoriska verksamhet. Såningsmannen sitter bakom fängelsets galler, men det nedlagda fröet gror. Tidningen ’Russkaja Volja’, som understödes av ryska och tyska kapitalister, folkets fiender, förgiftar folkets medvetande, åstadkommer panik och inre tvedräkt, uppviglar soldaterna mot arbetarna och fortsätter sin grundares svek. Och allt detta under en tid då folkets verkliga röst är ohörbar, då den ej får Ijuda i brist på tryckerier och materiella medel.
Medborgare! Efter omsorgsfull prövning av allt detta, ha vi arbetare och soldater, upprörda i våra hjärtans innersta djup, beslutat att åt folket återställa dess egendom och därför beslagtar vi ’Russkaja Voljas’ tryckeri för socialismens, anarkismens och revolutionens behov. Förrädartidningen utkommer ej mer. Men ingen behöver betrakta vår annexion som en hotelse i sig: det fria ordet framför allt, envar kan skriva vad han vill. I det vi annektera ’Russkaja Volja’ strider vi inte mot det tryckta ordet, utan vi gör endast ett slut på den gamla våldsregimens arv, vilket vi härmed offentligt meddelar.
Verkställande kommittén för indragning av ’Russkaja Volja’.
Meddelandet, att anarkister ockuperat Russkaja Volja, nådde justitieministeriet klockan 16. På order av ministern, begav sig genast prokuratorn J.P. Bessarabov och [advokat] J.N. Dantschitsch iväg till platsen. Hela gatan var full av folk som uttryckte sitt ogillande över expropriationen. Gatan spärrades av militär och kosacker under ledning av kommendören för Petrograd militärdistriktet generalen Pjotr Polovtsev och hans adjutant.
Ockupanterna vägrar lämna
Under samtal med Bessarabov och Dantschitisch upprepade anarkisterna ungefär vad de sagt i proklamationen. På frågan, vilka de var, om de var representanter för anarkist-kommunisterna, svarade de:
– Enligt vår övertygelse är var och en av oss anarkist. Vi är arbetslösa människor. Vi vill hjälpa anarkisterna och skaffa dem ett tryckeri. Någon annan utväg finns inte; ett tryckeri kan man inte få någonstans.
På en fråga, på vilka villkor de gick med på att lämna tryckeriet, meddelade de att denna fråga måste överlämnas till prövning av en speciell medlingskommission.
– Men kommissionen kan ju inte sammanträda eller fatta beslut förrän i morgon, framhöll Dantschitsch.
– Vill ni ha blodsutgjutelse? undrade anarkisterna.
– Man kan inte låta er dröja här till i morgon. Ni ser, att militären inte är på er sida… och så har ni placerat kulsprutor utanför dörrarna.
– Vi är emot blodutgjutelse. Vi vill få saken bilagd i fred.
– Men om militären använder maktmedel och vräker er.
– Då skjuter vi.
Under tiden hade milischefen per telefon frågat premiärministern furst Lvov, vad man borde göra. Denne gav sträng order, att anarkisterna skulle ges en halvtimme att avlägsna sig; om de inte lydde skulle gatan rensas med maktmedel.
Sovjeten fördömer
Överbefälhavaren Polovtsev vände sig med en liknande förfrågan till krigsministern Kerenskij och denne gav en ännu skarpare order, nämligen att militär skulle sättas in om inte anarkisterna lydde. Polovtsev meddelade ockupanterna att om de inte avlägsnade sig därifrån, skulle militären tvinga dem bort.
Klockan 18 anlände representanter för arbetar- och soldatrådet. Man diskuterade en och en halv timme. Anarkisterna vägrade till en början bestämt att efterkomma myndigheternas fordran, men därpå gick de in på att avlägsna sig, om de fick behålla sina revolvrar och inte häktas, utan föras bort under konvoj av vaktmanskap, eftersom de fruktade att bli lynchade.
Till platsen rekvirerades två lastbilar och order gavs om att anarkisterna skulle föras till justitieministeriet för förhör. Kosackerna på gatan var inte nöjda med detta, utan krävde strängare åtgärder. Polovtsev befallde då att man skulle föra anarkisterna till arbetar- och soldatrådens kongress, inför ”folkdomstolen”. Kongressen hade samma dag behandlat saken och godkänt följande resolution:
Mötet fördömer absolut expropriationen av tryckeriet och huset av personer, vilka kalla sig anarkister, och uppmanar dem att genast lämna huset och tryckeriet.
Det hade varit ett åttiotal anarkister, som annekterade Russkaja Voljas tryckeri och redaktionslokal, men vid det här laget hade mer än hälften satt sig i säkerhet. De kvarvarande, som var arresterade, placerades på lastbilar och fördes under eskort av kosacker till Vasilijön, där arbetar- och soldatrådens kongress pågick. På vägen utsattes de arresterade för stenkastning och flera blev skadade. Vid framkomsten hade måndagens möte redan avslutats. En rådsledamot kom ut och meddelade, att enligt beslut av regeringen skulle något åtal ej komma att väckas, varpå de häktade anarkisterna frigavs.
Ärliga anarkister eller provokatörer?
Det egendomliga var nu att man efteråt inte kunde få klart vem som beslutat om frigivningen och vem den nämnde ”rådsledamoten” var. Den provisoriska regeringen kritiserade senare överbefälhavaren för att han utan regeringens vetskap frigivit anarkisterna. Anarkisterna sade sig ha kommit från Durnovos datja. Att de hade med sig kulsprutor togs som ett tecken på att de kom från det radikala Viborgssidan där det militanta Första maskingevärsregementet logerade. Propagandistiskt var det nu upplagt att för ilskan över den klumpiga ockupationen vändes emot folket i Durnovos datja. Detta blev så mycket mer angeläget när det snart skulle visa sig att bolsjevikerna hade mer stöd i folkdjupet än vad myndigheterna anat…
Nästa avsnitt: Den mensjevistiska demonstrationen som blev bolsjevistisk.
…
[1] I England var det fram till 2012 tillåtet för vem som helst att, enligt Squatters’ Right, en lag som gick tillbaka till medeltiden, etablera sig i ett hus som lämnats olåst och omöblerat. När min familj och jag vid en flyttning 1994 lämnade vårt nya och omöblerade lilla hus olåst för att flyttkarlarna skulle kunna komma in, blev de helt förskräckta över vårt ”lättsinne”.
