1917 (nr 35) Fritagningen från ”Korsets fängelse”

När myndigheterna satte åt anarkisterna i Durnovos datja var deras egentliga, strategiska mål att komma åt Lenin och bolsjevikerna i deras högkvarter i ballerinan Ksjesinskajas hus, hävdar Anders Persson.

Författaren blickar ut från balkongen i Ksjesinskajas hus hösten 2016 (foto K. Lindelöf), den balkong varifrån Lenin och andra bolsjeviker 1917 höll eldande tal.

I historieskrivningen kring revolutionen 1917 har ockupationen av Durnovos villa (eller datja) inte alltid fått den uppmärksamhet den förtjänat. Till skillnad från andra samtida  husockupationer i Ryssland, inklusive bolsjevikernas av Ksjesinskajas hus, åtnjöt ockupationen av Durnovos datja ett visst folkligt stöd, i synnerhet av arbetarbefolkningen i Viborgska stadsdelen där datjan var belägen.

I takt med att de politiska motsättningarna ökade under våren 1917, kom dock dessa husockupationer alltmer i fokus, och då främst Durnovos datja. Det strategiska målet för de reaktionära krafterna var, att med denna datja som förevändning, komma åt Lenin och bolsjevikerna i deras högkvarter i Ksjesinskajas hus. Matilda Ksjesinskaja hade nämligen med juridisk hjälp börjat en process mot ryska staten för att få tillbaka sitt hus.

Förtal emot ”anarkist-kommunisterna”
Det första steget i operationen var att diskreditera anarkisterna eller, som de kallade sig anarkist-kommunisterna, i Durnovos datja. Det skedde först genom den provokativa ockupationen av högertidningen Russkaja Voljas lokaler måndagen den 5 (18) juni. Denna väckte stort uppseende. Det rapporterades speciellt i pressen hur ett femtiotal anarkister kommit dragande med en vagn på vilken de ställt tre kulsprutor. Detta ansågs vara ett tecken på att de militanta soldaterna i Första Maskingevärsregementet, förlagda till Viborgssidan, hade ett finger med i spelet. Soldaterna sade dessutom att de kom från Durnovos villa.

De lite egendomliga omständigheter, under vilka ockupanterna senare under kvällen blev utmotade ur redaktionslokalerna, öppnar möjligheter för att det hela var en överlagd provokation. Den provisoriska regeringens justitieminister, socialistrevolutionären Pavel Pereverzev (1871-1944) hade givit anarkisterna 24 timmar att utrymma Durnovos datja. Ordern ackompanjerades av hetsartiklar i den borgerliga  pressen, som utmålade huset som tillhåll, inte bara för våldsverkare och anarkister, utan som ett näste för orgier och djävulsriter.

Ny demonstration emot kriget
Samtidigt som detta pågick var Lenin och bolsjevikerna under press att anordna en arbetar- och soldatdemonstration emot Kerenskijs förväntade offensiv emot de tysk-österrikiska arméerna. Då befolkningen i Viborgsstadsdelen under onsdagen den 7 (20) juni vände sig till bolsjevikerna för att få hjälp att få stanna i Duronovs datja ökade det politiska trycket. På torsdagen den 8 (21) juni anlände dessutom femtio matroser från Kronstadt för att försvara datjan. Samtidigt gick arbetare från 28 fabriker i strejk. Folkmassor samlades vid huset och inne i trädgården, där det pågick talrika möten.

Den pågående arbetar- och soldatkongressen – sovjetkongressen – hade nu kunnat ge sitt politiska och moraliska stöd till folket i Durnovos datja. Men istället fördömde man ockupationen och krävde att invånarna skulle utrymma huset. Möjligen skulle arbetarna och deras barn kunna få använda trädgården! Man krävde också att de strejkande arbetarna ofördröjligen skulle återgå till arbetet. Anarkisterna lät då skicka en delegation till sovjetkongressen, men denna blev snorkigt bemött och återigen uppmanad att utrymma huset.

Myndigheterna inspekterar ”anarkisttillhållet”
Den politiska spänningen hade nu blivit så stark, att den tvingade myndigheterna till eftergifter. Till Durnovos datja anlände, på den provisoriska regeringens uppdrag, en officiell tjänsteman (prokurator – en högre juridisk ämbetsman) Bessarobov som några dagar innan haft att göra med ockupationen av Russkaja Volja. Han upptäckte snart att anarkisterna i Durnovos datja var annorlunda än de han haft med att göra tidigare och att lokalerna sköttes ordentligt, d v s samma iakttagelser som journalisten Nikolaj Sukhanov gjort tidigare.  Bessarobov rapporterade detta till justitieministern Pereverzev, som beslöt tillåta fackföreningarna att stanna i huset, samt att trädgårdarna fick användas fritt. Resultatet blev dock att ingen lämnade datjan utan den förblev i anarkist-kommunisternas händer.

För arbetar- och soldatrådet (sovjeten) var detta ett klart nederlag. Sovjeten hade inte ens, liksom den provisoriska regeringen, besvärat sig med att undersöka saken på plats. Man kan förstå hur respekten för Petrogradsovjeten sjönk bland folket utan att bolsjevikerna behövde göra något mer än att skriva om saken i Pravda. Som Sukhanov skriver i sin historia om ryska revolutionen:

”Genom att gå emot folket inne i datjan förvandlades Sovjeten och dess ledare från teoretiska motståndare till klassfiender.”

Invånarna blev nu fast beslutna att försvara huset med våld. Huset sveptes i röda och svarta fanor [1].

Lenin och bolsjevikerna under press
Krisen kring Durnovos datja kom nu att påverka bolsjevikernas planer. Som berättades i avsnitt 30 var bolsjevikerna mitt uppe i förberedelsen för sin stora planerade demonstration lördagen den 10 (23) juni, bara två dagar senare.

Men nu hade man plötsligt också tiotusentals upprörda arbetare i sitt kärnområde att ta hänsyn till. Under denna press beslöt Lenin och hans män, med viss tvekan först, att fullfölja demonstrationen – för att sedan inställa den halvtannat dygn senare på grund av intervention av arbetar-  och soldatrådet.

Beslutet utlöste, som berättats tidigare, stor besvikelse i arbetar- och soldatkretsar i Viborg, inte bara bland de anarkistiskt sinnade utan också bland de som tagit ställning för bolsjevikerna. En av de ledande bolsjevikerna Moisej Kharitanov (1887-1948), som verkade att ha fungerat som kontaktman mellan bolsjevikerna och anarkisterna, framförde på partiledningens möte, att det var svårt att veta vilka partiets sympatisörer som var bolsjevistiskt eller anarkistiskt sinnade, eftersom det var få som överhuvudtaget hade någon hum om bolsjevistisk teori.

Stalin rycker ut
I veckan som följde, den 12 (25)—17 (30) juni, fortsatte oron. De militanta anarkisterna, med ett inte obetydligt stöd från otåliga och besvikna bolsjeviker, ville ordna en egen demonstration onsdagen den 14 (27) juni. Denna dag gick Josef Stalin ut med en ledare i Pravda, där han eftertryckligen avrådde från aktionen:

”Flera dagar sedan beordrade den provisoriska regeringen att anarkisterna skulle bli utkastade från Durnovos datja. Denna högst orättfärdiga befallning väckte en storm av ilska bland arbetarna. De uppfattade den utan tvekan som en attack på organisationsfriheten.”

Bolsjevikerna är i princip motståndare till anarkisterna, skrev Stalin, men eftersom de stöds av en del arbetarna, ehuru få, hade de lika mycket rätt att existera som mensjevikerna och de socialistrevolutionära. Arbetarna hade rätt att protestera mot den provisoriska regeringens attacker, desto mer eftersom datjan, förutom av anarkisterna, också användes av företrädare för flera fabriker och fackföreningar.

”Det visar sig nu att en ny arbetardemonstration är ‘organiserad’ i Durnovo-villan. Vi har fått veta att möten av fabriksutskottets
representanter under ledning av anarkisterna äger rum vid villan för att organisera en demonstration idag. Om detta är sant,
förklarar vi att vi högst eftertryckligt fördömer alla isolerade, anarkiska demonstrationer.”

Vi betraktar demonstrationer som leds av anarkisterna, fortsatte Stalin, som katastrofala för arbetarrörelsens sak.

”Det är rätt och nödvändigt att försvara existensrätten för organisationer, inklusive anarkistiska organisationer, när man försöker att beröva dem deras lokaler. Men att slå sig ihop med anarkisterna och engagera sig med dem med omdömeslösa demonstrationer som är dömda att misslyckas i förväg är otillåtet och brottsligt av klassmedvetna arbetare.”

Alla arbetare och soldater bör fråga  sig om de är socialister eller anarkister? Och om de är socialister, ska de själva bestämma huruvida de kan marschera tillsammans med anarkister i demonstrationer som uppenbarligen är ogenomtänkta och strider mot partiets beslut.

”Motsätt er isolerade demonstrationer och stöd den allmänna demonstrationen den 18 juni (1 juli) – det är vad vi  uppmanar er till.”

Det är kanske förvånande att uppgiften att övertala anarkisterna gavs till Josef Stalin. Han hade vid den här tiden bara en bråkdel av Lenins, eller ens Kamenevs auktoritet. Den här gången tror jag dock inte att det var politik med i spelet. I ett brev till Karl Radek den 17 (30) juni skrev Lenin att han varit sjuk ”de senaste dagarna”. Går man in i hans samlade verk ser man att han under den kritiska veckan 3–11 (18–24) juni skrivit 22 artiklar i Pravda och annorstädes, veckan därpå ”bara” 13 [2].

De mystiska fritagningarna
Som berättades i förra avsnittet blev demonstrationen den 18 juni (1 juli) en framgång för bolsjevikerna. För anarkisterna gick det däremot mindre bra, och man kan återigen ställa frågan om medvetna provokatörer hade sitt finger med i spelet.

Efter demonstrationen, eller åtminstone utanför dess kontroll, begav sig en grupp på drygt tusen deltagare till stadsfängelset Kretsky. Det ligger på norra Nevastranden, mitt emot Tauriska palatset, mellan Finlandsstationen i väster och Durnovos datja i öster (se karta i föregående avsnitt).

Fängelset Kresty (Korset, p.g.a. sina två korsliknande byggnader). Vid denna tid hyste fängelset nästan 500 fångar, så gott som samtliga icke-politiska eftersom de politiska släppts efter februarirevolutionen. Enda undantagen var spioner och agenter som hotade den nya regimen, t ex provokatörer ur De Svarta Hundradena.

Folksamlingen konfronterade vakterna, hotade dem med vapen och krävde att ett antal namngivna fångar skulle släppas fria. Vakterna lydde utan motstånd och släppte sju fångar. Av dessa var en bolsjevik journalisten Valentin Khaushov (1884-1922?) som hamnat i fängelse för uppvigling bland soldaterna vid fronten. Bland annat stod han bakom skriften Sanningen on löpgravarna. En viss Mikeladze (ett geogiskt namn) var möjligen anarkist.

Men de övriga visade sig ha egendomliga historier bakom sig. En viss Rein satt inne för förskingring, fångarna Dshanshalashvili och Streltshenko sades vara ”provokatörer” och en viss Müller, sades vara tysk agent och spion som bedrivit undergrävande opinionsverksamhet. Den sjunde kallas i referaten ömsom ”Kusov” eller ”Gussev” och utgavs för att vara ”amerikansk anarkist”, med öknamnet ”Koppar-Gus”, eftersom han var kopparsmed. Nu satt han inne för illegal handel med alkohol.

Varför skulle just dessa fem skummisar prioriteras? Att ha dömda brottslingar lösa på ute på den redan oroliga stan var ju något som fick befolkningen att sluta upp bakom ordningsmakten när denna nu satte sig i sinnet att en gång för alla göra upp med anarkisterna i Durnovos datja.

Men det var värre än så. Enligt de ibland lite motstridiga informationer jag lyckats destillera ur de finska, estniska och ryska tidningar jag haft tillgång till på nätet, verkar dessutom 60 fångar, alla opolitiska och kriminella, ha kunnat komma fria genom något oavsiktligt eller avsiktligt schabbel. Vissa källor talar om hundratals fångar, som de föregivna ”anarkisterna från Durnovos datja” skulle ha släppt ut.

 

Nästa avsnitt: Slutet på Durnovokollektivet.

Noter
[1] Under alla dessa dagar rådde det för övrigt högsommarväder.
[2] Knappt två veckor senare tog han ”semester” genom att resa till en väns datja i Neuvola, Uusikirkko på Karelska Näset (nuv. Gorkovskoje) — men mer om detta senare.

  1 kommentar for “1917 (nr 35) Fritagningen från ”Korsets fängelse”

  1. Anders Persson
    2017-10-28 kl. 9:54

    På Nyhetsbanken återges en intervju med den ryske Carl-Gustav Lindstedt-liknande författaren Michail Kurajev om ”rätt och fel” om oktoberrevolutionen.

    Några viktiga kärnmeningar, som jag helt håller med om: ”Eliterna överskattade sig själva helt enkelt och underskattade massornas revolutionära energi. … Innan bolsjevikerna och Lenin tog makten banade den provisoriska regeringen på alla sätt väg för dem.”

    Dessa ord har också viss bäring i våra dagar där det internationella nyliberala etablissemanget mest har sina egna dumheter att tacka för sina motgångar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *